Till Kongl. Maj:ts och Rikets Högl. Hof-Rätt
öfver Skåne och Blekinge.
När ändtligen den ransaknig slutades, som vid Råd-
hus-Rätten härstädes blifvit fortsatt från den 15 Ok-
tober sistl år, angående ett i mitt hus d. 12 i samma
månad förefallet uppträde m. m., blef slutet i ingen
måtto olikt den laglösa behandling, som under ransak-
ningen fortgått. Rådhus-Rätten afkunnade den 11 inne-
varande månad ett Utslag i denna sak, hvilket, om jag
möjligen kunde tänka mig dess bestånd, skulle tillintet-
göra den tröstande tanken hos mig, att lefva skyddad
under Lagarna; ty detta utslag är onekligen sådant, att
man skulle tro sig deri läsa snarare en åklagares exa-
gerade framställningar och påståenden, än en domares
lugna, passionfria pröfning. — Röster höja sig, — jag
vet det, — som ropa, att ett oerhördt våld blifvit för-
öfvadt i mitt: hus och att det kräfver en allvarlig be-
straffning. Nå väl, — jag motsäger icke dessa röster,
ehuru hela händelsen, förstorad i Rapporter och Tid-
ningar, består i ett slagsmål emellan några vildsinta
douanierer och en ostyrig pöbelflock, som vid tillfället
trodde sig kunna förfara efter behag. Men icke be-
rättigar sakens mer eller mindre onda sida till afsteg
ifrån Lag eller till ett godtyckligt förfarande. Den grym-
maste missdådare är icke rättslös i samhället; han får
icke olagligen behandlas. Huru kan man då i denna
sak tillåta sig något sådant? Är icke landets domare-
makt fri och obunden af allt andat, än Lag och Sam-
vete? Och hvad är väl det våld, som, med fysiska
krafter bedrifvet, med enahanda kraft kan kullslås, jem-
förelseris :mot det, som i rättvisans namn utöfvas? Sällan
har det förra ,skakat någon samhällskropp, förr än det
sednare tagit öfverhand.. Men -— jag återgår till före-
målet för min klagan, Rådhus-Rättens ransakning och
utslag. i
Redan ransakningens början främter en laglös åtgärd:
Domstolen företog sig d. 15 Oktober, sedan jag trenne
dagar förut instämt målet, som Rättens Ordförande ut-
satt till d. 19 i samma månad, att, utan eos mig lem-
nadt tillfälle till närvaro, höra såsom vittnen de af mig
instämde parter; Månsson och Rosengren. Den 24 i
berörde månad safslog : Rådhus-RBätten min. begäran, att,
såsom tilltalad, få gagna ombuds biträde i rättegången,
hvilket afslag för ingen del var stödt på Lagen, som
medgifver denna förmån åt hvarje anklagad, hvilken,
såsom Lagens ord lyda, hjelp i rättegången tarfvar ,
— ett förhållande, som Domstolen hvarken motsagt
eller kan motsäga, att inträffa på mig. Emellertid har
denna vägran sedermera stegrats ända derhän, att då
jag, i anseende till lagligen styrkt sjukdoms-förfall, som
hindrade mig från inställelse vid Demstolen; ställde
ombud för mig, till bevakande af min rätt, Domstolen
äfven härå gaf afslag och, tvertemot 17. Cap. 20 G.
Rättegångs-Balken, fullföljde vittnesförhöret i nun från-
varo, hvilket förfarande under större delen af ransak-
ningen fortgått: hvaremot mine vederparter njutit bi-
träde af icke mindre än tvenne åklagare, desse åter bi-
trädde af ett särskildt Justitize-Canslerens ombud; således
summa tre fullmäktige emot en part, som ej fick hafva
någon. Den 31 i samma månad fattade Rätten det
sällsynt orimliga beslut, att förklara de af mig instäm-
de parter, Månsson, Rosengren och Levau, att på en
gång vara både jäfvige och ojäfvige vittnen i målet.
Dem tillåts, att vittna emot alla andra, ät mig; och
då de naturligtvis voro intresserade, att leda itrån sig
det ansvar, för hvilket de blottställt sig, samt tillfälle
erbjöds dem, att genom egna berättelser utestänga från
vittnesmål sådane personer, med hvilka jag kunde styr-
ka bemälte kustbevakares brottsliga förhållande, förfela-
des icke heller denna vinst af beslutet, öfver hvars lag-
löshet vidare yttrande torde vara öfverflödigt. Den 13
November förklarade Rådhus-Rätten mina vederparter,
fastän åtminstone med halft bevis besvärade, att hafva
begått åtalade brottet, ojäfvige att vittna, äfven emot
mig. Detta lagstridiga beslut står i en sällsam kon-
trast med Rättens slutliga utslag, deri personer, blott
för det de, efter aflagde vittnesmål, blifvit af åklagaren
inblandade såsom parter i målet, utan att om något
brott öfvertygas, förklaras jäfvige vittnen, på hvilkas
berättelser Rädhus-Rätten ansett sig icke kunna fästa
afseende. Om något af desse beslut skulle vara rik-
tigt, .så kunna dock åtminstone icke begge vara det.
Vidare har Rådhus-Rätten under ransakningens lopp
tillåtit icke allenast mine vederparter, att vittna om hvad
dem sjelfve händt, utan äfven sådane personer att af-
lägga vittnesmål, hvilka med parterna varit beslägtade;
hvaremot Rådhus-Rättens Ordförande, fastän han slut-
ligen måst uppenbara sin kunskap i målet, vägrat att
aflägga vittnesmål, intill dess åklagaren fordrat det, då
Borgmästaren genast fanns beredvillig. Och slutligen
har Rådhus-Rätten efter att hafva afskurit min bevis-
ningsrätt, oansedt jag, såsom sjuk, hvarken varit i till-
fälle att utöfva den, eller kunnat om behofvet deraf taga
kännedom af hvad vid Domstolen passerat, likväl den
