några steg derifrån — i Bravons boning dit han skyn-
dat för att af dess allvetande egare söka råd.
Salhieri, som af Theodora tagit löfte, om att, i hän-
delse han återskaffar henne den förlorade dottren, få
uppfyldt hvad han helst må fordra, har naturligtvis
bråltom att föra Violetta i sin mors armar, för att så-
lunda så mycket förr få sig den skönas hand beviljad.
Bravon sjelf, då han at Salfieri får veta att den famösa
Theodora är flickans mor, har dock vissa betänklig-
heter vid att så der utan omsvep ödfverlemna oskulden
i koketteriets famn. Emedlertid skall Violetta sjelf få
afgöra saken. Bravon har någonting serdeles i fun-
dering. .
Theodora ger, i glädjen af den underrättelse hon på
förhand fått om att Violetta är återfunnen, en stor fest.
Den långa pelarsalen hvimlar af maskerad-gäster. - De
vällustigaste dansar uppföras. Theodora sjelf improvi-
serar, vid akkomganjemang af sin harpa, stanser, in-
spirerade af idel eld ochkärlek. Ibland åhörarne se
vi åter vår rika Dalmatier blanda sig med en ung,
beslöjad flicka vid handen. Denna sednare är. synbar-
ligen högst generad af det frivola lefvernet hos den
pompösa damen. Hennes ledsagare gör deremot allt
sitt till att för ögonblicket stegra Theodoras lättsinnig-
het till det högsta, då han slutligen helt oförmodadt
rycker af henne masken, lyfter slöjan af Violetta, och
presenterar mor och dotter för hvarandra. VWVioletta
kan knappast tro sina ögon, då hon igenkänner den
hon hittis vördat som sin välgörarinna. Theodora står
förödmjukad och krossad. Hon befaller att balen skall
genast sluta, hvaråt de ädla grefvarna och markiserna,
hennes gäster, hjertligen skratta. De kasta sina börser
på golfvet; och förklara att de äro hemma hos sig sjelf-
va. Theodora har slutligen intet annat råd än att —
tända eld på sitt palats och sålunda röka ut de dans-
lystna nobili.
Emedlertid är Theodora efter den betan en helt och
hållet förändrad menniska. Hennes palats är en rökan-
de ruin, hon kastar ifrån sig sina skatter, hon will hä-
danefter endast lefva för sin doiter, som numera icke
langre kän emotstå sin moders ömhetsbetygelser, utan
beslutar att med henne lefva och dö. Några ord gifva
ytterligare anledning till den högst kuriösa upptäckten,
att Brovon är ingen annan än den svartsjuka Giovanni
och Theodora hans kära Violetta. Allt är nu glömdt
och försonadt, och det gäller endast, att så fort som
möligt bege sig för alltid på flykten från det olyckseliga
Venedig. Det är endast e:t, men detta någonting oef-
tergifligt, som ännu håller Giovanni, vår granna Dalma-
tier, ty han har ännu ej upptäckt sig såsom Bravo för
sin fru och dotter, qvar i Venedig. Det är hans gam-
la far, som sedan längre tid sitter i fängelse för något
politiskt brott. Det var nemligen för att rädda denne
från döden, som Giovanni för flera år sedan hade an-
tagit det af rådet föreslagna, fasansfulla vilkoret, att ge
sig i dess tjenst såsom bravo. Det första han bryter
sin ed, ligger den gamles hufvud på schavotten. Gub-
ben måste således på något sätt räddas ur fängelset.
Detta tyckes också böra lyckas. Vakten är mutad.
En gondol ligger färdig att vid förstai vink föra hela
familjen långt, långt från Venedig, lika godt hvart.
Redan stå fängelsets dörrar öppna, och vakterna blunda,
då den gamle fadern, som blifvit vansinnig och tror att
man kommer för att aflifva honom, gör tumult och så-
lunda upptäcker hela anlaggvingen. Giovanni skyndar
till sin maka. Intet ögorblick är att förlora. Man
måste fly allt hvad flyktas kan. I detsamma slår
klockan tolf. Salfieri, som nyss fått sig tillställdt ett bref
från rådet, kommer andtruten till den aftalta mötespla-
sen. Hans tvenne dygn äro ute. Han kastar sin man-
tel öfver. Giovannis axlar, räcker bonom sin mask och
dolk igen och med detsamma rådets orgires. Den ena
villan är värre än den andra. Giovanni måste bh qvar
för att utföra befallningen. Theodora vill icke vika från
hans sida. Anande att brefvet innehåller en dödsdom
öfver den proskriberade Salfieri, som möjligen blifvit
uppläckt, påskyndar Giovsnnvi hans och Violettas affärd:
De kasta sig i gondolen, ännu ett långt farväl, och de
försvinna; Nu bryter Bravon de olyckhga order-
na... Gud! . . . de gälla Theodora. Den ädle grefve
Bellamonte, som vid sista festen blef skymfad och ut-
rökt, har hämnat sig. Nå Giovanni? din far eller din
maka, en af de tu! Thecödora gör hans pina kort, ryc-
ker dolken från hens sida och ger sig dödsstöten.
I deisamma inträder en Senator och förklarar Gio-
vanni hans faders död. Han är fri från sin ed.
Pjesen har, som läsaren sjelf finner, mångabanda lyten.
Ailt är anlagdt på yttre effekt. — Atskilliga scener ega
också verkehgen någonting striking, som tll en del
öfverskyler bristerna .1 andra. Slutet är ohjelpligt.
Sjelfva grundideen i dramat, eller bravons position, är
likväl bestämdt tragisk, och hede varit värdt en ned-
barare talang för behandlingen än Mr Anicets. Så him-
melskriarde otäck och omoralisk, som en annan Recen-
sent med fästadt ögonmärke på Loewe-Weimars, kritikern