ges, det jag erkän mig hafva under uppträdet utdelt starka drycker bland den å Handlanden Krooks gård sammanskockade menighet, hvilken utdelning Rådhusrätten af gesällenkmJohnssons vittnesmål funnit hafva skett — frivilligt. Emellan hvad Rådhusrätten sålunda antagit och mitt erkännande, sådant Protokollet innehåller det, existerar dock en himmelsvid skilnad; och det skulle hafva varit en lögn på mig sjelf, om jag hade gjort ett dylikt erkännande, som Rådhusrätten i utslaget tillvitar mig. Eller äro väl desse meningar af lika betydelse, att jag, såsom man i protokollet uppfattat mitt yttrande, utlemoat bränvin till personer, hvilka hotade mig med misshandling, och att jag, såSom i utslaget omförmäles, utdelt starka drycker bland den sammanskockade menigheten? Ligger icke i denna sednare mening, en illusion af den förra, hvilken, fri från vrång tyduing, men förstådd efter dess ordalydelse, blott innehåller uppgift om en våldsamhet, som min vanmakt lidit. Aberopandet emot mig af gesällen Johnssons vittnesmål innefattar en högst anmärkningsvärd laglöshet, enär Johnsson, efter det jag i målet blifvit tilltalad, icke deri vittnat, och hvad han förut kunde hafva berättat, destomindre här bort användas till bevis, som lagarne icke tillåta den försåtliga anläggning, att i brottmål höra vittnen emot någon ostämd person. Utsloget har emedlertid gifvit mig anledning, att söka underrättelse om Johnssons vittnesmål. Det finnes 1 protokollet den 21 Decbr sistl. år och innehåller, att jag skall hafva frivilligt utdelt bränvin till personer, bland hvilka Johnsson endast uppgifvit timmermans-gesällen Löfgren. Men huru har väl Råghusrätten granskat ran— sakningen, då Rådhusrätten deraf icke inhemtat, att bemälte Löfgren, såsom vittne hörd den 17 Novbr, intygat just motsatsen af Johnssons berättelse? Rådhusrättens uttryck i utslaget, att min åtgärd — den föregifne utdelningen af starka drycker — måste bedömas, med afseende på dess verkan, erbjuder en ganska ny grundsats. Jag hade trott, att uppsåtet bestämt en gernings moraliska natur, och att gerningeus verkan till ondt eller godt endast i den mån härvid kunde komma i beräkning, som den handlande personen insett eller bert kunna inse samma verkan. Om jag nu också vore, så visst, som jag det icke är, lagligen öfvertygad, att vid det ifrågavarande tillfället frivilligt hafva bortgifvit några supar, månne väl deraf etvifvelaktigt foljde, att jag vellat bereda brottsliga företag? kunde icke win gerning hafva skett ganska oskyldigt, utan all biafsigt? Rådhusrätten hade åtminstone, i följd af dess egen princip, att bedöma en gernings moralitet, efter verkan deraf, bort, innan Rådhusrätten fällde sin straffdom öfver mig, söka visshet derom, att någon, genom , min åtgärd berusad, under ett sådant tillstånd begått det brott, hvartill jag hlifvit ansedd att hafva förledt. Att deremot på blott misstankar och lösa suppositioner, utan ens ett gifvet faktum, hvarå desse misstankar och suppositioner kunde stödja sig, belasta den oskyldige med brottslingens vanära, och i ett förstörande straff, spilla en ynglings framtida välfärd, är onekeligen .ett hårdt förfarande, beklagligare än sjelfva den händelse, hvars minne det synes ärnadt, att bibehålla. — De finnas utan tvifvel, som skola le åt detta mitt påstående; — men hvarje ädel, fördomsfri man skall gifva mig rätt. Ystad den 28 Mars 1836. N. I. Sjöwall.