Sedan jag härigenom utvecklat de skäl jag till eget försvar, och med bibehållande af aktning för sanning, funnit nödiga, så må det tillåtas mig att, jemte anhållan om fri och öppen talan i målets ytterligare handläggande, aflemna några upplysningar till allmänna vettets domstol, inför hvilken Hr Lindh så lömskt velat nedsvärta min heder. — Grefve Hamilton, en oerfaren yngling, som nu passerar graderne, i hopp att framdeles befordras till offiicer, hade en afton, efter slutad måltid, vid utgåendet från spisrummet, blifvit af en dit ankommande person förnärmad, medelst mössans afslående i förstugutrappan, men bemälte person, som genast insåg sitt misstag, uppsökte den förorättade följande dagen, samt godtgjorde på ett ganska hedrande sätt detta förhastande, och hvarföre Hamiltons vid Exercise-sqvadron kommenderade förmän, på lika hedrande sätt vid ett annat tillfälle förklarade den frivillige upprättaren deras aktning och tacksamhet. — Genast efter förutnämnde uppträde hade Hamilton åter ingått i matsalen för att, till förolämparen yttra sitt missnöje, men möttes då — ej af den sökte — utan af Hr Lindh, hvilken (uti honom värdiga ordalag och pöbelspråk, hvars innehåll anständigheten förbjuder meddela) bad honom, med kamrater akta sig etc., och hvarföre Hamilton ganska vislig öfvergaf stället; — kan man nu förtånka om min känsla som kamrat djupt sårades, och att jag derföre begagnade tillfället att, för Hamiltons och kamraters heder, och framtida fredande från dylika förolämpningar, utkräfva en så billig upprättelse, som ett skyldigt ursägtande? — — Allmänna lagen må döma hvad dess föreskrift påkallar, och jag underlåter, att, med anledning af Hr Lindhs, uti libellen uppdragne, indirecta insinuationer på min bekostnad göra några, på honom alluderande, utkast, ehuru jag är viss uppå, det nämnde belackares allmänt kända conduite skulle utgöra taflans skuggsida; — men jag lemnar dylika förhatliga vapen, och hemställer blott slutligen (medgifvande mitt orätta förfarande), till den bildade allmänhetens bedömande, huruvida ej ofta, och nu isynnerhet, en föregående handling är mera kränkande, än den sedan derpå följande, ehuru olagliga åtgärd? -— Månne det derföre ej är skäl att kasta en hlick på den sårade hederskänslan, samt ock för dess skull hafva öfverseeende med detta, ehuru förhastade, häftighets utbrott. Örebro den 8 April 1836. Sven Rob. Löwen. Lika lydande med det till Kämners-Rätten denne dag ingifne original betygar Ex officio N. RB. Segerstedt, Kämners-Preses. Till Örebro Stads Vällofl. Kämners-Rätt! Sedan målet numera genom vittnens sammanstämstämmande utsage lärer blifvit fullkomligt utredt, är det för vällofi. Rätten lätt att updraga en paralell emellan verkliga förbållandet och den falska utveckling deraf, hvarigenom Boktryckaren Lindh hoppats att kunna verka på allmänheten, tillrycka sig den missledda opinionen och ådraga mig ett hårdare straff ån lagen för dylikt fall bestämmer. Det är nemligen utredt, att Hr Lindh icke blifvit i rummet inlockad, och att alldeles ingen öfverenskommelse om dess bestraffning egt rum, om än man synes hafva varit förenade i den tankan att materiella medel vore, mot Hr Lindhs förolämpningar de enda verksamma; och då jag, under upptradet med Hr Lindh, väl yttrat mig i hårda ordalag, men ingalunda lagt hand på honom, så synes dess vansinniga försök, att äfven på mig vilja tillämpa ansvar, enligt 20 Cap. 1 Missgernings-Balken, vara af den mest nedriga och obefogade art, serdeles som jag får uplysa om ett af den ofta nämnde Boktryckaren begånget misstag, hvarpå han grundat enling episod och bufvudsakliga anfallet emot mig. Grefve Löwen var ingalunda kommenderad till tjenstgöring, hvarföre jag ej cgde befäl öfver honom, och såsom chef för exercitie-sqvadron, är mitt åliggande att dana mina underlydande, men icke att såsom garnisonerad hafva uppsigt öfver stadens polis och ordning, förr än handräckning af civila auktoriteterne påkallas. Den aktningsvärda allmänheten skall således inse huru ifrågavarande upträdet varit ett ögonblickligt utbrott af en upprörd och förolämpad känsla, som icke hejdats af någon personlig aktning för utbrottets föremål. Vällefl. Rätten skall ej tveka i sitt bedömande, och, undergifven lagarne, skall jag villigt erlägga de böter, som för oöfverlagda häftiga uttryck äro stadgade; — men äfven för den felande återstår en rätt, som icke bör förtrampas, — ett skydd mot falska anklagelser, hvilket, för samhällsordningen, icke är mindre väsentligt ån det stränga lagbud, som Herr Lindh mot mig åberopat. — Det finnes nemligen äfven ett 60 ME Vv 3 117