den personen, och denna känslas hemliga inverkan på omdömet? Den, som påstår sig vara fci från allt detta, han är det aldraminst, och om han tror sig vara det, desto säkrare kan man antaga, att han ohjelpligen styres af dessa sarskildta hänseenden, just derföre, att han icke är på sin vakt deremot. Men utom dessa allmänna inverkande orsaker på det estetiska domarekallet, finnes det i våra dagar en särskild svårighet, som omgärdar det, och låter känna sig icke blott hos domarena, utan äfven hos dem, som äro underkastade deras tribunal, och hos allmänheten, som afhört tvisten och skall fålla sitt eget utslag emellan de tvistande, Det är en öfvergångsperiod, hvari tidehvarfvets hela estetiska bildning befinner sig. Kampen emellan de gamla och nya skolorna i vitterhet, i musik, i bildande konst, har redan förts i nära 30 år, och är ännu icke fulkomligt utkämpad. Deras olika principer, eller rättare pedanteriet i princip hos den ena, och den totala principlösheten hos den andra, hafva, i synnerhet de sednare, sina adepter -— hvarom de sjelfva stundom aldraminst ega någon aning — och den, som vill gå en medelväg mellan dem begge, som -vill hålla sig obesmittad från bådas öfverdrift, löper härigenom det vanliga äfventyret, att bli hatad och förkättrad af dem båda. För att litet närmare åskådliggöra svårigheten, snart sagt omöjligheten att, under fortfarandet af denna strid, någon god och oväldig kritik möjligen skulle kun na uppstå, eller åtminstone göra sig hörd, vilja vi endast erinra om ett par omständigheter, Ibland de satser, som de moderna estetikerne börjat yrka, är äfven den, att alla slag äro lika goda, och att förtjensten endast beror på den enskilda fullkomligheten inom slaget. Till följe häraf är Milton icke större skald, än författaren af en god dryckesvisa, Sergel icke större konstnär, än den skicklige karikatyrtecknaren, Mozart icke större kompositör, än den, som skrifvit en vacker romans. Dessa tre sednares arbeten kunna vara förträffliga, till och med ocfverträfliga i sim sort, hvaremot något fel kan uppletas i ett verk af Milton, Mozart eller Sergel. Dessa senare böra således ställas under visans, romansens eller karikaturens mästare, o. S. v. Man har i vår tid framdragit Shakespeare från den lägre rang, der den gamla franska skolan wille ställa honom. Man har häri onekligen haft rätt. Man skulle haft det ännu mer, om man låtit bli, att göra honom mer än rättvisa, om man erkänt hans stora värde, utan att förguda honom; om man medgifvit afven honom ofullkomligheter och lyten, tillhöriga mindre honom sjelf än hans tid och dess odlingsgrad. Afvägandet af hans värde och brister hör emedlertid icke hit. Vi vilja endast fästa uppmärksamheten på, att jemte honom, har ex annan notabilitet upprest sig, som funnit nåstan icke mindre talrika, och kanske än mera ifriga anhängare och tillbedjare: Rossini. Kan man tänka sig någonting mera skiljaktigt, någonting mindre beslägtadt, än dessa båda? Den väldiga, kolossala naturen Shakespeare, från hvilken konsten icke fått bortslipa de råa kanterna; det rena, gedigna guldet, vid hvilket århundradets slagg ännu hänger fast, och den maniererade, saftoch kraftlösa Rossini, hos hvilken konsten, lättsinnigheten och klemet nästan öfverallt borifilat eller bortskymt och qväft det snille och den natur, som någongång uppenbarar sig, man kunde säga i trots af hans bemödanden att låta det få vara med så litet som möjligt, och qväft sjelfva gnistan af det medfödda snillei? År det möjligt, att med ett sinne, öppet for Shakespeares sk önheter, beundra Rossini, eller att med ett af hans fanfaronader bortskämdt öra, hafva någon uppskattningsförmåga qvar för Shakespeare, samt förmågan att njuta af det ypperliga och afskräda de otillbörliga utväxterna, som icke äro hans smilles tillhörigheter? och likväl äro Shakespeares och Rossinis förgudare icke sällan inkarnerade i en och samma person! Vill man verkeligen förmå oss att tro, att dessa båda kunha vara samregenter i estetikens rike, och att den, som blindt nedkastar sig för dem båda, i någondera af dem? ser annat, än en makt; som modet hyllat och som det följaktligen är nyttigt att tillbedja. — Visst är åtminstone, attom Shakespeare är typen för den go. da dramatiken, för den sanna naturoch menniskoteckningen, så kan Rossini omöjligen vara det för den goda dramatiska musiken. Vi ärna icke längre uppehålla oss vid dessa tvänne namn, och söka bestämma hvarderas rätt till beundran och efterföljd; vi vilja blott erindra om den himmelsvida åtskilnaden dem emellan, och om omöjligheten att vänta ett sundt ochobestucket omdöme hos den, som ställer dem båda i samma rang. Om bu en del af tidehvarfvets vittra domare gör det, hvad bör man då tänka om halten af deras domar? Efter denna lilla inledning, som det varit nödvändigt att förutskicka, torde det synas lättare förklarligt, hvarföre kritiken i allmänhet, och serdeles hos oss, står på den Punkt, der den nu befinner sig. Tilläggom att, i stället attvara uttrycket af konstnjutningen: och rättskänslan, som vittrar oc I afoigt att