förtal, sjunka under sin verldsbörda, liksom en sjuk atlas. Den ena efter den andra fördes in i WestminAters grifthvalf, de stackars ministrarne — — — Men hvad är det för en stor sorg, som dag och natt plåga: de Engelska ministrarnes hjerna, och tager lifvet af dem? Den heter: the debt, statsskulden. Att kunna göra skuld, hörer visserligen till menniskans företräden — ty djuren hafva inga skulder — mea: skuld:r äro också menniskans tyngsta qval, och liksom de ruinera den enskilde, så fora de också hela slägten i förderf, och synas i vår tids nationaltragedier ersätta de gamles öde. England kan icke undgå detia öde, ministrarne, som styra der, sc det förfärliga nalkas, och dö med vanmaktens förwiflan. Hvad Engelska statsskulden angår, så har bördan deraf blilvit mindre känbar, sedan man börjat minska det tyngdålod som hängde vid henne, och i en fortfarande minskning af skatterne funnit? medel att öta deras indrägtighet. Detta förefaller vid första påseendet såsom en gåta, och likväl är det så sannt och verkligt, att sedan ungefär 10 år skatter till ett belopp af minst 11 millioner P. Sterling blifvit afskaffade, utan att statsinkomsterne i det he la aftagit, och det utan att några nya skatter blifvit pålagda i stället. Så belönparde utveckla sig handel och näringsflit, när tyngden, som hvilar på dem, icke bryter deras elasticitet. Detta är måhända den största lex: i statshushållningens annaler, uttalad och bekräfrad i den största praktik. Med rättvis stolthet kunde Joseph Hume peka på de verkställda indragvingarnae och besparingarne, och utropa: Se, detta är hvad jag sedan 20 år tillbaka rådt eder att göra, och J hafven kallat mig ena drömmare och narr; verkligheten har öfversräffat! mina djerfvaste drömmar, och hvad J ansågen for statens fördert, har blivit dess räddning.? På samma sält, som det gått med finanserne, har det gått med de politiska formerne och rättigheterne. Ett aldeles nytt folk, det katholska Irlands söver, representanterne för 7 millioner, sitta mer än 40 till antalet i parlamentet, der förut icke en enda af dem hade tillträde, och ny rörelse har genom denna uppfriskande ström kommit i det gamla vattnet. Och nästan innan Peel och Weilington ännu hunnit fira hvad de ansågo för ena stor seger, nemligen att den bestuekna köpingen East-Retfords valrättighet icke öfverflyttades på Manchester, och att icke ens en enda af de ruttna köpingarne förlorade sina redan längesedan förverkade rättigheter, sågo de sig tvurgara, just emedan de icke velat uppoffra en enda köping, att uppoffra 86, och att öppna parlamentet för 42 städer, som bittills varit derifrån uteslutna. Allt detta skedde under den korta tiden efter Ceznings död. Redan då hade faran hunnit så nära, att Cannings svage efterträdare ur Whigarnes leder (Goderich) föll från kuskbocken, icke för det att någon ryckte honom ned derifrån; han föll af !ångest, emedan hästarne blefvo skygga. Men äfven Peel och Wellington kände ati tyglarna blifvit svårare att fora, och lade dem till slut gernai Melbournes senigare väderbimna? hand. — Oaktadi denne man, såsom vi sett, i debatterna kan gå ända till högsta vrede, skyr han dock hvarje personlighet. Icke heller sarkasmer, det der Broughams bittra hån, tillåter han sig nånsin. Hans språk är alltid delikat och utan förolämpning mot Lor—— dem såsom individ, men icke lika moderat och lugnt hållet mot Pärerna såsom korporation. Under diskussionerne rörande Engelska mvnicipalbillen förlidet ir, lät ban tvenne gånger hänföra sig ända till hotelser. Dock skedde detta blott under ögonblickets hetta; och hans hänsyftningar på en hotande framtid hade en helt annan karakter, än Peels appellerande till sina åhörares fruktan och farbågor.. När Peel lägger sina nät kring sinnet, så att det allt mer och mer intages af fruktan, då är det en beräknad triumf af hans talkonst; men Melbourne framkastade sina hotelser ohöljda och utan förblommering, sådane de utan tvifvel kommo ur hans innersta öfveriygelse, som kände att farligaföljder skulle uppstå för hela Öfverhuset, i fall lagförslaget blefve så: stympadt, som Torylorderne i början ämnade. — Midt under debatten blir Melbourne vanligtvis varm; då ser man hans känsla arbeta, hans bröst våldsamt höja sig, så att han för ett ögonblick ej är i stånd att ledigt uttrycka sig, och hans ord blifva afbrutna, liksom skulle han komma af sig. Ofia följer han Hamlets råd till skådespelarn, att komma ordet till hjelp genom aktionen. Med det genomträngande eldiga ögat rigtadt på oppositionen, låter han vid sådane tillfällen den knutna handen falla så tungt på parlan entssekreterarnes bord, att det ger genljud i salen, och det förekommer en, sem hörde man en eller annan af oppositionspärerne säga salta för sig sjelf: ?det är lycka, att det icke var mitt hufvud han träffade.? I allmänhet äro dock hans gester enkla och anspråkslösa; han sträfvar lika litet deri, som i sitt Dö -— 8r or mm vs HTTP Is TESTER o