behageus, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad Veteran i Vettets sold,
Kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde hvad han ville, :
den blinde Siaren, Tiresias — Leopold.
Jag sjöng hans Drapa; Minnties döttrar sjunga
en dag, och bättre, hvad han Sverge var, .
ty det bor oväld uppå ramtids tunga,
och all förtjenst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
och steg ej neder uti deras strider;
men solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla, gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och hårdt är Gustafs sångartid bedömd.
Naturen vexlar, äfven snillet träder
i vexladt skick för skilda tider fram,
i Grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder;
men ett dess väsen är; väl den, som det förnam!
I himlens vindar, stormen friskt och stormen,
till vädervexling gerom Diktens verld!
Men — snille rymdes i der fordna formen,
och derför är han ock sin ära värd.
O vinglös lära, friska Sångarlifvets
urgamla mask, i ny och nedan rönt!
Hvad ofog drifs med dig och ständigt drifvits;
det gifves ej, och det har aldrig gifvitsl
en allmän Sångartyp! hvad Smlirikt är, är skönt.
Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du villj;
men det var sol deri, och hur du klagar,
hvar stode vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott Barbari, var en gång fosterländskt;
men vett blef plansadt, jernhårdt språk blef brutet,
och sången stämd, och lifvet menskligt njutet;
och hvad Gustaviskt var, blef derför äfven Svenskt.
I höge Skuggor, ädle Sångarfåder!
jag lägger kransen på Ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart upp till eder uti stjernströdt lag.
Der låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjusta af hvad skönt som bildas der,
och strofvis om hvarannan sätta orden
till stjernmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär!