boJoOSJvYJr L rqlirL—O Orr AA SA eg
RR
. set smakar väl icke serdeles, men hvad gör man
icke i förireten! man rynkar nissan, men min njuter
dennä stolta och lycksaliga känsla af obeocde och
sjelfständighet. Olyckligtvis är denna glädjen icke lårg-
varig. En vurhbwvirfvel låter oförmedad: höra sig tätt
utanför fövstret; det är det ofvanvämnda regrmetet, om
rycker ut ur staden. Den vackra rökerskan spriuer till
och släpper pipan i goltvet. — Dicbuseh Zabalkausky
ligger slagen och kiossad!
Ett ondt kommer icke enssmt. Åssessor:s vagn rul-
lar fram jör posten. Fort in i garderoben med bitarna
af den sönderslagna frestelsen!: dörrarna på vid galfsel,
och en näsduk i hvardera handen, att jaga ut de io;rä-
diska ångorzra af cen parfymerande synden! ...
Men svartsjukan har fslkögon. Hvad? du är så för-
virrad! hvsd bar höndt, Sophi? du kan icke se mig i
ögonen! ba, mitt förbud jär redsn vara oöfvertiädti!
svaral . . .7
Ja, gudnås så visst! jeg kan icke neka dertill, men
för guds skull stilia dig då, min bästa msn! det är ju
hkväl endat en bagaleil! . .?
Bagatell! o Gud i himlen! är det bagateli? Och As-
sessoren blir alldeles utom sig, ban rasar som en ur-
sinng, han drar sin värja. Hon har ju sjell e känt sitt
brott, Hon har brutit mot den mest uuryckliga befall-
ning, hon har gifvit vika för förförelsen. Den trefallt
fördömda löjtnanten!
Och fruu blir helt kouwsternerad, hon ve: icke sitt
armaste råd. Hvar är ban, denne lede förjörare? —
Inne i garderoben! suckar den stackars assessorskan
och tillägger för sig sjelf: Den trefallt fordomda Die-
bitsch Zabalkansky! —
Herr Walden vänder opp och ner på hela gardero-
ben. Han är ju inte här! hvar är han?.. . han!...
löjtnant Sommer!
Löjtnant Sommer? . . . nej, pipan... pipan! .. Die-
bitsch Zabalkansky! han ligger ju der i stycken...
gudnås! jag arma hustru?
Missförståndet är upplöst. Onkel Sternberg bekänner
sin list. Åssessoren ber sin fru om förlatelse, mycket
flat, mer än flat. Fru Assessorskan ber sin man om
förlåtelse, för det hon smakat på hans tobsk, något
förlägen, ännu altererad efter den grutlga scenen. Och
freden är fullkxomhgt återstalld. Diebit-ch Zabalkausky
bar köpt den med sitt lif.
Sen er i spegeln! är onkel Sternbergs sista ord,
adresseradt till de gifta männerna. Men vi, kar
lar, taga det alldeles icke åt oss. Det är mycket mal-
a-propos!
Sen? — el!er som det stafvas på sfliischerne och i
annonserna — Sen er i spegelo!? börer till dessa
nu för tiden sällsynta komedierna på alexandriver. Vi
bekänna a.t vi för dessa rimmade lustspel hyse en af-
gjord aversion ; rimmet hörer i allmänbet icke till det-
ta skaldeslag. och anlitas så ofta endast för att — öf-
verskyla plaitheten och nonsenser. Men ifrågavarande
komedi eger likväl nog mycket pikant, så val i sin
id som i detaljer, för utt, oaktadt denna tråkigz, ob-
soleta och i vår tanka alldeles obehöriga form, väeka
ewt lifligt invesse, hvartill ifven i sm mån hidiacer en,
efter hvad vi tyckte oss finna, i allmånhet särdeles lyc-
kad och ledig öfversättning. Den utföres dessutom på
ett sätt, som skulle uppehålla äfven ett mindre spiri-
tuellt poem. M:lle Högqvist spelar alltigenom ypper-
ligt; hennes aktion har ett lif och en mouverisg, som
vi förut hos henne funnit endast i Granedö:en, och
i rolex som dessa lemnar hou verkligen föga eller 10-
tet öfrigt att örska. Hon röker sm pipa icke utan
en viss kärnaremin. Om Hr Almlöf skulle man kan-
ske kunna säga, att han i vissa mo nanger är litet för
näftig och patetisk i sin svartsjuka; det ör svårt för
bonom att hålla sig oafbrutet utom vagiken, och vi
hafva vid mer än ett tilfölle anmärkt, att komedien
icke är för honom, ehuru deita visserl gen indå gäller
mindre, hvad angår denna rol, än i många aid.a.
Ott eklatant bevis på vanskligheten af ait utsträcka
terminer för Kongl. Theaterns representationer så långt
in på sommaren, lemnade ior dfrigt Önsdag:ns spekta-
kel, då denza komedi uppfördes för andia gången.
Utom denra nouveaute, hade publiken att höra Che-
rubinis mästerlige Vattendragare, och icke destu
mindre var huset så glest, att omkostnaderna för qväl-
len säkerligen knappast voro betäckta. I Valttendsa-
garen uppträdde M:lle Mathilda Ficker för första gön-
gen efier en bröstsjukdom, som en längre tid hållt
henne från scenen, Hennes sångpaiti, såsom Fastmör,
är, som man vet, obetydligt; att döma efter detta lilla,
tyckes hon likväl icke ha förlorat något utaf denna
täcka röst, som man allud hör med nöje. kon helsa-
des också med så högljudda handklappnivgar, som det
knapphändiga auditoriet förmådde åstadkomna.
1 sammanhang härmed vilja vi nämna, att större de-
len af Kongl. Theaterns så manliga som qvinliga pe:-
sonal 1 afton med Solide Tära afgå — till Fin-
land form aa JA ms 0