ter, som denna moderna recensionskonst hvarje dag
gör inom esteukens verld, äro i sänning icke mindre
förvånansvärda, än de nya upptäckterna i månan, hvil-
ka väckt hela den läsande verldens beundran. Samlin-
gen deraf skall en gång sysselsätta mer än en antiqva-
rie, och vi kunna blott antyda en oändligt ringa del
deraf, som för ögonblicket erbjuder sig åt minnet.
En sådan recensent upptäckte en gång, att Oelen-
schläger var en slät, dramatisk författare, men deremot
en stor lyriker, och hela Europa föll dervid, som man
säger, i farstun, men i synnerhet har Danmark ännu
icke återkommit från sin förvåning, och Danska the-
atern har ännu icke hunnit utgallra hans Iakon Jarl,
Axel och Walborg, Palnatoke m. fl. utan dess
publik är förhärdad nog, att anse dessa och några deras
syskon för det bästa af hvad deras, och kanske det
nuvarande Europas dramatiska poesi frambragt. — Vidare
såg man en konstdomare gifva unga skådespelare reg-
lor för gesters förfärdigande, och dervid såsom allmän
princip fastställa, att sjelfva bålen af kroppen aldrig
fick röras. Vi ha hört sägas, att några theater-direktio-
ner, undergifna detta orakelspråk, köpt sig ett parti
träddockor, hvilka, såsom man vet, aldrig röra kroppen,
: ehuru de, lydiga tråden, rycka på ben och armar, och
fastställt dem till mönster för de unga sujetterna, att
bilda sig efter. — Likaledes befanns det en gång i en
recension, att H:r Sångmästaren Berg, genom sin sånga-
rekonst, tillkämpat sig besittningen af några högre toner,
än dem naturen gifvit honom. Man döme om alla verl-
dens sångmästares förvåning vid denna upptäckt! De
hade hittills gjort den erfarenheten att, under bemödan-
det att vinna mjukhet och strupfärdighet, sjöngo elever-
na icke sällan bort en eller par toner i höjden, samt
klangen och styrkan i de öfriga. Nu deremot, då det
befunnits, att man kan genom konst kämpa sig till be-
sitningen af några högre toner, ha de 5eslutat afsända
en deputation, icke till sångaren, som sjelf ej lärer
veta något derom, utan till konstdomaren, för att
anbålla om meddelandet af hans arkanum, hvarvid de
blygsamt lofva åtnöja sig med att få lära, huru man
tillkämpar sig blott en enda ton mer, än den stjufmo-
derliga naturen beskärt. Det är icke troligt, att deras
begäran afslås, ty en sådan upplysning är blott små
ting för denna kritiker. Han vet väl mer än det. Det
hände sig en gång, att en py sånglärare blef antagen
vid en teater. Ett par dagar derefter gafs på samma
teater Vattendragaren, och besagde kritiker märkte
genast hvilket valgörande inflytande detta engagement
haft på sujetterna, emedan pjesen gick ovanligt väl, e-
huru det var ett faktum, att sångmästaren icke sjungit
en enda takt med någon af de deri uppträdande.
Det bör ej öfverraska någon, att denne person anser
sig sjelf för den ende grundlige domare både inom litte-
raturens och konstens, om icke också vetenskapen
område, lika litet som att han anses så af många, med
undantag af konstnärer och vetenskapsmän, som le åt
den inbilska narren.
Allt sedan Moses tid hafva inga större trollkarlar
gifvits, än vissa af våra recensenter. Skrifrer, uppfyllda
af vanvett, förvandlas af dem till poesier af djup be-
tydelse, filosofisk åskådning m. m. hvaremot andra, som
ega förstånd, plan, godt språk och någorlunda tanka,
kastas i skräpkammaren. Den högsta sopranen vid en
sångscen förvandlas, med ett penndrag af dem, till en
Alt, som ej bör användas till något annat och följaktligen
inga höga sopranpartier sjunga: vid den theatern ; den
bästa sångaren dervid afkläda de obarmhertigt de höga
tenerna, och behaget i de öfriga; å andra sidan
skänka de savoir faire åt en skådespelerska, som 1
20 år saknat just denna egenskap, samt meddela
lika ädelmodigt privilegium, att alltid ses med nöje, åt
aktörer, som äro vidriga att både se och höra. Ja, de
gå ännu längre. De göra Gluck på sin döda mull till en
stympare, och tillåta knappast någon annan höra honom
med nöje. I synnerhet finna de Armide vara den sva-
gaste af hans kompositioner. Ja, de behöfva icke ens kän-
pa en musik eller hafva hört den exeqveras; de döma
derom a prieri och, man kan försäkra det, lika grund-
ligt som eljest. De upptäcka, till följe ar sin inre å-
skådning, att en sujett, som de icke hört, kommer att
öofverlemna sitt sångparti, som de icke eller hört, åt en
annan, som ännu ingen hört, och besluta, att dervid