Till Kongl. Maj:ts och Rikets Högl. Hof-Rätt öfver Skåne och Blekinge. När ändtligen den ransaknig slutades, som vid Rådhus-Rätten härstädes blifvit fortsatt från den 15 Oktober sistl år, angående ett i mitt hus d. 12 i samma månad förefallet uppträde m. m., blef slutet i ingen måtto olikt den laglösa behandling, som under ransakningen fortgått. Rådhus-Rätten afkunnade den 11 innevarande månad ett Utslag i denna sak, hvilket, om jag möjligen kunde tänka mig dess bestånd, skulle tillintetgöra den tröstande tanken hos mig, att lefva skyddad under Lagarna; ty detta utslag är onekligen sådant, att man skulle tro sig deri läsa snarare en åklagares exagerade framställningar och påståenden, än en domares lugna, passionfria pröfning. — Röster höja sig, — jag vet det, — som ropa, att ett oerhördt våld blifvit föröfvadt i mitt: hus och att det kräfver en allvarlig bestraffning. Nå väl, — jag motsäger icke dessa röster, ehuru hela händelsen, förstorad i Rapporter och Tidningar, består i ett slagsmål emellan några vildsinta douanierer och en ostyrig pöbelflock, som vid tillfället trodde sig kunna förfara efter behag. Men icke berättigar sakens mer eller mindre onda sida till afsteg ifrån Lag eller till ett godtyckligt förfarande. Den grymmaste missdådare är icke rättslös i samhället; han får icke olagligen behandlas. Huru kan man då i denna sak tillåta sig något sådant? Är icke landets domaremakt fri och obunden af allt andat, än Lag och Samvete? Och hvad är väl det våld, som, med fysiska krafter bedrifvet, med enahanda kraft kan kullslås, jemförelseris :mot det, som i rättvisans namn utöfvas? Sällan har det förra ,skakat någon samhällskropp, förr än det sednare tagit öfverhand.. Men -— jag återgår till föremålet för min klagan, Rådhus-Rättens ransakning och utslag. i Redan ransakningens början främter en laglös åtgärd: Domstolen företog sig d. 15 Oktober, sedan jag trenne dagar förut instämt målet, som Rättens Ordförande utsatt till d. 19 i samma månad, att, utan eos mig lemnadt tillfälle till närvaro, höra såsom vittnen de af mig instämde parter; Månsson och Rosengren. Den 24 i berörde månad safslog : Rådhus-RBätten min. begäran, att, såsom tilltalad, få gagna ombuds biträde i rättegången, hvilket afslag för ingen del var stödt på Lagen, som medgifver denna förmån åt hvarje anklagad, hvilken, såsom Lagens ord lyda, hjelp i rättegången tarfvar , — ett förhållande, som Domstolen hvarken motsagt eller kan motsäga, att inträffa på mig. Emellertid har denna vägran sedermera stegrats ända derhän, att då jag, i anseende till lagligen styrkt sjukdoms-förfall, som hindrade mig från inställelse vid Demstolen; ställde ombud för mig, till bevakande af min rätt, Domstolen äfven härå gaf afslag och, tvertemot 17. Cap. 20 G. Rättegångs-Balken, fullföljde vittnesförhöret i nun frånvaro, hvilket förfarande under större delen af ransakningen fortgått: hvaremot mine vederparter njutit biträde af icke mindre än tvenne åklagare, desse åter biträdde af ett särskildt Justitize-Canslerens ombud; således summa tre fullmäktige emot en part, som ej fick hafva någon. Den 31 i samma månad fattade Rätten det sällsynt orimliga beslut, att förklara de af mig instämde parter, Månsson, Rosengren och Levau, att på en gång vara både jäfvige och ojäfvige vittnen i målet. Dem tillåts, att vittna emot alla andra, ät mig; och då de naturligtvis voro intresserade, att leda itrån sig det ansvar, för hvilket de blottställt sig, samt tillfälle erbjöds dem, att genom egna berättelser utestänga från vittnesmål sådane personer, med hvilka jag kunde styrka bemälte kustbevakares brottsliga förhållande, förfelades icke heller denna vinst af beslutet, öfver hvars laglöshet vidare yttrande torde vara öfverflödigt. Den 13 November förklarade Rådhus-Rätten mina vederparter, fastän åtminstone med halft bevis besvärade, att hafva begått åtalade brottet, ojäfvige att vittna, äfven emot mig. Detta lagstridiga beslut står i en sällsam kontrast med Rättens slutliga utslag, deri personer, blott för det de, efter aflagde vittnesmål, blifvit af åklagaren inblandade såsom parter i målet, utan att om något brott öfvertygas, förklaras jäfvige vittnen, på hvilkas berättelser Rädhus-Rätten ansett sig icke kunna fästa afseende. Om något af desse beslut skulle vara riktigt, .så kunna dock åtminstone icke begge vara det. Vidare har Rådhus-Rätten under ransakningens lopp tillåtit icke allenast mine vederparter, att vittna om hvad dem sjelfve händt, utan äfven sådane personer att aflägga vittnesmål, hvilka med parterna varit beslägtade; hvaremot Rådhus-Rättens Ordförande, fastän han slutligen måst uppenbara sin kunskap i målet, vägrat att aflägga vittnesmål, intill dess åklagaren fordrat det, då Borgmästaren genast fanns beredvillig. Och slutligen har Rådhus-Rätten efter att hafva afskurit min bevisningsrätt, oansedt jag, såsom sjuk, hvarken varit i tillfälle att utöfva den, eller kunnat om behofvet deraf taga kännedom af hvad vid Domstolen passerat, likväl den