några steg derifrån — i Bravons boning dit han skyndat för att af dess allvetande egare söka råd. Salhieri, som af Theodora tagit löfte, om att, i händelse han återskaffar henne den förlorade dottren, få uppfyldt hvad han helst må fordra, har naturligtvis bråltom att föra Violetta i sin mors armar, för att sålunda så mycket förr få sig den skönas hand beviljad. Bravon sjelf, då han at Salfieri får veta att den famösa Theodora är flickans mor, har dock vissa betänkligheter vid att så der utan omsvep ödfverlemna oskulden i koketteriets famn. Emedlertid skall Violetta sjelf få afgöra saken. Bravon har någonting serdeles i fundering. . Theodora ger, i glädjen af den underrättelse hon på förhand fått om att Violetta är återfunnen, en stor fest. Den långa pelarsalen hvimlar af maskerad-gäster. De vällustigaste dansar uppföras. Theodora sjelf improviserar, vid akkomganjemang af sin harpa, stanser, inspirerade af idel eld ochkärlek. Ibland åhörarne se vi åter vår rika Dalmatier blanda sig med en ung, beslöjad flicka vid handen. Denna sednare är. synbarligen högst generad af det frivola lefvernet hos den pompösa damen. Hennes ledsagare gör deremot allt sitt till att för ögonblicket stegra Theodoras lättsinnighet till det högsta, då han slutligen helt oförmodadt rycker af henne masken, lyfter slöjan af Violetta, och presenterar mor och dotter för hvarandra. VWVioletta kan knappast tro sina ögon, då hon igenkänner den hon hittis vördat som sin välgörarinna. Theodora står förödmjukad och krossad. Hon befaller att balen skall genast sluta, hvaråt de ädla grefvarna och markiserna, hennes gäster, hjertligen skratta. De kasta sina börser på golfvet; och förklara att de äro hemma hos sig sjelfva. Theodora har slutligen intet annat råd än att — tända eld på sitt palats och sålunda röka ut de danslystna nobili. Emedlertid är Theodora efter den betan en helt och hållet förändrad menniska. Hennes palats är en rökande ruin, hon kastar ifrån sig sina skatter, hon will hädanefter endast lefva för sin doiter, som numera icke langre kän emotstå sin moders ömhetsbetygelser, utan beslutar att med henne lefva och dö. Några ord gifva ytterligare anledning till den högst kuriösa upptäckten, att Brovon är ingen annan än den svartsjuka Giovanni och Theodora hans kära Violetta. Allt är nu glömdt och försonadt, och det gäller endast, att så fort som möligt bege sig för alltid på flykten från det olyckseliga Venedig. Det är endast e:t, men detta någonting oeftergifligt, som ännu håller Giovanni, vår granna Dalmatier, ty han har ännu ej upptäckt sig såsom Bravo för sin fru och dotter, qvar i Venedig. Det är hans gamla far, som sedan längre tid sitter i fängelse för något politiskt brott. Det var nemligen för att rädda denne från döden, som Giovanni för flera år sedan hade antagit det af rådet föreslagna, fasansfulla vilkoret, att ge sig i dess tjenst såsom bravo. Det första han bryter sin ed, ligger den gamles hufvud på schavotten. Gubben måste således på något sätt räddas ur fängelset. Detta tyckes också böra lyckas. Vakten är mutad. En gondol ligger färdig att vid förstai vink föra hela familjen långt, långt från Venedig, lika godt hvart. Redan stå fängelsets dörrar öppna, och vakterna blunda, då den gamle fadern, som blifvit vansinnig och tror att man kommer för att aflifva honom, gör tumult och sålunda upptäcker hela anlaggvingen. Giovanni skyndar till sin maka. Intet ögorblick är att förlora. Man måste fly allt hvad flyktas kan. I detsamma slår klockan tolf. Salfieri, som nyss fått sig tillställdt ett bref från rådet, kommer andtruten till den aftalta mötesplasen. Hans tvenne dygn äro ute. Han kastar sin mantel öfver. Giovannis axlar, räcker bonom sin mask och dolk igen och med detsamma rådets orgires. Den ena villan är värre än den andra. Giovanni måste bh qvar för att utföra befallningen. Theodora vill icke vika från hans sida. Anande att brefvet innehåller en dödsdom öfver den proskriberade Salfieri, som möjligen blifvit uppläckt, påskyndar Giovsnnvi hans och Violettas affärd: De kasta sig i gondolen, ännu ett långt farväl, och de försvinna; Nu bryter Bravon de olyckhga orderna... Gud! . . . de gälla Theodora. Den ädle grefve Bellamonte, som vid sista festen blef skymfad och utrökt, har hämnat sig. Nå Giovanni? din far eller din maka, en af de tu! Thecödora gör hans pina kort, rycker dolken från hens sida och ger sig dödsstöten. I deisamma inträder en Senator och förklarar Giovanni hans faders död. Han är fri från sin ed. Pjesen har, som läsaren sjelf finner, mångabanda lyten. Ailt är anlagdt på yttre effekt. — Atskilliga scener ega också verkehgen någonting striking, som tll en del öfverskyler bristerna .1 andra. Slutet är ohjelpligt. Sjelfva grundideen i dramat, eller bravons position, är likväl bestämdt tragisk, och hede varit värdt en nedbarare talang för behandlingen än Mr Anicets. Så himmelskriarde otäck och omoralisk, som en annan Recensent med fästadt ögonmärke på Loewe-Weimars, kritikern