uppenbar kränkning af traktaterne af 1815, hvilka, såso. detsynes, maa ämnar upprätthålla och efterlefva i alla punkter, som äro betungande för Frankrike, då deremot de absolutistiska makterne icke göra sig något samvete af att bryta dessa traktater, sa ofta de stå dem i vägen. Äfven i afseende på Spanien hade ministere bordt yttra sig tydligare. Telaren var bland devcas antal, som genast vid utbrottet at den Cailistiska insurrektionen, eller åtminstone straxt etter det pretendenten, genom Frankrikes efterlåtenhet, ankommit till krigsteatern, trodde att Frankrike borde interveaera. En sådan intervention, i frihetens intresse, skulle utomdess hafva erbjudit Spaniorarna någon ersättning för de förra interventionerne 1808 och 1823, at hvilka dea ena företogs i usurpationens intresse, den andra i despotismens. Nu deremot ansåg talaren en miervention olämplig, åtminstouc så länge till dess Cortes åter sammantrådt i Madrid, och, såsom de enda legitima organerna för nationens vilja, uttalat sin önskan om en. sådan. För öfrigt sysselsatte sig talaren med att försvara förbundet med England, mot Hertigen af Fitzjames, och yttrade slutligen sin förvåning öfver, att armceen ånnu alltid fortfor att hållas på fullständig krigsfot, då likvål ministrarne aldrig nog kunde prisa det vänskapliga förhållande, som rådde mellan Frankrike och alla Europeiska makter. Öfverste Bricqueville angrep derpå regeringens politik i allmänhet, emedan det var uppenbart, att i alla forhållandea till främmande makter :cke så mycket nationens. intresse, som fastmera dynastiens, rådfrågades. Frankrike, sager man, har åter blifvit upptaget i skötet af den Europeiska sta!sfamiljen. Det måste väl således hafva utträdt eller blifvit utstött derifrån. Och då ville talaren fråga. hvilka förändrade omständigheter, som åstadkommit denna förändrade saxernes ställning? Han kunde icke finna, att det absolutistiska Europa gått ifrån sina förra principer, alltså måste väl Frankrike eller fastmera dess regering hafva frånträdt: de grundsatser, som fö ut tillskyndat det den äran, . att uteslutas från den der hyggliga familjföreningen. De absolutis iska regericgarnes despotism märktes blott af det skalet mindre för närvarande, än under de föregående åren, att dess verk gått så raskt framåt, att foga eller intet återstår att göra. Sedan Polens nationalitet blifvit bortspelt, Italien åter böjdt under det gamla oket, Tyska kamrarnes mun ulläppt, pressen krossad, och alla frisinnade män inom de absolutistiska regeriagarnes områden, eller så långt de kunnat komma ät dem, drifna i landsflykt eller inspårrade, så låg det väl i sakens natur, att den så smycket prisade moderationen hos dessa regeringar skulle ioställa sig sjelfmant. Vår regering har orätt att räkna sg till fortjenst, att hafva återfört dem till denna mo-. deration. Hon har endast derigenom gjort sig angenäm för dessa regeringar, att hon, så mycket af henne erodt; följt de sifna befallningarne, efterapat ce gifna exemplen. Vi hafva nyligen sett p.of häraf i de trakasserier, hou beredt de koniedereiade Poiackarne, hvilka man är tack skyldig, att de frivilligt aflägsnat sig från Frankrike, och derigenom sparat regeringen den skammen, att med våld låta släpa dem från Paris, för att derigenom visa en artighet åt Ryska ambassadoren. Fastän talaren, under sådana omständigheter, var öfvertygad, att regeringen föga skulle lyssna till hansreklamationer, så kunde han dock icke underlåta att fråga ministrarne, huru det hängde tillsamman med priosarnes resa till Tyskland. (Knot från centern.) Utan att vilja kasta en förmäten blick in i diplomatiers mysterier, eller vilja titta det ännu mysteriösare kungliga prerogativet bakom kulisserna, bade talaren, såsom l!edamot af kammaren, rättighet att fråga efter an:edninge. och ändamålet med denna resa, vid hvilken läveligen andra kombinationer kunde fastas , hvilka åter ginge ut på penningeutgifter. Men om man också, såsom sakerna nu stå, måste öfvergifva tankan på ära och rykte och alla de fördelar, Julirevolutionen lofvat oss, så bör man dock icke lättsinnigt lemna ifrån sig den enda rättighet, som folkets representanter annu ega, nemligen den, att vaka öfver, att icke allför mycket penningar bortslösas, utan gagn och utan ära för staten. Hr Lamartine började med ett försvar för alliansen med England, och belyste derjemte en mängd andra förhållanden, som hade afseende på den utrikes polhtiken I synnerhet fört:enar hvad han yttrade om Grekland, serdeles uppmärksamhet. Jag vet — sade han — att man begirt hos vår regering, att tredje serien af det Grekiska Månet, för hvilket vi jemte Englind och Ryssland gått i borgen, måtte få upptagas. Ochnu frågar jag ministrarne, om de äro sionade ar kasta våra skattdragandes penningar i gapet på den ansrki och de mtriger, som för närvarande spela mästare i Grekland? Jag frågar dem om Greklands omkliga :egering uppfyllt ens ett enda af de vilkor, under hvilka garantien för detia lån öfvertogs? Jag ser i det