vudstaden, och denna åsigt har jemväl delats af Öfverståthållare-Embetet, som dömt slagtaren till 3 R:dr 16 sk. böter för olaga handel: samt förklarat kottet förbrutet. Detta förhållande, fastän måhända strikt efter bokstafven, är så mycket märkligare som någon konfiskation aldrig kunnat ske, i fall de försäljande bönderne varit mindre ärlige än de nu verkligen voro; ty det är klart att om de blott uppgifvit köttet såsom tillhörande dem sjelfva, i stället att uppvisa forsedel från en slagtare i Örebro, så hade deana bönhasjagt aldrig kunnat verksiällas. Ännu är knapt en generation förfluten, sedan handeln med spannemål var belagd med ungefär likadana prohibitioner, som handeln med kött ännu. Det är likväl svårt att inse hvarföre just någon skillnad skulle behöfva göras emellan rättigheten att handla med kött, när det ej sker i minut, och rättigheten att handla med spanmål, och vi spå att icke en generation till skall förflyta, innan man anser lika besynnerligt, att det ena förbudet någonsin varit till, som man nu finner det förundransvärdt huru sådant i våra förfäders tid kunnat ega rum med det andra. Uti Orebro, hvarest kötthandeln är frigifven, har ett förhållande inträffat som härvid icke bör forbigås, emedan det utgör ett bevis att en friare kötthandet ingalunda skulle vara till något mehn Bför slagtarne sjelfve; nemligen, att då före kötthandelns frigifvande det endast fanns en slagtare der i staden, och denne i rätt knappa omständigheter, så hafva tvänne nu en anständig bergning, emedan de finna större uträkning i att på torgdagarna och då tillförseln är stark och priset följaktligen lågt, uppköpa större partier kött, och sedan utminutera detsamma, än att endast uppköpa och till staden transportera samt o:ta en längre tid föda lefvande kreatur för att sjelfve slagta dem.