så litet tvetydig natur, som det öfverklagade. Jag hade föreställt mig, och jag har af sakkunnige personer blifvit styrkt uti den meningen, att det utgör en sambällspligt för medborgaren i allmänhet, att söka hindra öfvervåld hvarhelst det anträffas, och att det för em militärperson blifver en oeftergflig pligt, att afstyra det, och ett oförklarligt åsidosättande af krigslydnadens fordringar, om förman icke med sin myndighet som sådsn afstyr eller tillrättaförer en underhafvande, som, under förmans närvaro står i utöfning af någon våldsgerning. JustitiekanslersEmbetet bedömmer säkerligen, huruvida verkningarne af sådane begrepp, om det militäriska förmansskapets magt öfver underhafvande, som de, hvilka man af Hr Ryttmästaren Westfeldts yttrande eger anledming tro vara de rådande inom Husarkorpsen, kunna för det allmänna vara fördelaktige, och om krigsartiklarne och tjenstgörings-reglementet, icke 1 denna del lemnar anledning för någon sallvarsammare tillrättavisniug, i fall det, af Hr Ryttm. Westfeldt angilne förhållandet, icke skulle befinna sig i öfverensstämmelse med en sann militärisk anda, med samhällets behof af en sådan, och med högsta befalhafvarens öfver armåen åsigter, rörande denna fråga. Om Byttmästar Westfeldtis påstående skulle kunna antagas, attt han icke egde befäl öfver Grefve Löwen, derföre att denne ingalunda var kommenderad ull tjenstgöring, och att han af sådan orsak, icke stod uti några förmanskaps förhållanden till honom; så kunde derutaf följa, att den vid öfvervåldsvillfället, uti Orebro stad, närvarande chefen för Husarkorpsen, icke heller egde med anledning af denna händelse utöfra något förmanskap öfver Grefve Löwen, och sanningen att säga har man också vid detta tillfalle åtminstone icke förspordt, att den föröfvade våldsgerningen blifvit på något sätt beifrad ifrån chefskapet, hvarken emot Ryttmästaren Westfeldt, såsom kommenderad vid här i staden förlagda excersissquadron af Lifregementets Husarer, eller emot Hr Löjtnanten Grefve Löwen såsom icke kommenderad Vid tillfället då den ofta nämnde våldsgerningen föröfvades, voro i Örebro stad närvarande ej mindre ehefen för Husarkorpsen, än tjenstgörande Major, och icke desto mindre gjordes under de 6 dagar, som fortgingo emellan våldsgerningen, och afgifvandet af mitt stämningsmemorial, icke ett enda steg, ifrån öfverbefälet, till förekommande af det obehagliga uppträdets lagliga behandiing och dragande inför allmänhetens domsrätt; — hvaraf man utan att förnärma någon, torde kunna hemta de slutsatser, att Husarofficerares öfvervåld emot enskilde personer, ifrån öfverbefälet icke anses stridande emot den disciplin, för hvars upprätthållande det innehafver en ganska vidsträckt extra judiciell bestraffningsmakt; eller att ett anfall af väpnade Husarofficerare, emot en obeväpnad medborgare, icke anses innebära någon förbrytelse emot det goda uppförandet, sedlighetens eller bildningens fordringar, och allmänt hyllade lagstiftoingsgrundsatser, som ensamt torde grundlägga några billiga anspråk å den respekt för Corpser och för individer, som säkerligen aldrig vteblifver, då rättigheterne dertill ej motarbetas genom handlingsättet. Det torde härvid i förbigående tillåtas mig, att äfven anmärka, det vi lefva uti ett tidehvarf, som icke mera medgifver, att det bildade samhällets lagbalker inneslutas inom sabelklingan, eller att sabelfästets fattning utgör någon lydnadsbjudande lagtolkning. — Herr RByttmästar Westfeldt yttrar uti dess förklaring: att utbrottet af en upprörd och Jörolämpad känsla vid våldsullfället. icke hejdades af. någon personlig aktning för utbrottsets föremål. Jag känner altforväl, huru underordnad 1 anseende och ravg, en Boktryckare, Brukspatron och possesionat är, till en Ryttmästare vid Lifregementsbrigadens Husarkorps, ehuru högt beloppet af min debetsedel står, uti utskylder till staten, för det skydd jag bjuter utaf landets lagar; men jag vet äfvenväl, huru litet det troligen kommer att kosta. Ryttmästar Westfeldt än H e Lö å yttmäs dt än Herr Grefve Löwen, att på det mest våldsamma sätt, hafva både skändat och våldfört min person; men den större delen af allmänheten torde icke känna, hvad det skulle kostat mig, om det varit jag, som emot ofvannämnde Herrar föröfvat det våld , som de uti uniform, och med undergevär vid sidan föröfvat emot mig; och det är derföre, jag äfven tager mig friheten, fästa Justitie-Kancellers-Embetets uppmärksam het å Kongl. förordningen af den 7 Oktober 1803, så . 2 lydande: men det ansvar Krigsartiklarne af den 31 Mars 1798 i 6:te Cap. 9 Q. stadga för dem, som öfverfalla Militaire-tjenstemän med hugg, och slag, hat eller smädeord i och för embetet, icke rälteligen kan lämpas till de händelser, då sådant ej skedt för tjenstens skull, eller då förbrytaren kunnat vara i okunnighet, huruvida den öfverfallne var stadd i någon tjenstebefattning; altså är förklaradt, att den, som öfverfaller med hugg och slag, hot eller smädeord en MilitärtjensteelTee FF ej mindre Herr