SSR SN VA 0 sig, i trots af många faror, till Brahestad, 28 mil från Wesa, och återlemnade i bröd hvad de i mjöl emottagit. — En sådan anda rådde hos Finska nationen. Rörande Sveaborgs öfvergång och de hemliga orsakerna dertill, berättas följande anekdot: Då Cronstedt låg på sitt yttersta, sade han till sin gamle bepröfvade och förtrogne läkare, att han under hufvudgärden hade en liten portfölj, hvilken invehöll papper, som betydligen rättfärdigade hans förhållande vid Sveaborgs kspitulation. Men som khan icke mera behöfde nmågot rättfärdigande inför menniskor, och några ännui Sverge lefvande personer kunde alltför mycket blottställas, om de i portföljen bevarade handlingarne blefvo bekamta, lät han i sin närvaro uppbränna dem af nämnde läkare. — Detta sprider väl icke något egentligt ljus öfver Cronstedis förhållande, men det ger styrka åt de mångfaldiga gssningar, hvilka om Sveaborgs ö!vergång varit i omlopp. Afven efter vapenhvilan om vintern upphörde icke besvären och obehagen af fälttåget för Finska armden, och serdeles för Savolax-brigaden. hvilken måste bevaka demarkations-linien och utgöra förposterne. Dessa svårigheter gingo så långt, att på tre veckor dogo 11 officerare och tre prester af brigaden, och då man om morgonen kom till sjukhuset, lågo vid väggen hopar af lik appstaplade, hvilka aftonen förut varit lefvande menniskor, Författaren säger härom: Dertill kom en ovanlig sträng köld, så att thermometern sällan visade mindre än 35 å 36, men ofa ända till 40 grader under fryspunkten. I början voro vi här så hopträngde, att uti ett rum bodde, utom gårdsfolket, 22 af Savolax-Jägareregemeutes befäl och stab, med deras uppassare, och bland dere tre sjuka. Jag borde visserligen lemna en skildring af de mödor och mångfaldiga besvärligheter, som Savolaxbrigaden under detta fälttåg måste utstå, mem jag bekänner, att jag icke kan göra det så fallständigt, sem saken erfordrade. Mingen skulle också anse min beskrifning öfverdrifven, hvarföre jag vill omnämna bloit en del af hvad jag sjelf sett. Jag var ofta med, då truppen kopplade sina gevär på sidan om vägen, och befål och manskap, frusna och darrande af köld, hemtade sin hvila på blotta snödrifvan, hvarunder trupper, såsom till exempel i Löfånger, var provianterad med omalen råg i stället för bröd och mjöl. Jag var med, då hela truppen med allt befäl, uti 16 dygn i November månad, bivuakerade und:r köld, snö och yrväder; och mången af befälet hade då i flera dagar ingen snnan föda än gröt, doppad i rent och obemängdt vaiten, ti.l mergon, middag och qväll. I början af fälttåget felades väl icke proviant för truppen, men för befälet så mycket mera. De som först kommo till de få vid vägen belägna gårdar, kunde med böner erhålla nigot; men alla de andra intet. . På tobsk, hvarvid soldaten är allmänt van, var sådan brist, att ex tums ling bit ansågs både af befäl och manskap som en stor sällsysthet. Efter 50 a 60 mils marsch hade soldaternas klider blifvit slarfviga, och deras skor alldeles utsliina, så ait befälet, vid utkoramendering till fiåltvakt, nödgades göra afseende på hvilka af manskepet hade skor eller icke. — Ja, jag såg soldater af Savolaxjägareregemente gå på post utan skor. Under affären vid Lappo, — berättar författaren, at meden truppen hvilade, ljöd en nästan allmän klagan öfver deras sårade fötter och sjuka tår. Voi, voi minum jalkani!V Aj, aj, mina fötter! Då General Adlexrcreutz talade vid dem, lofvade afbjelpa deras nåd, och sfier en stunds samtal frågade, om de hvilat ut och hemtat nya krafter, för att kunna fortsätta anfallet, svarades med en mun: ja! och ingem hördes mera klaga öfver sjuka fötter. När Generalen ville aflösa dem, svarade de: när vi vila tillbaka, då må Hr Generalen aflösa oss! Författaren fortsätter skildringen af de mödor och försakelser, hvaremot Savolaxbrigaden hade ait kämpa under stilleståndet, sålunda: -Efter sådana besvärligheter, efter 250 mils marsch och efter deltagandet i så minga träffningar, hade det varit en billig fordran, att Savolaxbrigaden fått hemta nödig hvila, och Svenska regementer blifvit beordrade att stiadna och bevaka Sverges gränser. Men så tillgick det icke. Julhögtiden, som annars af Savolaxarne plägar firas med stor högtidlighet, den firades 1808 af brigadens qvarlefvor med ganska nedslående kanslor. De hade så många vågat lif och blod för fäderneslanders räddning; de hade seit så många af sina kamrater stupa vid sin sida eller förgås af sjukdomar, och nu, oaktadt alla ansträngningar och uppoflringar, sågo de 1g så långt aflägsnade från sin hembygd, från sina hustrur och barn, från sina föräldrar ech andra anhöriga, utan hopp att någonsin mera, såsom Svenska undersåter, få återse dem, Svenska hären, på hvars bistånd vi så länge väntat, och för hvars hembygd nu ensamt skulle stridas, den fick gå hem på sina rotar, och de som så mycket lidit, som uthärdat så många besvärligheter, de skulle ännu under den strängaste köld utgöra förnpoö