Sia narmaste upprinnelse ur itolkets lynne och karakter att behofvet af en ny lagbok omisskänneligen borde hafva röjt sig, innan densamma till efierlefnad antoges, att svårligen, uppå angifne grunder, detta behof kunde antagas vara kännbart; (s. 21) o.-s, v. Detta var så mycket mera ett uttryck af min egen, ännu härutinnan oförändrade öfvertygelse, som jag hvarken i skrift eller mundteligen hade haft tillfälle inhemta denna opinion. — Att åsigten för ingen del väl upptogs af dem, som vid den tiden stodo högst i makt och inflytelse, hade till och med underteknads ringa person bestämdt tillfälle att erfara. Sådant kunde likväl ej afhålla honom ifrån att en tid derefter (1826) offentliggöra en ännu vidlyftigare kritik af lagförslaget (bih. till Svea H. VIII. N:o 1. 117 ss.) uttalande sig i följande. resultat: att intet i våra lagar bör omskapas, så litet som möjligt förändras, och endast det för tillämpningen aldranödvändigaste tilläggas. Hvar och en känner, huru aktierna: stodo vid ifrågavarande tidpunkt. Att underteknad varit sina yttrade grundsatser trogen, enär dessa allt mer och -mer vunnit erfarne och sakkunniga mäns ) bifall, må ingen förtänka honom. Minst förmå personliga tillmälen att rubba hans lugna öfrertygelse, som äfven vid: de tillfällen, då den varit i strid med ej blott Lagkomiteens utan ock med de högste myndigheters utlåtanden, lika öppet uttalat sig, t. ex. 1 frågan om grunden för stängselskyldigheten (se Jurid. ark. 2 B. 3 H. s. 391.) i hvilket ämne jollret och barnsligheterna? hade den lyckan att godkännas af båda lagstiftande makterna, med ogillande af vederbörandes förslag. Att min kritik af förslaget till kriminallag skulle bestå endast af allmänna och sväfvande omdömen, synes finna vederläggning dels i den omständigheten, att af dess 77 sidor (tr. 1 Juris. ark. 3:dje band, 2 häft.) endast de 10 första innehålla allmänna anmärkningar emot den formella uppställningen, men allt det öfriga deremot en detaljerad granskning af förslagets både grundsatser och speciella bestämmelser, dels i det faktum, att Lagkomitgen i dess utlåtande (tr. 1824) behagat å dessa anmärkningar fästa den uppmärksamhet, att den gjort sig mödan att försöka vederlägga desamma, punkt tör punkt. Utredandet af så beskaffade ämnen kan dock ingaiunda blifva föremål för en tidningsartikel, derest man icke eger Hr Schlyters beundransvärda förmåga, att med etttrollslag bringa sanningen i dagen, och nedslå sina barnsliga motståndare i stoftet. Den i Aftonbladet N:o 42 för år 1834 yttrade mening om större behof vid umversiteterna af grundlagarnes serskilda föredragning än en serskildlärostol i laghistorien, kan jag ej annat, än finna fullkomligen riktig. Grunderna för denna öfvertygelse, ibland andra, att laghistorien, såsom ett isoleradt för sig, afsöndrad från en vetenskaplig bearbetning af nu gällande lagbestämmelser, . lätteligen kan urarta till ett liflöst skelett, hafva på ett ställe ) blifvit detaljerade. Och måhända är ej den framtid aflägsen, då man af erfarenheten lär sig att inse följderna deraf, att juristernas korta studie-tid förryckes från hufvudsaken — en grundlig kännedom af nu gällande lagstiftning. Huru fullkomligt väl denna åsigt kan sammanbestå med öfvertygelsen om aktning för den nu gällande allmänna lagstiftningen och lugn pröfning i frågan om dess förändrande, är lätt att inse för den som kan och vwill opartiskt begrunda saken. Undertecknad förklarar öppet, att han aldrig kan hylla deras föreställningssätt, som öfverskatta det historiska, och derigenom underkänna vigten af menskliga bildningens framsteg. Samhället kan aldrig vara stationärt. Det konstitutionella lifvet innebär en aldrig hvilande utvecklingsprocess. Men man misskänner ej sällan denna utbildnings fortgång, och fordrar än för mycket, än för litet. Det ligger här i sakens natur, i tingens eviga ordning, att den del af ett folks lagar, som omfattar dess offentliga angelägenheter och dess ekonomiska samt financiella förhållanden, som följa af politisk och industriell utveckling, i första rummet påkalla syftesenliga reformer beredda på grundlagsenlig väg, och föranledda af civilisationens rastlösa framsteg. Senare i ordningen iöljer behofvet af förändrade stadganden för de allmänna rättsförhållanderna, som innefattas i den så kallade allmänna lagboken. Det strider således för ingen del emot den fullkomligaste konseqvens, att å ena sidan medgifva behofvet af förändringar i formerna för representationens förhandlingssätt, i grunderna för näringsoch finans-lagarne, och att å den andra, påyrka den neggrannaste pröfning af skälen mot och för, innan man finner för godt att biträda påstådda förändringar i den allmänna lagstiftningens hufvudgrunder. Den skriftställare, som med underteknad delar en så beskaffad öfvertygelse, torde med lugn kunna möta stormarne af dagsopinionens vindkast, och med tillförsigt vädja till deras omdöme, som icke låta ) Den berömde Professor Holmbergssons förklarande till Laskomitgen. att hans 3cjom KT