STOCKHOLM den 414 April. Angående v. Schantziska målet; i anledning af några Premierlöjtnanten von Schantzs kamraters förklaring till Krigs HofRätt en. De fleste af våra läsare hafva troligen in extenso tagit kännedom af denna förklaring, emedan den rör ett ämne, som nu i flera vecker lifligt sysselsatt allmänna uppmäsksamheten. — Vårt eget och så många andras omdöme, som vi haft tillfälle inhemta, är, att om Hr von Schantzs kamrater haft en kinkig sak att försvara, så har deras försvar omöjligen kunnat blifva klenare, än i den ifrågavarande skriften, och att någonting mera ojuridiskt, mera oförsigtigt, eller mera svagt äfven i stilistikt afseende sällan varit Produceradt inför domstol. Det första som är nödvändigt, för att kunna fatta ett riktigt omdöme om detta mål, är att noga skilja emellan beskaffenheten af sjelfva corpus delecti, skuldfordringssaken, jemte hvad som. i anledning deraf passerat, innan von Schantz första gången blef kallad att stå till rätta för sina kamrater, och hvad som tilldrog sig vid och efter detta första sammanträde. Skall man tro förklarandernas berättelse i afseende på den sednare afdelningen — och vwvi äre benägne dertill, — så visar det sig nogsamt, att Hr von Schantz vid tillfället varit förbluffad af en framställning, på hvilken han ej var förberedd, och som var beräknad att imponera på honom med hela tyngden af kamraters ogillande domslut. Att detta hos Hr von Schantz verkat en obeslutsamhet och vacklande, som icke intager till hans fördel, ehuru naturligt det kan förklaras af omsvändigheterna, framlyser också tydligt. Men allt detta tillhör, såsom sagdt är, sednare afdelningen och har icke det ringaste att göra med de förklarandes handlingssätt, hvars karakter var bestämd redan i det ögonblick, då första propositionen tll Hr von Schaniz framställdes. Låtom oss i korthet återkalla i minnet hufvudpunkterna af saken Hr von Schantz hade, under sin resa till Stettin med Prins Max, lånat af konsul Bergemann 150 Rdr Pr.-kurant, at betalas till Hrr Tottie Arfvidsson vid ankomsten till Stockholm. Häraf lemnades 110 Rdr till chefen på ångfartyget Gylfe, Premierlöjtnanten Gosselmann, som behöfde dem till utgifter för fartyget, och som återlemnade dem till Hr von Schantz, några dagar efter hemkomsten till Stockholm, i September. Hr von Sehantz betalte emellertid icke pPenningarne till Hrr Tottie Arfvidson och hade, (enligt hvad i förklaringen säges) uppgifvit såsom skäl för dröjsmålet, bland arnat, att han hade någon liqvid att vänta, som stod i sammanhang med