Anförande wl sockenstämmo protokollet i Winslöf den 20 Mars 1886. Icke så illa synes mig vår Ordförande hafva lagt sitt tal vid sockenstärsmans pålysning, huruledes vi nemligen ej böra så fördjupa oss i dagens lekamliga behofver, att vi ju ej tänka på upprätthållandet af Fosterlandets gamla ära, och han har i sammanhang härmed, på gmund at Landshöfdingeoch Biskops-embetenas anmodan, uppraanat oss att ej blott genom kollekt, utan äfven genom subskriptiona till Riddarholmskyrkan, meddela vär skärf till vårdande af de framfarna Konunpgars stof: och sf de ganila segertecknen, som dock äfven omsider måste blifva stoft 1 Riddarholmens hvalf. : Men angelägnare än detta synes oss likväl, att innan de garala segertecknen alideles förmultnat, tanka på förvarfvandet af litet ny ära och af några nya segertecken, — vi mena ej så mycket svärdets ofta inbillade, som ljusets sanna ära, ej de ridderliga fördomarnes förgängliga, utan sanningens evigt oförgängliga segertecken. Låtom oss icke drifva afg uderi i — eller vidskepelse eller skenhelighet — med de dödes ben, kanske medan gudlösheten, flärden, guldtörsten och förräderiet thronar som böst i landet; Den bästa hedersbevisning 2ot Gustaf den IT Ådelfs minne, tro vi, är att gå framåt på hans väg, d. ä. att raed sllvar — icke blott med granna ord, ulsn med egna gerningars kraft — befordra sann Gudsfruktan och ära ibland menniskor. Ty Gustaf Adolfs höga ande dväljes icke i Piddarholmskyrkan, men hon älskar alt bo i hvarje Svenskt beöst. Vi skulle derföre, fast heldre, ja af innersta bjerta, önskat, att man på någol af de många högvigtigare och värdigare föremålen, som få stå tillbaka, användt blott en del af den sällsynta drift och lifliga angelägenhet, man visat i ett ämne af jetmförelsevis alltför ringa betydenhet, och till inre halt, så vidt vi förstå, ej mycket mera värdt än förslaget om den solidariska ansvarigheten för kronoskatterna — Folket börjar omsider se hvad som fattas, och vill ej längre behandlas såsom omyndigt eller mindre vetande. Sje!f troget, fordrar det ärlighet och alver i hsndhng at sin öfverhet, men icke flärd, känsloprål och underliga upptåger. Vill msn ändteligen hafva det spetsiga tornet på Riddarkolms-mausolden , så är visserligen deruti intet ondt, (det är till och med vackert); men vi 2nse oss böra låta vederbörande veta huru vi se den saken, samt att vi äfven känna, hurvledes de högsta adeliga slågter der hafva sina begrafningsplatser, hvarföre det ville sy nas rättvist, att våra Riddersoch Adelsmän sjelfva vårda stoftet af sin ära, och så vilja vi emellertid söka att bättre än hittills vårda fröet af vår, af. mensklighetens sanna ära och storhet. Såsom ett uttryck af detta tärkesätt och icke af olidig njuggbet är det jag högtidligen nekar att gifva Riddsrkyrkan några subskriptionsbidrag, låtande det bero vid cen kollekt till benne, som i I:khet med kollekten till sndra utfattiga kyrkor i riket a dag blifvit hos oss upptagen, ehuru vi äfven väl veta, att ingen församling lyder under nämnde kyrka, eller ens någon gudstjenst der numera hålles. Per Nilsson, f. d. Riskdagsman. I hvilket anförande församlingen enhälligt instämde.