alind, ICEC tClL VvVISDL MHIdllUtl IOP DLIil 10fRallak HUtcC UtIVID,
ehuru han sedan på ett lysande sätt godtgjorde de be-
gångna misstagen. Retraiten väckte ocksåallmänt miss-
nöje hos artmden, som begärde få strida, och slå fisn-
den, i stället att gå undan för honom. Han säger
härom:
Brigaden hade nu tågat nära femtio mil. Huru
många och stora besvärligheter vi derunder uthärdade, kan
ingen föreställa sig, och står ej att beskrifva. Med
skäl kan man säga, att marschen fortsattes genom natt
och dag, ty sällan kommo vi till våra qvarter förr än
vid midnatten, och innan man fick ata och var i ordning
ätt lägga sig, var det redan långt lidet in på morgonen,
och kl. 8 skulle alla åter vara samlade på den för bri-
gadea utsatte uppstillningsplatsen, till hvilken man
mången gång kunde hafva en half mil, för att sedan
å nyo fortsätta marschen. Bristen nästan på allting var
redan allmän, serdeles ibland befälet, och i detta så
glest bebodda, eller rättare sagdt öde land, befsnns det
omöjligt att erhålla något. De som först anländt ti!l de
vid vägen liggande hemman, kunde med svårighet få
något litet, men alla som kommo senare, al!deles intet.
Sålunda fortsattes återtåget norr ut, på obanade vägar,
under sträng köld, under ömsom elakt och godt väder,
och mången gång var det ena stor njutning, att på snö-
drifran, med en stockeld framför sig, kunna hemta nå-
gon liten hvila. Hved som i hög grad försvårade vår
marsch, var den alldeles ofantliga mängd tross som med-
följde, och så hindrade framtågandet, att hela ko-
lonnen, oftast efter några steg, åter nödgades stadna.
Enligt min öfvertygelse var det ett fel af brigad-befälet,
att ej trossen, med nödigt befsl och betåckning, skickades
förut; nu hade hvar bataljon sin tross-kelonn framför
sig, och så snart något råkade i obestånd, hvilket gan-
ska ofta inträffade, måste alla efterföljande bataljoner,
i huru elakt väder som hälst, göra halt, intill dess
man åter var i ordning. Den djupa snön och de sma-
la vägarne, hindrade oss att komma förbi hvarannan.
Hvar bataljon nödgades hafva sin tross framför sig, så
ait den ej skuile borttagas af Kosackerne, som oafbru-
tet följde oss tält i spåren.
Sjelfva träffningen vid Siikajoki och den seger, hvar-
af hon kröntes, var mera en följd af händelsen, än af
plan och beräkning. Hr H. säger: Härvid kan jag
ej undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla
officerares af stora armeen enstämmiga yttrande, - att
drabbningen vid Siikajoki ingalunda företogs med vårt
general-befäls vilja och afsigt, utan att vi blefvo der-
till tvungna, på det sätt, att då Ryssarne hastigt för-
följde oss, och vi, ef.er vanligheten, erhöllo befallning
att draga os; tillbaka, hindrades sådant af vår stora
tross, som var frånspänd, och omöjligt pu i hast kun-
de fås undan. Vi blefvo derföre nödsakade att försva-
ra oss, hvilket, genom så väl befälets som truppens
brinnande längtan alt få mäta sig med fienden, uwfoll
till vår stora fördel, samt lemnade bevis på, att Ryska
hären i Finland icke var så oöfvervinnerlig, som vårt
general-befäl synes hafva förmodat. Också var det en
orsak till segern att Adlercreutz, som ostridigt hade
mycken personlig tapperhet, fick tillåtelse aut efter sitt
god:finnande leda stuiden.
Hr H. gillar för öfrigt icke Adlercreutzs förfarende
i allmänhet. Särdeles tror han, att hans framryckande
vid Revolax med blott 150 man, då han hade en vida
större styrka att disponera, var oklokt, och gjorde att
alla fördelar, som verkligen kunnat erhållas dervid, ic-
ke vunnos. Men ännu mindre gillar han Grefve Kling-
spors förfarande, hvilken han tror ej hafva haft något
alfver med Finlsnds försvar eller återtagande. Han ha-
de den första Maj utfärdat en proklamation till Öster-
boitens allmoge, hvari den uppmanades, att göra fien-
den all skada och afbräck den kunde.? I anledning
af uppmaningen ankom ock en deputation, från flere
af fienden ännu besatte socknar, till Grefve Klingspor,
och uppgaf att på deras ort 2,000 man af all allmo-
gen öfverenskommit, att till fäderneslandets försvar gri-
pas till vapen. De erbjödo sig att, genom förstörande
af vägar och broar bakom Ryska hären, afskära dess
återtag och falla fiendem i ryggen; men de ville göra
det i förening med armegen, och begärde nu blott be-
fallning, på hvilken tid och på hvilket ställe de skulle
utföra företeget. Men Grefve Klingspor tackade dem
för deras patriotism, klappade dem på axela och sade:
när jeg behöfver edert biträde, skall jag väl kalla på
eder. Sådant skedde aldrig. Detta bevisar, att
Klingspor icke hade något alfvar med den anmaning
han utgaf den 1 Maj, och att han icke hade för afsigt
att begagna alla de utvägar honom blefvo erbjudna.
Tillika visar det af hvilken anda foiket lifrades, och
huru manga medel till landets försvar en redlig befäl
hafvare kunnat påräkna. Och hvad en nation, upprest
I massa, kan uträtta, bevisar Spaniens exempel emot
Napoleon. Finnarne eldades fullkomligt af samma an-
da, och dera; entbusiasm för sitt fosterland var större,
än man kan föreställa sig. Vid början af Maj samlade
sig Alands allmoge sjelfmant, och togs. under anförande