LITTERATUR.
Qvinnorna.
(Slut fr. gårdagsbl.)
Vi kunna icke sluta vår anmälan af. Qvinnorna,
utan att, såsom prof på både stil och sundt omdöme,
anföra en bit, som eger en förundraesvärd tillämplighet
till en senare händelse, och skulle kunna synas vara
skrifven i anledning deraf, i fall boken icke varit tryckt
innan händelsen inträffade. Stycket lyder så:
Ja, det är ju förunderligt, — sade, Jarnv, när Leo-
nard slutat — att J alla af eder kast, J efxomlingar af
tolfte Carls bussar blå, J män af svärdet, J fändrikar
och löjtnanter särdeles, att J aldrig kunnen förmå er
styra sinnet och betanka, att hvad man företager skall
göras för ett godt ändamål, och att edra medel oftast
verka motsatsen,
Ja, — svarade Leonard — jag medgifver allt. Jag
föraktar sjelf denna usla vana, att. med armen bana vag
för sin vilja, äfven nör den är god. Jag hatar i bot-
ten alla dessa af djupt inrotad aristokrati och feodalty-
ranni qvarlemnade gamla, ohyggliga vanor, som, ehuru
så mycket i aftagande, dock lefva ännu, fast med svagt
lif, och blossa upp under askan då och då.
De är godt, att du hatar dem, fast du ibland hän-
ger vid dem. — genmälte Jarno — Så gjorde icke din
hög-grefliga, ärke-aristokratiska och andryga herr fa-
der, Gud fröjde själen! Förstår du den slutsats jag der-
af vill göra? i
Ja väl, mycket väl! — svarade Leonard — Du ine-
nar, att delta fel kan icke med ens, icke med en, tvi,
knappt tre generationer änvu, totalt försvinna. I fä-
dernehuset insuper gossen sina iddeer, verlden gnager
väl utaf dem, utspäder dem, böjer eller rättar dem;
men den gamla grunden finnes dock oftast qvar. Du
menar nu, att, äfven om mitt sinne vill en del samt
emot min vilja och mitt bättre vetande tillhör den
gam!a, så kallade goda tiden, så äro dock mina grund-
satser alldeles införlifvade med den nya. Och sina
barn uppfostrar man enligt sina grundsatser, icke enligt
sina vanor, när man har eftertanka och förstånd; ergo