AA SAVA SM 00 NN I SER hår vn nn nn nn hade hon med en gammal man, som var henne i faders ställe, försvunnit, såsom han har en viss anledning att tro, på vägen till Venedig. Uten tak öfver hufvudet, söker han här en fristad, hvarhelst den först erbjuder sig, till och med genom fönstret. Bravon har med deltagande afhört främlingens berättelse, och räcker honom sin hand. Salfieri är ännu lyckligare; hans enda hopp om Violeitas återseende hvilar nemligen på en viss man, högst renormmerad uti Venedig, gemenligen endast kallad . . . Bravon; han får af sin okände värd det hugnande löftet, att ännu samma natt ett möte med denna man skall förskaffas honom på viss ort och timma. Klockan går på tolf. Salfieri skyndar att träffa den förfärlige; denne vandrar redan, maskerad och insvept i sin kappa, fram och åter på mötesplatsen. Men hvad är det egentligen, som drifver Salfieri så tåligt till denna man? I sanning någonting högst besynnerligt! Han har hört, att bravons mask är en talisman, med hvilken man obehindradt kan träda öfver hvarje tröskel, ostraffadt intränga i de hemlighetsfullaste vrår och vinklar, på ljusaste dagen förå hvem man vill och behagar vid handen genom de äfventyrligaste farligheter och hinder, med flere dylika trollkonster. En sådan talisman är just hvad Salfieri för ögonblicket behöfver, för att söka reda på sin Violetta, och han drager derför icke i betänkande att af honom begära haus mask och kostym till låns på några dagar. Bravon blir öfver en så bisarr fordran temligen bestört, föreställer Salfieri de ohyggliga pligter, som med denna drägt medfölja, till bevis hvarpå han just i detsamma för en minut aflägsnar gig några steg, för att på en gammal man, som varit den ädle senatorn Bellamonte i vägen för dennes planer mot hans unga vackra dotter eller pupill, utföra det allbjudande Tiomanharådets dödsdom. Han återkommer med dolken ännu rökande, han förnyar sina föreställningar, förgäfves! Salfieri går in på allting, han svär att i bravons ställe i utan tvekan verkställa ailt hvad rådet möjligen kan fordra, under de tvenne dygn han önskar bära den välkända masken och baretten. Bravon bifaller ändtligen hans: begäran, blottar sitt ansigte, och lemnar Salfieri sin kostym. Länet skall räcka till samma Uumma, samma tolislag tvenne dygn derifrån räknadt. Bravon, som nu för första gången efter en mängd af år låter Venedigs doftande vindar flägta mot sitt obetäckta ansigte, vandrar dagen derpå, okänd af alla — ty hans verkliga anletsdrag äro icke bekanta för någon mer än den första senatorn i rådet, hvilken händelsevis bar rest bort på en fjorton dagar, --:men deremot sjelf noga bekant med alla, omkring på, Venedigs gator och torg, klädd som en rik Dalmatier, och roar sig med att, till största förundran för hög och låg, göra visst folk små påminnelser om vissa affärer, vissa små samvetssaker, som annars endast varit dem och en viss bravo emellan. Det är under en af dessa promenader, som han träffar en ung faderoch moderlös flicka, hvars fosterfader natten förut blifvit mördad, och som mnu af folket, så godt som mot sin vilja, släpas med på vägen upp till dogen, af hvilken man ernar utkräfva rättvisa och straff på upphofsmannen till det rysliga brottet. Vår rika Dalmatier finner lätteligen, att det sköna barnet är ingen annan än det olyckliga offret för den ädle Bellamontes planer, och en god menniska, som han i bottnen föreställes vara, anser han sig icke bättre kuana godtgöra fbekan den förlust, hvartill hans dolk varit ett verktyg, än att taga hepne i sin vård och föra henre hem till sig, för att med det. snaraste, på sin bekostnad, efter hennes egen önskan insätta henne i: ett kloster... tt : 1 Nu finnes det en viss Theodora, som vid denna tidunkt gör stort uppseende i Venedig. Det är en dam af utsökt skönhet och sällsynta talanger, men derjemte ganska tvetydigt rykte, ungefär såsom i en annan stad en viss hm! hm! Hon lefver som en furstinna, och: hennes palats är en samlingsort för allt hvad Venedig eger nobelt och lysande. Hennes historiavär korteligen den. att hon en gång varit gift med en vid namn Giovanni, men af sin man i ett utbrott af ogrundad svartsjuka blifvit med ett dolkstygn, ehuru icke såsom han trodde, förpassad till evigheten, likväl störtad i en sjukdom, hvarur bon endast genom en gammal beskedlig mans, vid namn Maffeo, omsorger blifvit räddad. Hon hade sedan den tiden utbytt: sitt egentliga namn Violetta mot Theodora, och låut sin, efter den ohygeliga ulldregelsen födda, dotter med Giovanni, på hvilken hon ofverflyttat sitt namn Violetta, i hemlighet och okunnig om sin börd, uppfostras i Genua af den gamla Maffeo. — Sedsnu kort tid hade nu på hennes kallese den sköna Violetta med sin fosterfader uppehållit sig i Venedig; Theoduara hade likväl ända hitulls velat spara henne den sorgliga upptäckten af hennes mors föregående oden, och således besökt henre endast i egenskap af välgörarinna och förtrogen vän. Hon får snart veta, att Maffeo blifvit mördad och Violetta af en okänd karl bortförd, Gud vet hvart. — Denna tidning slår henne