Hr Bergemann i officiel väg genom Kongl. KommerceCollegium reklamerade sin fordran, samt de grunder han dervid uppger för den förbindelse. han ansåg sig ega att tillhandagå med den äskade lånesumman, bestyrka ytterligare denna förutsättning. Då en person i Premier-Löjtnanten von Schantzs ställning anser sig behöfva anlita en Svensk Konsul uå utrikes ort om penningelån; då denna auteritet knappast eger rätt att betvifla denna persons vederhäftighet, ej derföre atthan känner honom eller dess förhållanden, ty det är för för ta gången han s:tt eller hört talas om bonom, utan derföre att ban med ett sådant förtröende som det, hvaraf von Schartz var af sin Konung hedrad, borde anses tillförlitlig i sitt handlingssätt; när man ingår i sådan transaktion, hvilket är det hypaothek som af låntagarens i långifvarens händer deponeras? Det är den dåyrbaraste skatt han äger, det är den erkänsla, hvaraf flaggan är Sjömannens sinnebild, som måste fritt och ärligt blåsa så län ge blod-t rinner i ådran och hjertat i bröstet klappar — det är Hedren; och om löftet brytes — om lättsinnet, lekande med pligternas bud — så ofverskrider anständighetens gräns, att man åsidosätter ej endastaktningen emot s g sjelf, men äfven den som man är skyldig den värdighet man re presenterar ech den corps, hvar.f man är medlem, då måtte det vara kaziraters både rättighet och pligt, att förklara sin vedervilja mat ett sådant bandling-sätt och sin önskon att med.en sådan person undgå vidare beröring. Huruvida denna målning nträffar på det förhållande, hvaruti von Schantzs affaire med Hr Bergemann befinnes, lemna vi åt Kongl. Krigs-Hofrätten alt, efter redan skedda frawställningen af saken med dertill hörande omständigheter afgöra, För oss har det ej ett ögonblick varit tvetydigt,7att en förbindelse, afgifven i v.. S:s dåvarands statlning, ej kunde, utan att kasta skugga på dess heder, brytas, och då man härtill lägger den menliga verkan, som ett dylikt handlingssätt måste hafva på dem af oss, som ofta komma i beröring raed utländske Kansnuler och Agenvter, hafva vi ej kunnat draga i betänkande att förkla a desta bandlingssätt vanhederligt. Vi våga slutligen anhålla att få fästa Kongl. Krigs-Hofrättens uppmärksamhet på hvad som kanske tydligast af allt stämplar hbandilisgens natur och utplånar äfven den minsta anlednins till fruktan för förhastavde. Största delen af lånet, eller 110 Rdr Pr, Cr. emottogs af mig tzosselman, uppå von Schantzs e bjudande, emedan ban sade sig i alla fall hafva att upptaga penningar till åtskilliga utgifter, hvilka han i egenskap af kavaljer hos Hertisen af Leuchtenberg skulle bestrida. Berörde summa blef, såzom redan närmndt är, genast vid: återkomsten den 21 September af mig Gos selman, till von Schantz liquiderad. Oaktadt således den betydliga-te delen af lånet stod utihans händer att till förbindelsens godtgörande användas, lämnades dock det hela obetaldt intill den 4 sist. Januari, då ryktet om affairen, satt i rörelse genom Hr Bergemanns bref, gjorde alla undanflykter omöj!iga. Hvad von Schantz i klagoskriften nämner om länets obetydlighet, tjenar destomindre till hans ursägt, som då fråga är om Oflicerares anspråk på en kamrats vård om sin och korpsens beder och iuatresse, det ingalunda gäller om de sättas på spel för eu större cller mindre penningesumma; hvarförutan det just är länets obetydligket, som här måst visa den vårdslöshet och ringa grannlagenhet, hvarmed en så ömtålig affiire klifvit behandiad. I sället för att ofvanwämde omständighet, eller att största delen af summan var för von Schantz disponibel vid dess återkomst, borde påskyndat förbindelsens uppfyllande, i samma mon det derigenom lättades, sö; blef dock lånet cn tid af öfver 3 månader obetaldt, hvarigensm sådana misstankar väcktes, som dem, å hvilka H: iergemann ej otydligt hänvisar. Desse hafva varit motiverne till vårt handlingssätt, hvilka vi inom oss äro öfvertygade skola gillas af Kongl. Krigs-Hofiätten och hvarje om heder ömtälig man Vi hafva såsom en osviklig regel antagit, att en off.ce:, hvilken ej endåst i tjensten skall, enligt krigslagarnes bud, vara trodd på sina ord, utan som äfsen i egenskap af Befä:hafvare ofta eger statens heligaste in:ressen att bevaka och många enskildas timliga välatt vårda och beskydda, utan någon aunar kontroll ötver sitt handlingssätt, än sin karakter och sitt samvete, ej strafflöst bör förspilla den enda säkerhet han har att bjuda det allmänna för detta förtroende — sin Heder —; att en officer, hvilken, hedrad med sin Konungs förtroende på det sätt, som von Schantz var, då den oftsnämnde penningetransaktionen ingicks, genom att vårdslöst bryta sitt löfte, satt skugga på sin karakter, och upplöst det band, som: förenar honom med sina kamrater. : Om nu en officer, som bör känna, att det enda vilkoret för att i det yrke han valt, kunha gagna sin Konung och Fädernesland, är den rena karakter hvilken ensamt kan berättiga honom till den aktning ban så inom som utom Fäderneslandet måste äga, för att kunna motsvara de fordringar samhället med rätta gör på hans tjenst, i dess ställe vedlåter sig till ett handlingssätt, som ej endast beröfvar honom enskildt denna ställning, utan äfven kan hafva ett menligt inflytande på hans karakter, genom uppoffring af anseendet af den uniform, för hvilken de äfven i främmande land måste fordra aktning; så tveke vi ej eller att påstå, det en sådan person gjort sig förtjent af ett emdöme , öfverensstämmande med vär till följd af von Schantzs framställda fråga, gifna förklaring. I det mål Högloft Kongl. Krigs-Hof-Rätten nu har att afgöra, gäller det att pröfva, om heder skall anses för hvad den fordom varit och om denna kässla skall aktas såsom det ädla te inom krigar:ns bröst. Lika Litet scm vi kunna tvifla på utslaget härofver, lika tydligt tro vi oss genom den förklaring vi nu afgifvit, hafva ådagalagt obebörigheten af det påstående af v. Schintz, att vår åsigt om havs hindlingssätt varit förnärmande, samt alt, om han anser sin heder kränkt. det ej är oss han derföre bör anklaga. Stockholm den 31: Mars 1836. 4 Fr . NM ts