Om anmärkaren hade något religiöst sinne, så skulle det tala till honom, men dena som tror, att sjeifva kristeadomen kan vara af förganglig art och gå under, som vi skola se till slutet, till den kan det icke säga något betydelsefuailt. Annars skulle jag kunna visa honom, att der det gudomliga kan letsa bland menniskorna, der är ingen fara för deras högre ardeliga lif. Om det nu skulle vara sant hvad aumärkaren såger, att jorden, naturen och luften utöfia en så allsmäktig inverkan på menniskan, så följde deraf, att en familj, fostrad och uppfsdd vid Torneå, icke skulle kunna trifvas och utbildas i högre afseende i Skåne t. ex., eller att en man med snillegåfvor icke skulle kunna användas på något annat ställe än sin i födelsebygd; ty hvad som galler i allmänhet om ett helt slägte, gäller också om hvart och ett val organiseradt och til kropp och själ sundt individ deraf; ty säkert medger vår logikus, att om ett alltmäut omdöme är sant, så är också det derunder subordinerade omdömet sant; äfvensom han vet, att om eit inskränkt omdöme ar falskt, så är också det allmänna falskt under hvilket det lyder. Således om det nu är falskt, att sadllet eller den enskilde mannen är bundena vid en viss trakt af jordea, för att kunta handla och verka icen högre och ädel anda, så är det ock falskt, att hela den menniskostam, hvartill han hörer, skulle vara det. Anmärkaren förargar sig deröfver, att man sagt, det trons och hoppets renaste ljus tändes först i eit aflagset fjerran, och derfrån utgick välsignelserikt öfver vesierland:ts nejder, och ban vill nödvändigt, att detta icke skall hänga ihop med ämnet; men den oförkknelige logikern torde förlåta, sti det uttrycket just är ett kardinalskat; ty det säger hvarken mer eller mindre, än att de snäliga krafterna kuna verka på andra ställen, än der de först sättas i rörelse, och et! således en transatlantisk flyttning alldeles icke förnunskar något af den genuina, inneboende hfsprincipen i dem. Visseniigen kan en hord förvildas, om den losryckes från inverkan ai all högre bildning och andekraft, men om detta är fallet med kopparvildarna i Amerikas skogar, så är det icke händeisen med de öfverflyttade Europeerna; ty de hafs.a allt hvad vi ega, och ändock något mera derill. Vidare fortfar han i sin förträfliga argumentation: om i forntiden ett folk af barbarer undavträngt et annat dylikt, så bar det ingenting att göra mesd barbarietS undauträngande af kulturen, som han kallar en förfinad och förderfvad, försvagad och försvagande civilisation. Först anmärka vi i förbigående det upphöjda begreppet om kultur; sedan tillägga vi blott, att vi ha ett anaat, och att om bajbarer, som undantrangde andra barbarer, oaktadt den underbara naturinverkan, som de undanträngde skulle röna framför de undauträngande, likväl i tidernas fullbordan kunde bli sådana folk som Greker och Germarnrer, så är det icke så osannolikt, att Amerikanerne, med vida större ressourcer och redan till en god del förädlade af de förras kultur, skola kunna också blifva något i andeligt afseende, när rätta tidpunkten inträffar. : Nu följer en liten artig episod om civilisationen, som skulle vara ett gift, så snart den sammanstöter med barbariet. Huru anmärkaren läst filosofiens och mensklighetens historia vet jag inte, men det lilla jag läst deraf har öfvertygst mig om motsatsen, och så fänge maa tror och törtröstar på försynens regering öfver menuviskorna, så bör väl ingen kunna betaga tänkaren denna hans öfvertygelse, som utgör menniskans skönaste hopp, och utan hvilken den ideella sidan af lifvet vore till stor del försvunuen. Här visar sig anmärkarens logik från sin briljantaste sida. Han anför såsom bevis Spaniorernas omenskligheter, och försätter sigi Norra Amerika i ett tillstånd, som ligger utom det egeniliga samhällslifvet... Hvem har väl någonsin påstått, alt någon kultur är möjlig utom samhället? Hvem har kunnat hysa så dåraktiga tankar, som att NordAmerikanska vildarne kunna öfvergå till civilisationen, så läsge de icke öfvergifva sitt vilda näringsfång? Att tillskrifva upplysninges deras otyglade passioner, och att de berusa sig af Europeernas starka drycker och dö deraf till oberäknelighet, det är minst sagdt tanklöst, och dessutom hafva kolonisationsförsök icke blifvit åsidosatte från HFristaternas sida. Afrsen fianas i Canada hela byar af åkerbrukande för detta vildar; och blir det möjligt att rädda qvarlefvorna af de andre från undergång, så sker det också säkerligen. Lyckades det att omvända vildarne till kristendom, så uppkom i och med detsamma samhällighetens anda, och det första och svåraste steget vore taget på kulturens bana; och sikerligen vet anmärkaren, att uet icke fattas missionärer, som i Amerikas skogar verka för. detta stora mål. Det är emellertud uppbyggligt att se, buru öm han är om hordernas bästa, under det han i l H i H mindre varsamt vidrör och handterar det heliga: Hvad sjelfra fördrifnirgens omoraliskhet beträffar, så Jemnar jag gerna oanfäktad anmärkarens sentimentalitet, men om det är förnuftsenligt att lemna en verldsdel så