ges, det jag erkän mig hafva under uppträdet utdelt
starka drycker bland den å Handlanden Krooks gård
sammanskockade menighet, hvilken utdelning Rådhus-
rätten af gesällenkmJohnssons vittnesmål funnit hafva
skett — frivilligt. Emellan hvad Rådhusrätten sålunda
antagit och mitt erkännande, sådant Protokollet inne-
håller det, existerar dock en himmelsvid skilnad; och
det skulle hafva varit en lögn på mig sjelf, om jag ha-
de gjort ett dylikt erkännande, som Rådhusrätten i ut-
slaget tillvitar mig. Eller äro väl desse meningar af
lika betydelse, att jag, såsom man i protokollet upp-
fattat mitt yttrande, utlemoat bränvin till personer,
hvilka hotade mig med misshandling, och att jag, så-
Som i utslaget omförmäles, utdelt starka drycker bland
den sammanskockade menigheten? Ligger icke i denna
sednare mening, en illusion af den förra, hvilken, fri
från vrång tyduing, men förstådd efter dess ordalydelse,
blott innehåller uppgift om en våldsamhet, som min
vanmakt lidit. Aberopandet emot mig af gesällen Johns-
sons vittnesmål innefattar en högst anmärkningsvärd lag-
löshet, enär Johnsson, efter det jag i målet blifvit till-
talad, icke deri vittnat, och hvad han förut kunde haf-
va berättat, destomindre här bort användas till bevis,
som lagarne icke tillåta den försåtliga anläggning, att i
brottmål höra vittnen emot någon ostämd person. Ut-
sloget har emedlertid gifvit mig anledning, att söka un-
derrättelse om Johnssons vittnesmål. Det finnes 1 pro-
tokollet den 21 Decbr sistl. år och innehåller, att jag
skall hafva frivilligt utdelt bränvin till personer, bland
hvilka Johnsson endast uppgifvit timmermans-gesällen
Löfgren. Men huru har väl Råghusrätten granskat ran—
sakningen, då Rådhusrätten deraf icke inhemtat,
att bemälte Löfgren, såsom vittne hörd den 17 Novbr,
intygat just motsatsen af Johnssons berättelse?
Rådhusrättens uttryck i utslaget, att min åtgärd —
den föregifne utdelningen af starka drycker — måste
bedömas, med afseende på dess verkan, erbjuder en ganska
ny grundsats. Jag hade trott, att uppsåtet bestämt en
gernings moraliska natur, och att gerningeus verkan till
ondt eller godt endast i den mån härvid kunde kom-
ma i beräkning, som den handlande personen insett
eller bert kunna inse samma verkan. Om jag nu
också vore, så visst, som jag det icke är, lagligen öf-
vertygad, att vid det ifrågavarande tillfället frivilligt
hafva bortgifvit några supar, månne väl deraf etvifvel-
aktigt foljde, att jag vellat bereda brottsliga företag?
kunde icke win gerning hafva skett ganska oskyldigt,
utan all biafsigt? Rådhusrätten hade åtminstone, i följd
af dess egen princip, att bedöma en gernings moralitet,
efter verkan deraf, bort, innan Rådhusrätten fällde sin
straffdom öfver mig, söka visshet derom, att någon,
genom , min åtgärd berusad, under ett sådant tillstånd
begått det brott, hvartill jag hlifvit ansedd att hafva
förledt. Att deremot på blott misstankar och lösa sup-
positioner, utan ens ett gifvet faktum, hvarå desse miss-
tankar och suppositioner kunde stödja sig, belasta den
oskyldige med brottslingens vanära, och i ett förstöran-
de straff, spilla en ynglings framtida välfärd, är oneke-
ligen .ett hårdt förfarande, beklagligare än sjelfva den
händelse, hvars minne det synes ärnadt, att bibehålla.
— De finnas utan tvifvel, som skola le åt detta mitt
påstående; — men hvarje ädel, fördomsfri man skall
gifva mig rätt. Ystad den 28 Mars 1836.
N. I. Sjöwall.