Sedan jag härigenom utvecklat de skäl jag till eget
försvar, och med bibehållande af aktning för sanning,
funnit nödiga, så må det tillåtas mig att, jemte anhållan
om fri och öppen talan i målets ytterligare handläg-
gande, aflemna några upplysningar till allmänna vettets
domstol, inför hvilken Hr Lindh så lömskt velat ned-
svärta min heder. — Grefve Hamilton, en oerfaren yng-
ling, som nu passerar graderne, i hopp att framdeles
befordras till offiicer, hade en afton, efter slutad mål-
tid, vid utgåendet från spisrummet, blifvit af en dit
ankommande person förnärmad, medelst mössans afslå-
ende i förstugutrappan, men bemälte person, som ge-
nast insåg sitt misstag, uppsökte den förorättade följan-
de dagen, samt godtgjorde på ett ganska hedrande sätt
detta förhastande, och hvarföre Hamiltons vid Exercise--
sqvadron kommenderade förmän, på lika hedrande sätt
vid ett annat tillfälle förklarade den frivillige upprät-
taren deras aktning och tacksamhet. — Genast efter
förutnämnde uppträde hade Hamilton åter ingått i mat-
salen för att, till förolämparen yttra sitt missnöje, men
möttes då — ej af den sökte — utan af Hr Lindh,
hvilken (uti honom värdiga ordalag och pöbelspråk,
hvars innehåll anständigheten förbjuder meddela) bad
honom, med kamrater akta sig etc., och hvarföre Ha-
milton ganska vislig öfvergaf stället; — kan man nu
förtånka om min känsla som kamrat djupt sårades, och
att jag derföre begagnade tillfället att, för Hamiltons
och kamraters heder, och framtida fredande från dyli-
ka förolämpningar, utkräfva en så billig upprättelse,
som ett skyldigt ursägtande? — — Allmänna lagen
må döma hvad dess föreskrift påkallar, och jag under-
låter, att, med anledning af Hr Lindhs, uti libellen
uppdragne, indirecta insinuationer på min bekostnad
göra några, på honom alluderande, utkast, ehuru jag
är viss uppå, det nämnde belackares allmänt kända
conduite skulle utgöra taflans skuggsida; — men jag
lemnar dylika förhatliga vapen, och hemställer blott slut-
ligen (medgifvande mitt orätta förfarande), till den bil-
dade allmänhetens bedömande, huruvida ej ofta, och
nu isynnerhet, en föregående handling är mera krän-
kande, än den sedan derpå följande, ehuru olagliga åt-
gärd? -— Månne det derföre ej är skäl att kasta en
hlick på den sårade hederskänslan, samt ock för dess
skull hafva öfverseeende med detta, ehuru förhastade,
häftighets utbrott.
Örebro den 8 April 1836.
Sven Rob. Löwen.
Lika lydande med det till Kämners-Rätten denne
dag ingifne original betygar Ex officio
N. RB. Segerstedt,
Kämners-Preses.
Till Örebro Stads Vällofl. Kämners-Rätt!
Sedan målet numera genom vittnens sammanstäm-
stämmande utsage lärer blifvit fullkomligt utredt, är det
för vällofi. Rätten lätt att updraga en paralell emellan
verkliga förbållandet och den falska utveckling deraf,
hvarigenom Boktryckaren Lindh hoppats att kunna ver-
ka på allmänheten, tillrycka sig den missledda opinio-
nen och ådraga mig ett hårdare straff ån lagen för
dylikt fall bestämmer.
Det är nemligen utredt, att Hr Lindh icke blifvit i
rummet inlockad, och att alldeles ingen öfverenskom-
melse om dess bestraffning egt rum, om än man synes
hafva varit förenade i den tankan att materiella medel
vore, mot Hr Lindhs förolämpningar de enda verk-
samma; och då jag, under upptradet med Hr Lindh,
väl yttrat mig i hårda ordalag, men ingalunda lagt
hand på honom, så synes dess vansinniga försök, att
äfven på mig vilja tillämpa ansvar, enligt 20 Cap. 1
Missgernings-Balken, vara af den mest nedriga och obe-
fogade art, serdeles som jag får uplysa om ett af den
ofta nämnde Boktryckaren begånget misstag, hvarpå
han grundat en- ling episod och bufvudsakliga anfallet
emot mig.
Grefve Löwen var ingalunda kommenderad till tjenst-
göring, hvarföre jag ej cgde befäl öfver honom, och
såsom chef för exercitie-sqvadron, är mitt åliggande att
dana mina underlydande, men icke att såsom garniso-
nerad hafva uppsigt öfver stadens polis och ordning,
förr än handräckning af civila auktoriteterne påkallas.
Den aktningsvärda allmänheten skall således inse hu-
ru ifrågavarande upträdet varit ett ögonblickligt utbrott
af en upprörd och förolämpad känsla, som icke hejdats
af någon personlig aktning för utbrottets föremål.
Vällefl. Rätten skall ej tveka i sitt bedömande,
och, undergifven lagarne, skall jag villigt erlägga de
böter, som för oöfverlagda häftiga uttryck äro stadgade;
— men äfven för den felande återstår en rätt, som ic-
ke bör förtrampas, — ett skydd mot falska anklagel-
ser, hvilket, för samhällsordningen, icke är mindre
väsentligt ån det stränga lagbud, som Herr Lindh mot
mig åberopat. — Det finnes nemligen äfven ett 60
ME Vv 3 117