alind, ICEC tClL VvVISDL MHIdllUtl IOP DLIil 10fRallak HUtcC UtIVID, ehuru han sedan på ett lysande sätt godtgjorde de begångna misstagen. Retraiten väckte ocksåallmänt missnöje hos artmden, som begärde få strida, och slå fisnden, i stället att gå undan för honom. Han säger härom: Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru många och stora besvärligheter vi derunder uthärdade, kan ingen föreställa sig, och står ej att beskrifva. Med skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom natt och dag, ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än vid midnatten, och innan man fick ata och var i ordning ätt lägga sig, var det redan långt lidet in på morgonen, och kl. 8 skulle alla åter vara samlade på den för brigadea utsatte uppstillningsplatsen, till hvilken man mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan å nyo fortsätta marschen. Bristen nästan på allting var redan allmän, serdeles ibland befälet, och i detta så glest bebodda, eller rättare sagdt öde land, befsnns det omöjligt att erhålla något. De som först anländt ti!l de vid vägen liggande hemman, kunde med svårighet få något litet, men alla som kommo senare, al!deles intet. Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på obanade vägar, under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder, och mången gång var det ena stor njutning, att på snödrifran, med en stockeld framför sig, kunna hemta någon liten hvila. Hved som i hög grad försvårade vår marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som medföljde, och så hindrade framtågandet, att hela kolonnen, oftast efter några steg, åter nödgades stadna. Enligt min öfvertygelse var det ett fel af brigad-befälet, att ej trossen, med nödigt befsl och betåckning, skickades förut; nu hade hvar bataljon sin tross-kelonn framför sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket ganska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner, i huru elakt väder som hälst, göra halt, intill dess man åter var i ordning. Den djupa snön och de smala vägarne, hindrade oss att komma förbi hvarannan. Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så ait den ej skuile borttagas af Kosackerne, som oafbrutet följde oss tält i spåren. Sjelfva träffningen vid Siikajoki och den seger, hvaraf hon kröntes, var mera en följd af händelsen, än af plan och beräkning. Hr H. säger: Härvid kan jag ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla officerares af stora armeen enstämmiga yttrande, att drabbningen vid Siikajoki ingalunda företogs med vårt general-befäls vilja och afsigt, utan att vi blefvo dertill tvungna, på det sätt, att då Ryssarne hastigt förföljde oss, och vi, ef.er vanligheten, erhöllo befallning att draga os; tillbaka, hindrades sådant af vår stora tross, som var frånspänd, och omöjligt pu i hast kunde fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att försvara oss, hvilket, genom så väl befälets som truppens brinnande längtan alt få mäta sig med fienden, uwfoll till vår stora fördel, samt lemnade bevis på, att Ryska hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig, som vårt general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en orsak till segern att Adlercreutz, som ostridigt hade mycken personlig tapperhet, fick tillåtelse aut efter sitt god:finnande leda stuiden. Hr H. gillar för öfrigt icke Adlercreutzs förfarende i allmänhet. Särdeles tror han, att hans framryckande vid Revolax med blott 150 man, då han hade en vida större styrka att disponera, var oklokt, och gjorde att alla fördelar, som verkligen kunnat erhållas dervid, icke vunnos. Men ännu mindre gillar han Grefve Klingspors förfarande, hvilken han tror ej hafva haft något alfver med Finlsnds försvar eller återtagande. Han hade den första Maj utfärdat en proklamation till Österboitens allmoge, hvari den uppmanades, att göra fienden all skada och afbräck den kunde.? I anledning af uppmaningen ankom ock en deputation, från flere af fienden ännu besatte socknar, till Grefve Klingspor, och uppgaf att på deras ort 2,000 man af all allmogen öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gripas till vapen. De erbjödo sig att, genom förstörande af vägar och broar bakom Ryska hären, afskära dess återtag och falla fiendem i ryggen; men de ville göra det i förening med armegen, och begärde nu blott befallning, på hvilken tid och på hvilket ställe de skulle utföra företeget. Men Grefve Klingspor tackade dem för deras patriotism, klappade dem på axela och sade: när jeg behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på eder. Sådant skedde aldrig. Detta bevisar, att Klingspor icke hade något alfvar med den anmaning han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt att begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna. Tillika visar det af hvilken anda foiket lifrades, och huru manga medel till landets försvar en redlig befäl hafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest I massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot Napoleon. Finnarne eldades fullkomligt af samma anda, och dera; entbusiasm för sitt fosterland var större, än man kan föreställa sig. Vid början af Maj samlade sig Alands allmoge sjelfmant, och togs. under anförande