och ett högst konstigt tremulando, bör väl annars räknas till det besynnerligaste man kan höra. Att det likväl i grunden är någonting gauska naturligt och fullkomligt sjelflärdt, tyckes vara afgjordt. Det är egenteligen alldeles ingenting annat än detta slags strupjud, som vi kalla: hojtande, och som man får höra af valihjon och skogsbor äfven hos oss begagnas. Hos ett herdefolk i alpirakter, der hjordarna ofta måste sammankallas från långt aflägsna håll öfver dalar och fjäll, är det naturligt att en dylik art intonation, som bättre än andra fyller rymden och geuljuder bland klipporna, skall framförallt vara vanlig och utbildas. En annan fråga är, huruvida en folksång, och, hvarom vi för tilifället speciellt tala, den Schweitziska eller Tyrolska, jemte det intresse, den, såsom vi sagt, genom sin mer eller mindre besynnerliga originalitet, alltid måste ega, på samma gång i musikaliskt hänseende har något större inre värde. Vi äro med rätta stolta öfver våra egna folkvisor. Det är en evig, oändlig poesi, som ligger gömd i dessa svårmodiga melodier. Men ?i många former trifs det sköna, och vi bekänna, att lika innerligt vi röras af de gamla fornuordiska tonerna, lika innerligt känna vi oss förfriskade af den romantiska vårluften i den Schweitziska sången, oberoende af dess bisarra jodler och figurer. Hela Schweci:z är afmåladt i sjelfva dessa themata af vallhornstoner och eko och fogelsång; det är eit lif af frihet och glädje, mellan ljudliga fjellar, under en högblå himmel Det ligger likväl i sakens natur, att, när man hört en eler två af sådana nationalsånger, har man redan hört dem alla. Det går samma grunddrag i fysionomien genom hela familjen. Så är förhållandet med de Svenska folkvisorna, och är detsamma med alla andra. Oaktadt de flesta af de sånger, hvilka Hr och Fru Hauser, samt Hr Colberg på sin konsert sjöng, hvar för sig egde utmärkt vackra motiver, blef det derför likväl på slutet något enformigt. Hvad exekutionen betraffar, så måste man framförallt utmärka den fuilkomliga ensemblen i trion, så väli afseende på sjelfva sången i alla dess minutiösaste och svåraste modulationer, som behandlingen afackompanjementet samt denna dramatiska liflighet, som är sydländska sångare i allmänhet egen. Hr Colberg har en ypperlig röst. Det är en bariton, men som med en verkligen förvånande säkerbet och styrka går upp i falsett, till ganska höga toner. Hans solo, kalladt Schweitzer-längtan, utfördes med mycken värma och nyansering, och mottogs med allmänt bifall. Huset var kanske föga mer än halft, troligen till det mesta en följd af den mindre gynnande tidpunkt konsertgifvarne valt för sitt uppträdande, i anseende. til de flera stora konserter, hvilka i dagarna näst förut blifvit gilna och hvaraf den musikälskande publiken må hända ännu egde för sköna minnen, för att låta dem så smart utträngas af några nya intryck. Hennes Maj:t Drottningen hedrade konserten med sin närvaro. De Tyska Skådespelarne. Kongl. Theaterns scen har under de sednare dagarna, på samma gång som vårens stora skådebana, haft att fägna sig öfver n påhelsning af gäster ifrån södern, och om dessa sednare också icke just kunna kallas melodiskt klingande lärkor, har allmänheten likväl vetat att med välvilja emottaga ett främmande, som så sällan anländer till våra kuster. Herr Hauser med fru, och N. Nusch, hvilka nyligen hitkommit från Tyskland, kunna icke egentligen sägas hafva gifvit hvad man kallar gästroller, emedan de ensamma utfört sina partier, och dessa endast varit detaljerade och efter personalens tillgångar lämpade scener ur större stycken, nemligen ur Rossinis Tancred och ur Grillparzers Stamfru. Dylika föreställningar kunna svårligen lemna tillräcklig grund för ett totalomdöime öfver de uppträdande personernas talang, och vi ege sålunda föga att säga derom. Mindre lyckligt förefsller oss fru Hausers val af Tancreds parti; hennes röst är icke allt, och hon tyckes för öfrigt, oaktadt en viss manhaftighet i sina gester, ega föga disposition för en manlig roll. Hr Nusch har en stark och fyllig bariton: oaktadt hans mindre behagliga method att taga ut tonen, gör detta i förening med en vacker theaterfigur, honom till en ganska god sujet för operan, om han äfven som egentlig skådespelare icke kan göra anspråk på någon högre rang. En ganska rik kostymering bidrager att gilva föreställningarna eclat, och, såsom i alla fall egande nyheiens behag, hafva de utgjort ett icke obehagligt divertimento i de annars tämligen enahanda sceniska nöjena. mm? —————— MR VV Enligt upplysnirgar i Westeråsbladet, har nu äfven Kontraktsprosten Svedelius i Mora afsagt sig förslaget till Domprost-embetet i Westerås. Orsaken till dessa oe fu lsan fån oem eå indrästios Jläsenhet. anses,