AA SAVA SM - 00 NN I SER hår vn nn nn nn
hade hon med en gammal man, som var henne i faders
ställe, försvunnit, såsom han har en viss anledning att
tro, på vägen till Venedig. Uten tak öfver hufvudet,
söker han här en fristad, hvarhelst den först erbjuder
sig, till och med genom fönstret. Bravon har med del-
tagande afhört främlingens berättelse, och räcker ho-
nom sin hand. Salfieri är ännu lyckligare; hans enda
hopp om Violeitas återseende hvilar nemligen på en
viss man, högst renormmerad uti Venedig, gemenligen
endast kallad . . . Bravon; han får af sin okände värd
det hugnande löftet, att ännu samma natt ett möte med
denna man skall förskaffas honom på viss ort och timma.
Klockan går på tolf. Salfieri skyndar att träf-
fa den förfärlige; denne vandrar redan, maske-
rad och insvept i sin kappa, fram och åter på mö-
tesplatsen. Men hvad är det egentligen, som drifver
Salfieri så tåligt till denna man? I sanning någonting
högst besynnerligt! Han har hört, att bravons mask är
en talisman, med hvilken man obehindradt kan träda
öfver hvarje tröskel, ostraffadt intränga i de hemlig-
hetsfullaste vrår och vinklar, på ljusaste dagen förå
hvem man vill och behagar vid handen genom de
äfventyrligaste farligheter och hinder, med flere dylika
trollkonster. En sådan talisman är just hvad Salfieri
för ögonblicket behöfver, för att söka reda på sin Vi-
oletta, och han drager derför icke i betänkande att af
honom begära haus mask och kostym till låns på nå-
gra dagar. Bravon blir öfver en så bisarr fordran tem-
ligen bestört, föreställer Salfieri de ohyggliga pligter,
som med denna drägt medfölja, till bevis hvarpå han
just i detsamma för en minut aflägsnar gig några steg,
för att på en gammal man, som varit den ädle senatorn
Bellamonte i vägen för dennes planer mot hans unga
vackra dotter eller pupill, utföra det allbjudande Tio-
manharådets dödsdom. Han återkommer med dolken
ännu rökande, han förnyar sina föreställningar, förgäf-
ves! Salfieri går in på allting, han svär att i bravons
ställe i utan tvekan verkställa ailt hvad rådet möjligen
kan fordra, under de tvenne dygn han önskar bära den
välkända masken och baretten. Bravon bifaller ändt-
ligen hans: begäran, blottar sitt ansigte, och lemnar
Salfieri sin kostym. Länet skall räcka till samma
Uumma, samma tolislag tvenne dygn derifrån räknadt.
Bravon, som nu för första gången efter en mängd af
år låter Venedigs doftande vindar flägta mot sitt obe-
täckta ansigte, vandrar dagen derpå, okänd af alla —
ty hans verkliga anletsdrag äro icke bekanta för någon
mer än den första senatorn i rådet, hvilken händelse-
vis bar rest bort på en fjorton dagar, --:- men dere-
mot sjelf noga bekant med alla, omkring på, Venedigs
gator och torg, klädd som en rik Dalmatier, - och roar
sig med att, till största förundran för hög och låg, göra
visst folk små påminnelser om vissa affärer, vissa små
samvetssaker, som annars endast varit dem och en viss
bravo emellan. Det är under en af dessa promenader, som
han träffar en ung fader- och moderlös flicka, hvars foster-
fader natten förut blifvit mördad, och som mnu af fol-
ket, så godt som mot sin vilja, släpas med på vägen
upp till dogen, af hvilken man ernar utkräfva rättvisa
och straff på upphofsmannen till det rysliga brottet.
Vår rika Dalmatier finner lätteligen, att det sköna bar-
net är ingen annan än det olyckliga offret för den äd-
le Bellamontes planer, och en god menniska, som han
i bottnen föreställes vara, anser han sig icke bättre
kuana godtgöra fbekan den förlust, hvartill hans dolk
varit ett verktyg, än att taga hepne i sin vård och fö-
ra henre hem till sig, för att med det. snaraste, på sin
bekostnad, efter hennes egen önskan insätta henne i: ett
kloster... tt :
1 Nu finnes det en viss Theodora, som vid denna tid-
unkt gör stort uppseende i Venedig. Det är en dam
af utsökt skönhet och sällsynta talanger, men derjemte
ganska tvetydigt rykte, ungefär såsom i en annan stad
en viss hm! hm! Hon lefver som en furstinna, och:
hennes palats är en samlingsort för allt hvad Venedig
eger nobelt och lysande. Hennes historiavär korteligen
den. att hon en gång varit gift med en vid namn Gi-
ovanni, men af sin man i ett utbrott af ogrundad svart-
sjuka blifvit med ett dolkstygn, ehuru icke såsom han
trodde, förpassad till evigheten, likväl störtad i en sjuk-
dom, hvarur bon endast genom en gammal beskedlig
mans, vid namn Maffeo, omsorger blifvit räddad. Hon
hade sedan den tiden utbytt: sitt egentliga namn Vio-
letta mot Theodora, och låut sin, efter den ohygeliga
ulldregelsen födda, dotter med Giovanni, på hvilken
hon ofverflyttat sitt namn Violetta, i hemlighet och o-
kunnig om sin börd, uppfostras i Genua af den gamla
Maffeo. — Sedsnu kort tid hade nu på hennes kallese
den sköna Violetta med sin fosterfader uppehållit sig i
Venedig; Theoduara hade likväl ända hitulls velat spara
henne den sorgliga upptäckten af hennes mors föregå-
ende oden, och således besökt henre endast i egenskap
af välgörarinna och förtrogen vän. Hon får snart veta,
att Maffeo blifvit mördad och Violetta af en okänd karl
bortförd, Gud vet hvart. — Denna tidning slår henne