vudstaden, och denna åsigt har jemväl delats af Öfver-
ståthållare-Embetet, som dömt slagtaren till 3 R:dr 16
sk. böter för olaga handel: samt förklarat kottet för-
brutet.
Detta förhållande, fastän måhända strikt efter bok-
stafven, är så mycket märkligare som någon konfiskation
aldrig kunnat ske, i fall de försäljande bönderne varit
mindre ärlige än de nu verkligen voro; ty det är klart
att om de blott uppgifvit köttet såsom tillhörande dem
sjelfva, i stället att uppvisa forsedel från en slagtare i
Örebro, så hade deana bönhasjagt aldrig kunnat verk-
siällas.
Ännu är knapt en generation förfluten, sedan handeln
med spannemål var belagd med ungefär likadana pro-
hibitioner, som handeln med kött ännu. Det är likväl
svårt att inse hvarföre just någon skillnad skulle behöf-
va göras emellan rättigheten att handla med kött, när
det ej sker i minut, och rättigheten att handla med
spanmål, och vi spå att icke en generation till skall
förflyta, innan man anser lika besynnerligt, att det
ena förbudet någonsin varit till, som man nu finner
det förundransvärdt huru sådant i våra förfäders tid
kunnat ega rum med det andra. Uti Orebro, hvarest
kötthandeln är frigifven, har ett förhållande inträffat
som härvid icke bör forbigås, emedan det utgör ett
bevis att en friare kötthandet ingalunda skulle vara till
något mehn Bför slagtarne sjelfve; nemligen, att då före
kötthandelns frigifvande det endast fanns en slagtare der
i staden, och denne i rätt knappa omständigheter, så
hafva tvänne nu en anständig bergning, emedan
de finna större uträkning i att på torgdagarna och då
tillförseln är stark och priset följaktligen lågt, uppköpa
större partier kött, och sedan utminutera detsamma, än
att endast uppköpa och till staden transportera samt
o:ta en längre tid föda lefvande kreatur för att sjelfve
slagta dem.