EMMAS BIKT. Nyss jag var så glad och yster Ansåg mig för barn ännu, Men förlofvad blef min syster, Och jag blifvit gammal nu. När jag ser det sälla paret ! Tysta frågor jag mig gör, Och ifrån mitt bjerta svaret Underbart jag klinga hör. Se, der sitter hon och stöder Mot Zans bröst sin kind i brand! Min med lika värma glöder, Ack! men stödet är min hand, För, i kyssar blott de tvännes .Tungomål har upplöst sig! Fast min mun är täck, som hennes Talar ingen så med mig. Hur de se på mig och mysa När jag skräms af kyssens smäll! Hur min systers ögon lysa! Hvad hon måtte vara säll! Ack, ett år oss skiljer bara! Jemt vi följdes åt — vi två; Men att äldsta: flickan vara År bra afundsvärdt ändå.