THEATER. Sen Er i spegeln! Komedi i 1 akt, efter Heibergs bearbetning från Tyskan. Assessor Walden är en a? dessa Tysklands prydliga embet-män i klingande stålvärja, guldbrokaterad frack och vest efter gammal snitt, så väl kända genom Hr Koizebues och Komps. dramer. Efier allt utseende och, i fall man får draga någon slutsats efter den korta bekantskap vihaft tillfalle att göra med bemälde Herr Asessor, så är han säkerligen en man af geni, ty han tyckes vara mycket påkallad vid hofvet, eller som det äfven plägar heta hos fursten, en mägta rik man, 1y han har hästar och vagn och betjent med livre, och en öivermåttan lycklig man, ty ban eger jemte allt detta en ung, skön och älskvärd hustru. Håhå, jaja! visst måste man vara bra lycklig stt ega en sådan hustru! en liten sammetslen hand, som smeker ens kinder, en purpurmun, som hviskar en de bjertallerkäras:e små nättheter, ett, par blåa ögon, so mena det mest förtjusande! . . . Det är härvid blott ett endaste förbebåll att göra: man bör icke sjelf vara femtio år. Och Assessor Walden är också icke femtio år, nej! — men han är fyratio. J, alla hedersmän, som räknat edra två tjog år och kyssen en adertovårig makas hand, J veten det, J hvarföre Hr Walden i dag är så tonkspridd och underlig till mods, hvarföre han förglömmer sig hemma öfver det fatala klockslaget, då han bör infinna sig på slottet, hvarfore han sväfvar på målet och åthäfvar sig som stode han på glödande kol. Han årsvartsjuk, den stackars herrn, fasligt svartsjuk, svartsjuk öfver all rim och räson! Den der unga Löjtnant Sommer, — oh, Hr Walden har siua ögon öppna! — den spelevinken var så förbålt törekommande mot hans hustru på sista supgen, det var med en så förtrolig kompläsans han bjöd henne armen, och det var nied en så graciös nigning han blef belönad! . . .. hm, afgrund! det är i dag lojnantens :egemente bryter opp; man Jemnar naturligtvis icke staden, utan att aflägga en fö bindhg afskedsvisit hos sma bekanta, medan mannen med rynkad panna sitter bos-fursten begrafven i luntor, och talar siffror och paragrafer, silter krigsgudens leende -son hes den vackra frun, . . . begrafven i kyssar och smekvingar . . . och tslar ronmantk och kärlighet! Kan man icke bli. ga!en af sådant? nej, detta tår icke ske, det skall ieke ske! msn är dock herre i sitt eget hus, och ingenting är enklare än att rätt och slätt förbjuca sin fru, att emottaga någon sådan visit. Ett förbud af eu assessor i embetsdrågt bar en viss kraft och vigt. En gamrusl slägting i huset, en onkel till fru Walden, får det maktpåliggande uppdraget ait förkunna assessorsksn detta förbud och vaka öfver detsammas helgd. Och Hr Walden reser upp till Slouet. Mea onkel Sternberg är en skälm till gubbe. — Han har icke sprungit blivdbock genom lifvet, han har studerat verldea och menniskorna, och eger åtskilliga hemliga huskurer mot svartsjuka, melankoli och annat otyg. Han resoonverar till sin systerdotter ungefär så här: Din man, min kära Sophi, är i sanning en alltför undelig herre; skulle du väl kunna förestälia dig ett mera barrocki infall! han har nyss ålagt mig att till dig f:amföra hans stränga, oåterkallehga sörbud — Hvad! ett förbud ull mig? hvad i herrans namn skulle väl det vara? han har aldrig förr förbjudit mig det ringaste! — Ja, du skall le deråt, men det står icke dess mindre fast, att han på det strängaste förbjudit dig, — att röka tobak!?? Att röka tobak?! Nå, nu är Walden spritt tokig! förbjuda sim hustru, förbjuda ew fruntimmer att roka tobak! . . . Han kan vara trankil. Ja, och hvad mera är, han har förbjudit dig att röka, uuryckligeo, ur en viss pipa, den der med Diebitsch Zabalkanskys porträtt på, som du annars sjelf gifvit honom på hans jödelsedag, i ssuning beklagansvärda hustru! ha, ho, hil Men — börjar vår Eva efter en stund — jag kan nu aldrig glömma, så löjligt det der är! . . kan det då verkligen vara mnågontung godt, att så der suga rök ur ett långt rör! . . . och liksom det skulle falla ett fruntimmer in alt . . : Min man är väl icke rät klok i dag! ... : Annars, v sserligen är det icke utan exempel att fruntimmer äfven röka . . . Spanskorna t. ex. som, för ofrigt, äro mycket bildade och älskvärda damer, röka sin cigarr med mycken smak, det är allmänt kändt , . . men fy, det är andå otäckt! Liksom sådant skulle kunna falla mig in!. . . Min man är alldeles befengd! . v. Men han förbjuder mig: förbjuda, föreskrifva mig lagar i sådara bagateiler! . . . och han vill att jag skall rätta mig efter hans småaktiga vycker! . . . det är i