så litet tvetydig natur, som det öfverklagade.
Jag hade föreställt mig, och jag har af sakkunnige
personer blifvit styrkt uti den meningen, att det utgör
en sambällspligt för medborgaren i allmänhet, att söka
hindra öfvervåld hvarhelst det anträffas, och att det för
em militärperson blifver en oeftergflig pligt, att afsty-
ra det, och ett oförklarligt åsidosättande af krigslydna-
dens fordringar, om förman icke med sin myndighet
som sådsn afstyr eller tillrättaförer en underhafvande,
som, under förmans närvaro står i utöfning af någon
våldsgerning.
JustitiekanslersEmbetet bedömmer säkerligen, huru-
vida verkningarne af sådane begrepp, om det militäriska
förmansskapets magt öfver underhafvande, som de, hvil-
ka man af Hr Ryttmästaren Westfeldts yttrande eger
anledming tro vara de rådande inom Husarkorpsen,
kunna för det allmänna vara fördelaktige, och om
krigsartiklarne och tjenstgörings-reglementet, icke 1 den-
na del lemnar anledning för någon sallvarsammare till-
rättavisniug, i fall det, af Hr Ryttm. Westfeldt angilne
förhållandet, icke skulle befinna sig i öfverensstämmelse
med en sann militärisk anda, med samhällets behof
af en sådan, och med högsta befalhafvarens öfver ar-
måen åsigter, rörande denna fråga.
Om Byttmästar Westfeldtis påstående skulle kunna an-
tagas, attt han icke egde befäl öfver Grefve Löwen, der-
före att denne ingalunda var kommenderad ull tjenst-
göring, och att han af sådan orsak, icke stod uti nå-
gra förmanskaps förhållanden till honom; så kunde der-
utaf följa, att den vid öfvervåldsvillfället, uti Orebro stad,
närvarande chefen för Husarkorpsen, icke heller egde
med anledning af denna händelse utöfra något förman-
skap öfver Grefve Löwen, och sanningen att säga har
man också vid detta tillfalle åtminstone icke förspordt,
att den föröfvade våldsgerningen blifvit på något sätt
beifrad ifrån chefskapet, hvarken emot Ryttmästaren
Westfeldt, såsom kommenderad vid här i staden för-
lagda excersissquadron af Lifregementets Husarer, eller e-
mot Hr Löjtnanten Grefve Löwen såsom icke kommenderad
Vid tillfället då den ofta nämnde våldsgerningen för-
öfvades, voro i Örebro stad närvarande ej mindre ehe-
fen för Husarkorpsen, än tjenstgörande Major, och ic-
ke desto mindre gjordes under de 6 dagar, som fort-
gingo emellan våldsgerningen, och afgifvandet af mitt
stämningsmemorial, icke ett enda steg, ifrån öfverbefä-
let, till förekommande af det obehagliga uppträdets lag-
liga behandiing och dragande inför allmänhetens doms-
rätt; — hvaraf man utan att förnärma någon, torde
kunna hemta de slutsatser, att Husarofficerares öfvervåld
emot enskilde personer, ifrån öfverbefälet icke anses
stridande emot den disciplin, för hvars upprätthållande
det innehafver en ganska vidsträckt extra judiciell be-
straffningsmakt; eller att ett anfall af väpnade Husarofficera-
re, emot en obeväpnad medborgare, icke anses innebä-
ra någon förbrytelse emot det goda uppförandet, sed-
lighetens eller bildningens fordringar, och allmänt hyl-
lade lagstiftoingsgrundsatser, som ensamt torde grund-
lägga några billiga anspråk å den respekt för Corpser
och för individer, som säkerligen aldrig vteblifver, då
rättigheterne dertill ej motarbetas genom handlingsättet.
Det torde härvid i förbigående tillåtas mig, att äfven
anmärka, det vi lefva uti ett tidehvarf, som icke mera
- medgifver, att det bildade samhällets lagbalker inneslutas
inom sabelklingan, eller att sabelfästets fattning utgör
någon lydnadsbjudande lagtolkning. —
Herr RByttmästar Westfeldt yttrar uti dess förklaring:
att utbrottet af en upprörd och Jörolämpad kän-
sla vid våldsullfället. icke hejdades af. någon per-
sonlig aktning för utbrottsets föremål.
Jag känner altforväl, huru underordnad 1 anseende
och ravg, en Boktryckare, Brukspatron och possesionat
är, till en Ryttmästare vid Lifregementsbrigadens Hu-
sarkorps, ehuru högt beloppet af min debetse-
del står, uti utskylder till staten, för det skydd
jag bjuter utaf landets lagar; men jag vet äfvenväl, huru
litet det troligen kommer att kosta.
Ryttmästar Westfeldt än H e Lö å
yttmäs dt än Herr Grefve Löwen, att på det
mest våldsamma sätt, hafva både skändat och våldfört
min person; men den större delen af allmänheten torde
icke känna, hvad det skulle kostat mig, om det varit
jag, som emot ofvannämnde Herrar föröfvat det våld ,
som de uti uniform, och med undergevär vid sidan för-
öfvat emot mig; och det är derföre, jag äfven tager mig
friheten, fästa Justitie-Kancellers-Embetets uppmärksam -
het å Kongl. förordningen af den 7 Oktober 1803, så
. 2
lydande: - - - - men det ansvar Krigsartiklarne af
den 31 Mars 1798 i 6:te Cap. 9 Q. stadga för dem,
som öfverfalla Militaire-tjenstemän med hugg, och slag,
hat eller smädeord i och för embetet, icke rälteligen kan
lämpas till de händelser, då sådant ej skedt för tjenstens
skull, eller då förbrytaren kunnat vara i okunnighet,
huruvida den öfverfallne var stadd i någon tjenstebe-
fattning; altså är förklaradt, att den, som öfverfaller med
hugg och slag, hot eller smädeord en Militärtjenste- el-
- Tee FF
ej mindre Herr