(Insändt). Några ord i anledning af anmärkningarna i Dagligt Allehanda öfver artikeln om NordAmerikanska fristaterna och deras kultur. (Forts. feånägardagsbl.) 3 Men låtom oss börja vårt egentliga försvar mot den värde anmärkaren! Detta resomaement, som blott är litet mera omständligt än det som förefinnes i sjelfvå upp satsen, men innehåller alldeles samma åsigt, kallas af anmärkaren hypothetiskt. Välan, jag påstår dersmot att hela hans ufall är en syllogismus conditionalis, der antecedsatia äro falska hypotheser och der sjeilfva slutledningen således måste vara falsk. Enfa!digt och barnsligt kommer han med sina frågor och besvarar dem sjelf, för att. bespara andra besväret. Han säger först, att ett amalgam af individer från olika länder icke kunua behålla fädrens ärfda anlag. Det vore ej så ledsamt ait se det bevisadt. Troligen skall det hemtas från den gamla trotjenarinnan logican. Men om anmärkaren hade velat inse meningen af detta ställe, så skulle han funnit, att med anlag här i omedelbar foljd etter den föregående pinkten menades förnufiiga, alimänt menskliga anlag, som deras fader hade ärft af sina fäder o. s. v. Här var således icke fråga om dena Engelska industrien, det Fransyska njutningsbegäret eller den Hollärdska näringsfliten, utan sjelfva de ursprungliga snlagen, som voro förädlade, utveeklade och renade genom Europeiska kulturens inverkan. Sedan den tiden hafva kristendomen, Storbrittaniens litteratur och tusende andra högee krafter fortverkat, och detta allt skulle vara eit iniet eller åtminstone ett högst bristfälligt orgamum för bevarandet och utvecklingen af det evigas idd!? I sammanhang härmed frågar anmärkaren, om jag på allvar skulle tro, ait Tyskland och Sverige kunna uppkomma på andra ställen än i Tyskland och Sverige? Hvad vill detta säga? Här roar han sig ett ögonblick att visa sig såsom mysticus; Tyskland och Sverige på andra ställen, än i Tyskland och Sverige? Menar han berem, landet och floderna ett, så kan jag väl tryggt svara, att det icke låter sig göra; men denna snåärjfråga är ju tydligen till min fördel; ty om Amerika aldrig kan flyttas, aen väl folket är flyttbart, så följer af hela anmärkarens fintliga dialektik, att Amerika blir Amerika, komme dit hvem som komma vill, och att således de som nu herska der äro och blifva Amerikanare så väl som de äldre innevånarne i dessa trakter. Ar icke anmärkaren en förträfflig logikus? För öfrigt tror han att åtta, tie natioaer kunna sammanhållas af ett gemensamt materiellt (!) band, och dessa nötas mot hvarandra på en tredje