den personen, och denna känslas hemliga inverkan på
omdömet? Den, som påstår sig vara fci från allt det-
ta, han är det aldraminst, och om han tror sig vara
det, desto säkrare kan man antaga, att han ohjelpligen
styres af dessa sarskildta hänseenden, just derföre, att
han icke är på sin vakt deremot.
Men utom dessa allmänna inverkande orsaker på det
estetiska domarekallet, finnes det i våra dagar en sär-
skild svårighet, som omgärdar det, och låter känna
sig icke blott hos domarena, utan äfven hos dem, som
äro underkastade deras tribunal, och hos allmänheten,
som afhört tvisten och skall fålla sitt eget utslag emellan
de tvistande, Det är en öfvergångsperiod, hvari tide-
hvarfvets hela estetiska bildning befinner sig. Kampen
emellan de gamla och nya skolorna i vitterhet, i musik,
i bildande konst, har redan förts i nära 30 år, och är
ännu icke fulkomligt utkämpad. Deras olika principer,
eller rättare pedanteriet i princip hos den ena, och den
totala principlösheten hos den andra, hafva, i synnerhet
de sednare, sina adepter -— hvarom de sjelfva stundom
aldraminst ega någon aning — och den, som vill gå
en medelväg mellan dem begge, som -vill hålla sig o-
besmittad från bådas öfverdrift, löper härigenom det
vanliga äfventyret, att bli hatad och förkättrad af dem
båda. För att litet närmare åskådliggöra svårigheten,
snart sagt omöjligheten att, under fortfarandet af denna
strid, någon god och oväldig kritik möjligen skulle kun -
na uppstå, eller åtminstone göra sig hörd, vilja vi en-
dast erinra om ett par omständigheter,
Ibland de satser, som de moderna estetikerne börjat
yrka, är äfven den, att alla slag äro lika goda, och att
förtjensten endast beror på den enskilda fullkomligheten
inom slaget. Till följe häraf är Milton icke större skald,
än författaren af en god dryckesvisa, Sergel icke större
konstnär, än den skicklige karikatyrtecknaren, Mozart
icke större kompositör, än den, som skrifvit en vacker
romans.
Dessa tre sednares arbeten kunna vara förträffliga, till
och med ocfverträfliga i sim sort, hvaremot något fel
kan uppletas i ett verk af Milton, Mozart eller Sergel.
Dessa senare böra således ställas under visans, romansens
eller karikaturens mästare, o. S. v.
Man har i vår tid framdragit Shakespeare från den
lägre rang, der den gamla franska skolan wille ställa ho-
nom. Man har häri onekligen haft rätt. Man skulle
haft det ännu mer, om man låtit bli, att göra honom
mer än rättvisa, om man erkänt hans stora värde, utan
att förguda honom; om man medgifvit afven honom
ofullkomligheter och lyten, tillhöriga mindre honom sjelf
än hans tid och dess odlingsgrad. Afvägandet af hans
värde och brister hör emedlertid icke hit. Vi vilja
endast fästa uppmärksamheten på, att jemte honom, har
ex annan notabilitet upprest sig, som funnit nåstan icke
mindre talrika, och kanske än mera ifriga anhängare
och tillbedjare: Rossini. Kan man tänka sig någon-
ting mera skiljaktigt, någonting mindre beslägtadt, än
dessa båda? Den väldiga, kolossala naturen Shakespeare,
från hvilken konsten icke fått bortslipa de råa kanterna;
det rena, gedigna guldet, vid hvilket århundradets
slagg ännu hänger fast, och den maniererade, saft-
och kraftlösa Rossini, hos hvilken konsten, lätt-
sinnigheten och klemet nästan öfverallt borifilat el-
ler bortskymt och qväft det snille och den natur, som
någongång uppenbarar sig, man kunde säga i trots af
hans bemödanden att låta det få vara med så litet som
möjligt, och qväft sjelfva gnistan af det medfödda snillei?
År det möjligt, att med ett sinne, öppet for Shakespeares
sk önheter, beundra Rossini, eller att med ett af hans
fanfaronader bortskämdt öra, hafva någon uppskattnings-
förmåga qvar för Shakespeare, samt förmågan att njuta
af det ypperliga och afskräda de otillbörliga utväxterna,
som icke äro hans smilles tillhörigheter? och likväl äro
Shakespeares och Rossinis förgudare icke sällan inkarne-
rade i en och samma person! Vill man verkeligen för-
må oss att tro, att dessa båda kunha vara
samregenter i estetikens rike, och att den, som
blindt nedkastar sig för dem båda, i någondera af
dem? ser annat, än en makt; som modet hyllat
och som det följaktligen är nyttigt att tillbedja. — Visst
är åtminstone, attom Shakespeare är typen för den go-
. da dramatiken, för den sanna natur- och menniskoteck-
ningen, så kan Rossini omöjligen vara det för den go-
da dramatiska musiken. Vi ärna icke längre uppehål-
la oss vid dessa tvänne namn, och söka bestämma hvar-
deras rätt till beundran och efterföljd; vi vilja blott er-
indra om den himmelsvida åtskilnaden dem emellan,
och om omöjligheten att vänta ett sundt ochobestucket
omdöme hos den, som ställer dem båda i samma rang.
Om bu en del af tidehvarfvets vittra domare gör det,
hvad bör man då tänka om halten af deras domar?
Efter denna lilla inledning, som det varit nöd-
vändigt att förutskicka, torde det synas lättare
förklarligt, hvarföre kritiken i allmänhet, och ser-
deles hos oss, står på den Punkt, der den nu befinner
sig. Tilläggom att, i stället attvara uttrycket af konst-
njutningen: och rättskänslan, som vittrar oc I afoigt att