förtal, sjunka under sin verldsbörda, liksom en sjuk
atlas. Den ena efter den andra fördes in i Westmin-
Aters grifthvalf, de stackars ministrarne — — — Men
hvad är det för en stor sorg, som dag och natt plåga:
de Engelska ministrarnes hjerna, och tager lifvet af
dem? Den heter: the debt, statsskulden. Att kunna
göra skuld, hörer visserligen till menniskans företräden
— ty djuren hafva inga skulder — mea: skuld:r äro
också menniskans tyngsta qval, och liksom de ruinera
den enskilde, så fora de också hela slägten i förderf,
och synas i vår tids nationaltragedier ersätta de gamles
öde. England kan icke undgå detia öde, ministrarne,
som styra der, sc det förfärliga nalkas, och dö med
vanmaktens förwiflan. Hvad Engelska statsskulden
angår, så har bördan deraf blilvit mindre känbar, se-
dan man börjat minska det tyngdålod som hängde vid
henne, och i en fortfarande minskning af skatterne
funnit? medel att öta deras indrägtighet. Detta före-
faller vid första påseendet såsom en gåta, och likväl är
det så sannt och verkligt, att sedan ungefär 10 år
skatter till ett belopp af minst 11 millioner P. Sterling
blifvit afskaffade, utan att statsinkomsterne i det he
la aftagit, och det utan att några nya skatter blifvit
pålagda i stället. Så belönparde utveckla sig handel
och näringsflit, när tyngden, som hvilar på dem, icke
bryter deras elasticitet. Detta är måhända den största
lex: i statshushållningens annaler, uttalad och bekräfrad
i den största praktik. Med rättvis stolthet kunde Jo-
seph Hume peka på de verkställda indragvingarnae och
besparingarne, och utropa: Se, detta är hvad jag se-
dan 20 år tillbaka rådt eder att göra, och J hafven
kallat mig ena drömmare och narr; verkligheten har
öfversräffat! mina djerfvaste drömmar, och hvad J an-
sågen for statens fördert, har blivit dess räddning.? På
samma sält, som det gått med finanserne, har det gått
med de politiska formerne och rättigheterne. Ett alde-
les nytt folk, det katholska Irlands söver, representan-
terne för 7 millioner, sitta mer än 40 till antalet i par-
lamentet, der förut icke en enda af dem hade till-
träde, och ny rörelse har genom denna uppfriskande
ström kommit i det gamla vattnet. Och nästan innan
Peel och Weilington ännu hunnit fira hvad de ansågo
för ena stor seger, nemligen att den bestuekna köpingen
East-Retfords valrättighet icke öfverflyttades på Man-
chester, och att icke ens en enda af de ruttna köpingarne
förlorade sina redan längesedan förverkade rättigheter,
sågo de sig tvurgara, just emedan de icke velat uppoffra
en enda köping, att uppoffra 86, och att öppna par-
lamentet för 42 städer, som bittills varit derifrån ute-
slutna. Allt detta skedde under den korta tiden efter
Ceznings död. Redan då hade faran hunnit så nära,
att Cannings svage efterträdare ur Whigarnes leder
(Goderich) föll från kuskbocken, icke för det att någon
ryckte honom ned derifrån; han föll af !ångest, emedan
hästarne blefvo skygga. Men äfven Peel och Welling-
ton kände ati tyglarna blifvit svårare att fora, och lade
dem till slut gernai Melbournes senigare väderbimna?
hand. — Oaktadi denne man, såsom vi sett, i debat-
terna kan gå ända till högsta vrede, skyr han dock
hvarje personlighet. Icke heller sarkasmer, det der
Broughams bittra hån, tillåter han sig nånsin. Hans
språk är alltid delikat och utan förolämpning mot Lor-
——
dem såsom individ, men icke lika moderat och lugnt
hållet mot Pärerna såsom korporation. Under diskus-
sionerne rörande Engelska mvnicipalbillen förlidet ir,
lät ban tvenne gånger hänföra sig ända till hotelser. Dock
skedde detta blott under ögonblickets hetta; och
hans hänsyftningar på en hotande framtid hade
en helt annan karakter, än Peels appellerande
till sina åhörares fruktan och farbågor.. När Peel
lägger sina nät kring sinnet, så att det allt mer
och mer intages af fruktan, då är det en beräknad
triumf af hans talkonst; men Melbourne framkastade
- sina hotelser ohöljda och utan förblommering, sådane
de utan tvifvel kommo ur hans innersta öfveriygelse,
som kände att farliga- följder skulle uppstå för hela
Öfverhuset, i fall lagförslaget blefve så: stympadt, som
Torylorderne i början ämnade. — Midt under debatten
blir Melbourne vanligtvis varm; då ser man hans kän-
sla arbeta, hans bröst våldsamt höja sig, så att han
för ett ögonblick ej är i stånd att ledigt uttrycka sig,
och hans ord blifva afbrutna, liksom skulle han kom-
ma af sig. Ofia följer han Hamlets råd till skådespe-
larn, att komma ordet till hjelp genom aktionen. Med
det genomträngande eldiga ögat rigtadt på oppositionen,
låter han vid sådane tillfällen den knutna handen falla
så tungt på parlan entssekreterarnes bord, att det ger
genljud i salen, och det förekommer en, sem hörde
man en eller annan af oppositionspärerne säga salta för
sig sjelf: ?det är lycka, att det icke var mitt hufvud
han träffade.? I allmänhet äro dock hans gester enkla
och anspråkslösa; han sträfvar lika litet deri, som i sitt
- Dö
-— 8r or mm vs HTTP Is TESTER o