är, att hon ännu icke blott påminner sig, utan till och med har qvar någon omhet för sin fästman, den ärlige Simon, och att hon ej allenast bland det guld, hon stför omkring sig, äfven strör något åt en gammal fattig man, som bott i samma hus med henne, når hon sjelf var fattig, utan emottar honom med godhet och utan all slags högdragenhet. En ny tablå flyttar oss till en danssal, der den fordna fru St Victor, nu mera St Marc ger en fete. Hon är redan öfver 30 år och tillbedjarne ha börjat aftaga, äfvensom krediten. Hennes sista tillflygt är försäljningen af några juveler, hvarmed hon skulle betala en förfallen revers. Hr Alexander skulle ombesörja denna försäljning, men Hr Alexander spelar bort penningarna, och frun är på vägen att bli bysatt, då den gamle mannen infinner sig och erbjuder henne en fristad i sin vindskammare. 3:dje akten börjas, och spelaren Alexander är nu en Marktschrejer, som på öppen gata gör taskspelarekonster och spår i kort. Mamsell Elise har nedsjunkit till en torftig och smulsig gumma och sjelfva WVictorine är fattig och föraktad, men behåller ännu sitt goda hjerta. Alexander uppdrar åt henne, att, såsom okänd, på ett lånekontor beläna en pant, för hvilken hon måste ha åtminstone 300 Francs. Panten är stulen, Victorine misstänkes derför, och detta sker i närvaro af sjelfva hennes fordna fästman Simon, som är korporal vid Nationalgardet och anländer med en patrull, för att fängsla tjufven. Hon kan ej bära denna vanära, utan föredrager döden och kastar sig i strömmen. — Den 5:te och sista tablån återför oss emedlertid helt oförtänkt till Victorines lilla rum. Hon ligger på sin säng liksom i första aktens slut, hennes lampa brinner ännu, hon är ännu ung, vacker och oförderfvad; hennes fästman klappar på dörren, för att i all tukt och ära föra henne till brudstolen; hon följer honom dit och ger afsked åt sina trolösa vänner. Ehuru detta stycke hörer till samma klass som Trettio år af en spelares lefnad, Femton år i Pa7is, med hvad mera dessa tablåstycken heta, som nu kommit i bruk, är likväl ideen pikant nog, och gjorde äfven sin goda effekt; afsigten är god, och idyl-len, om den ,icke egentligen bräker, är åtminstone from och oskyldig. Vi vilja tro, att den skall föra mången flicka mbd ett vackert ansigte och en lättrörd själ på dygdens väg. De ha visserligen förut haft Moses och Profeterna, men likväl icke bättrat sig. Nu har deremot den döda uppstått; få se hur det vill bjelipa. Emot utförandet var ingenting att påminna. Mamsell Högqvist var en täck och intagande Victorine, på en gång predikande dygden och lockande till affall derifrån; Fru Bock och Hr Hyckert, i synnerhet den sistnämnde, fyllde väl sina platser såsom Elise och Alexander. Kanhända varlikväl Marktschrejarens figur något för cynisk. Balen i 2:dra akten var ganska väl arrangerad, och Mamsell Högqvist deltog deri med en lätthet, grace och elegans, som icke öfvertraffades af någon bland de dansande af profession. Man hade äfven, för att ännu mera illustrera detta detta stycke, med mycken omsorg arrangerat musik till scenerna vid Victorines insomnande och uppvaknande, hvilket icke obetydligt bidrog att höja effekten. — Efter piesens slut spelade Hr Bock ett thema med variationer, hvilket gaf honom ett nytt tillfälle, att skörda ett förtjent bifall for sin vackra ton och sin utmärkta färdighet. Efteråt gafs en. gammal bekant, Skomakaren i Damas, ett stycke, som just icke tål att man dissekerar dess innehåll, men som har den egenskapen att vara rätt roligt, för hvilken man också gerna förlåter dess synder met rimligheten. Hr L. Kinmansson ersatte verkligen deri Hr Hjortsberg, så mycket man kan vänta att under nuvarande förhållanden se honom ersatt. — Huset var alldeles fullt, och recetiagerskam, sora bland sina åskå: dare äfven räknade H. M. Drottningen samt DD. KK. Kronprinsen och Kronprinssessan, blef efter spektaklets slut, föremål för det vanliga efterspelet, att, hufvudsakligen af konstkännarena på 5:te raden framropas, hvarvid hon höll ett litet, för tillfället lämpligt tal. om EEE XXX OO ORO. ANNONSER.