boJoOSJvYJr L rqlirL—O Orr AA SA eg RR . set smakar väl icke serdeles, men hvad gör man icke i förireten! man rynkar nissan, men min njuter dennä stolta och lycksaliga känsla af obeocde och sjelfständighet. Olyckligtvis är denna glädjen icke lårgvarig. En vurhbwvirfvel låter oförmedad: höra sig tätt utanför fövstret; det är det ofvanvämnda regrmetet, om rycker ut ur staden. Den vackra rökerskan spriuer till och släpper pipan i goltvet. — Dicbuseh Zabalkausky ligger slagen och kiossad! Ett ondt kommer icke enssmt. Åssessor:s vagn rullar fram jör posten. Fort in i garderoben med bitarna af den sönderslagna frestelsen!: dörrarna på vid galfsel, och en näsduk i hvardera handen, att jaga ut de io;rädiska ångorzra af cen parfymerande synden! ... Men svartsjukan har fslkögon. Hvad? du är så förvirrad! hvsd bar höndt, Sophi? du kan icke se mig i ögonen! ba, mitt förbud jär redsn vara oöfvertiädti! svaral . . .7 Ja, gudnås så visst! jeg kan icke neka dertill, men för guds skull stilia dig då, min bästa msn! det är ju hkväl endat en bagaleil! . .? Bagatell! o Gud i himlen! är det bagateli? Och Assessoren blir alldeles utom sig, ban rasar som en ursinng, han drar sin värja. Hon har ju sjell e känt sitt brott, Hon har brutit mot den mest uuryckliga befallning, hon har gifvit vika för förförelsen. Den trefallt fördömda löjtnanten! Och fruu blir helt kouwsternerad, hon ve: icke sitt armaste råd. Hvar är ban, denne lede förjörare? — Inne i garderoben! suckar den stackars assessorskan och tillägger för sig sjelf: Den trefallt fordomda Diebitsch Zabalkansky! — Herr Walden vänder opp och ner på hela garderoben. Han är ju inte här! hvar är han?.. . han!... löjtnant Sommer! Löjtnant Sommer? . . . nej, pipan... pipan! .. Diebitsch Zabalkansky! han ligger ju der i stycken... gudnås! jag arma hustru? Missförståndet är upplöst. Onkel Sternberg bekänner sin list. Åssessoren ber sin fru om förlatelse, mycket flat, mer än flat. Fru Assessorskan ber sin man om förlåtelse, för det hon smakat på hans tobsk, något förlägen, ännu altererad efter den grutlga scenen. Och freden är fullkxomhgt återstalld. Diebit-ch Zabalkausky bar köpt den med sitt lif. Sen er i spegeln! är onkel Sternbergs sista ord, adresseradt till de gifta männerna. Men vi, kar lar, taga det alldeles icke åt oss. Det är mycket mala-propos! Sen? — el!er som det stafvas på sfliischerne och i annonserna — Sen er i spegelo!? börer till dessa nu för tiden sällsynta komedierna på alexandriver. Vi bekänna a.t vi för dessa rimmade lustspel hyse en afgjord aversion ; rimmet hörer i allmänbet icke till detta skaldeslag. och anlitas så ofta endast för att — öfverskyla plaitheten och nonsenser. Men ifrågavarande komedi eger likväl nog mycket pikant, så val i sin id som i detaljer, för utt, oaktadt denna tråkigz, obsoleta och i vår tanka alldeles obehöriga form, väeka ewt lifligt invesse, hvartill ifven i sm mån hidiacer en, efter hvad vi tyckte oss finna, i allmånhet särdeles lyckad och ledig öfversättning. Den utföres dessutom på ett sätt, som skulle uppehålla äfven ett mindre spirituellt poem. M:lle Högqvist spelar alltigenom ypperligt; hennes aktion har ett lif och en mouverisg, som vi förut hos henne funnit endast i Granedö:en, och i rolex som dessa lemnar hou verkligen föga eller 10tet öfrigt att örska. Hon röker sm pipa icke utan en viss kärnaremin. Om Hr Almlöf skulle man kanske kunna säga, att han i vissa mo nanger är litet för näftig och patetisk i sin svartsjuka; det ör svårt för bonom att hålla sig oafbrutet utom vagiken, och vi hafva vid mer än ett tilfölle anmärkt, att komedien icke är för honom, ehuru deita visserl gen indå gäller mindre, hvad angår denna rol, än i många aid.a. Ott eklatant bevis på vanskligheten af ait utsträcka terminer för Kongl. Theaterns representationer så långt in på sommaren, lemnade ior dfrigt Önsdag:ns spektakel, då denza komedi uppfördes för andia gången. Utom denra nouveaute, hade publiken att höra Cherubinis mästerlige Vattendragare, och icke destu mindre var huset så glest, att omkostnaderna för qvällen säkerligen knappast voro betäckta. I Valttendsagaren uppträdde M:lle Mathilda Ficker för första göngen efier en bröstsjukdom, som en längre tid hållt henne från scenen, Hennes sångpaiti, såsom Fastmör, är, som man vet, obetydligt; att döma efter detta lilla, tyckes hon likväl icke ha förlorat något utaf denna täcka röst, som man allud hör med nöje. kon helsades också med så högljudda handklappnivgar, som det knapphändiga auditoriet förmådde åstadkomna. 1 sammanhang härmed vilja vi nämna, att större delen af Kongl. Theaterns så manliga som qvinliga pe:sonal 1 afton med Solide Tära afgå — till Finland form aa JA ms 0