Anförande wl sockenstämmo protokollet i Winslöf
den 20 Mars 1886.
Icke så illa synes mig vår Ordförande hafva lagt sitt
tal vid sockenstärsmans pålysning, huruledes vi nemli-
gen ej böra så fördjupa oss i dagens lekamliga behof-
ver, att vi ju ej tänka på upprätthållandet af Foster-
landets gamla ära, och han har i sammanhang härmed,
på gmund at Landshöfdinge- och Biskops-embetenas
anmodan, uppraanat oss att ej blott genom kollekt, utan
äfven genom subskriptiona till Riddarholmskyrkan, med-
dela vär skärf till vårdande af de framfarna Konunpgars
stof: och sf de ganila segertecknen, som dock äfven om-
sider måste blifva stoft 1 Riddarholmens hvalf. : Men
angelägnare än detta synes oss likväl, att innan de gara-
la segertecknen alideles förmultnat, tanka på förvarfvan-
det af litet ny ära och af några nya segertecken, —
vi mena ej så mycket svärdets ofta inbillade, som lju-
sets sanna ära, ej de ridderliga fördomarnes förgängliga,
utan sanningens evigt oförgängliga segertecken. Låtom
oss icke drifva afg uderi i — eller vidskepelse eller sken-
helighet — med de dödes ben, kanske medan gudlös-
heten, flärden, guldtörsten och förräderiet thronar som
böst i landet; Den bästa hedersbevisning 2ot Gustaf
den IT Ådelfs minne, tro vi, är att gå framåt på hans
väg, d. ä. att raed sllvar — icke blott med granna
ord, ulsn med egna gerningars kraft — befordra sann
Gudsfruktan och ära ibland menniskor. Ty Gustaf A-
dolfs höga ande dväljes icke i Piddarholmskyrkan, men
hon älskar alt bo i hvarje Svenskt beöst. Vi skulle
derföre, fast heldre, ja af innersta bjerta, önskat,
att man på någol af de många högvigtigare och värdi-
gare föremålen, som få stå tillbaka, användt blott en del
af den sällsynta drift och lifliga angelägenhet, man vi-
sat i ett ämne af jetmförelsevis alltför ringa betydenhet,
och till inre halt, så vidt vi förstå, ej mycket mera
värdt än förslaget om den solidariska ansvarigheten för
kronoskatterna — Folket börjar omsider se hvad som
fattas, och vill ej längre behandlas såsom omyndigt eller
mindre vetande. Sje!f troget, fordrar det ärlighet och
alver i hsndhng at sin öfverhet, men icke flärd, kän-
sloprål och underliga upptåger.
Vill msn ändteligen hafva det spetsiga tornet på
Riddarkolms-mausolden , så är visserligen deruti intet
ondt, (det är till och med vackert); men vi 2nse oss
böra låta vederbörande veta huru vi se den saken, samt
att vi äfven känna, hurvledes de högsta adeliga slågter
der hafva sina begrafningsplatser, hvarföre det ville sy
nas rättvist, att våra Ridders- och Adelsmän sjelfva
vårda stoftet af sin ära, och så vilja vi emellertid söka
att bättre än hittills vårda fröet af vår, af. mensklighe-
tens sanna ära och storhet.
Såsom ett uttryck af detta tärkesätt och icke af oli-
dig njuggbet är det jag högtidligen nekar att gifva Rid-
dsrkyrkan några subskriptionsbidrag, låtande det bero
vid cen kollekt till benne, som i I:khet med kollekten
till sndra utfattiga kyrkor i riket a dag blifvit hos oss
upptagen, ehuru vi äfven väl veta, att ingen församling
lyder under nämnde kyrka, eller ens någon gudstjenst
der numera hålles.
Per Nilsson,
f. d. Riskdagsman.
I hvilket anförande församlingen enhälligt instämde.