THEATER.
Sen Er i spegeln!
Komedi i 1 akt, efter Heibergs bearbetning från Tyskan.
Assessor Walden är en a? dessa Tysklands prydliga
embet-män i klingande stålvärja, guldbrokaterad frack
och vest efter gammal snitt, så väl kända genom Hr
Koizebues och Komps. dramer. Efier allt utseende
och, i fall man får draga någon slutsats efter den korta
bekantskap vihaft tillfalle att göra med bemälde Herr
Asessor, så är han säkerligen en man af geni, ty han
tyckes vara mycket påkallad vid hofvet, eller som det
äfven plägar heta hos fursten, en mägta rik man, 1y
han har hästar och vagn och betjent med livre, och
en öivermåttan lycklig man, ty ban eger jemte allt det-
ta en ung, skön och älskvärd hustru. Håhå, jaja! visst
måste man vara bra lycklig stt ega en sådan hustru!
en liten sammetslen hand, som smeker ens kinder, en
purpurmun, som hviskar en de bjertallerkäras:e små-
nättheter, ett, par blåa ögon, so mena det mest för-
tjusande! . . . Det är härvid blott ett endaste förbe-
båll att göra: man bör icke sjelf vara femtio år. Och
Assessor Walden är också icke femtio år, nej! — men
han är fyratio. J, alla hedersmän, som räknat edra två
tjog år och kyssen en adertovårig makas hand, J ve-
ten det, J hvarföre Hr Walden i dag är så tonkspridd
och underlig till mods, hvarföre han förglömmer sig
hemma öfver det fatala klockslaget, då han bör infinna
sig på slottet, hvarfore han sväfvar på målet och åthäf-
var sig som stode han på glödande kol. Han årsvart-
sjuk, den stackars herrn, fasligt svartsjuk, svartsjuk öf-
ver all rim och räson! Den der unga Löjtnant Som-
mer, — oh, Hr Walden har siua ögon öppna! — den
spelevinken var så förbålt törekommande mot hans hu-
stru på sista supgen, det var med en så förtrolig kom-
pläsans han bjöd henne armen, och det var nied en så
graciös nigning han blef belönad! . . .. hm, afgrund!
det är i dag lojnantens :egemente bryter opp; man Jem-
nar naturligtvis icke staden, utan att aflägga en fö bind-
hg afskedsvisit hos sma bekanta, medan mannen med
rynkad panna sitter bos-fursten begrafven i luntor, och
talar siffror och paragrafer, silter krigsgudens leende
-son hes den vackra frun, . . . begrafven i kyssar och
smekvingar . . . och tslar ronmantk och kärlighet!
Kan man icke bli. ga!en af sådant? nej, detta tår icke
ske, det skall ieke ske! msn är dock herre i sitt eget
hus, och ingenting är enklare än att rätt och slätt för-
bjuca sin fru, att emottaga någon sådan visit. Ett förbud af
eu assessor i embetsdrågt bar en viss kraft och vigt. En
gamrusl slägting i huset, en onkel till fru Walden, får
det maktpåliggande uppdraget ait förkunna assessorsksn
detta förbud och vaka öfver detsammas helgd. Och Hr
Walden reser upp till Slouet.
Mea onkel Sternberg är en skälm till gubbe. — Han
har icke sprungit blivdbock genom lifvet, han har stu-
derat verldea och menniskorna, och eger åtskilliga hem-
liga huskurer mot svartsjuka, melankoli och annat otyg.
Han resoonverar till sin systerdotter ungefär så här: Din
man, min kära Sophi, är i sanning en alltför undelig
herre; skulle du väl kunna förestälia dig ett mera bar-
rocki infall! han har nyss ålagt mig att till dig f:amfö-
ra hans stränga, oåterkallehga sörbud — Hvad! ett för-
bud ull mig? hvad i herrans namn skulle väl det vara?
han har aldrig förr förbjudit mig det ringaste! — Ja, du
skall le deråt, men det står icke dess mindre fast, att
han på det strängaste förbjudit dig, — att röka to-
bak!??
Att röka tobak?!
Nå, nu är Walden spritt tokig! förbjuda sim hustru,
förbjuda ew fruntimmer att roka tobak! . . . Han
kan vara trankil.
Ja, och hvad mera är, han har förbjudit dig att rö-
ka, uuryckligeo, ur en viss pipa, den der med Diebitsch
Zabalkanskys porträtt på, som du annars sjelf gifvit ho-
nom på hans jödelsedag, i ssuning beklagansvärda hu-
stru! ha, ho, hil
Men — börjar vår Eva efter en stund — jag kan nu
aldrig glömma, så löjligt det der är! . . - kan det då
verkligen vara mnågontung godt, att så der suga rök ur
ett långt rör! . . . och liksom det skulle falla ett frun-
timmer in alt . . : Min man är väl icke rät klok i
dag! ... :
Annars, v sserligen är det icke utan exempel att frun-
timmer äfven röka . . . Spanskorna t. ex. som, för of-
rigt, äro mycket bildade och älskvärda damer, röka sin
cigarr med mycken smak, det är allmänt kändt , . .
men fy, det är andå otäckt! Liksom sådant skulle
kunna falla mig in!. . . Min man är alldeles be-
fengd! . v.
Men han förbjuder mig: förbjuda, föreskrifva mig la-
gar i sådara bagateiler! . . . och han vill att jag skall
rätta mig efter hans småaktiga vycker! . . . det är i