TTCISCIOLHICI Å Slall UC VILLE DU Hadar mer an
blott - illusorisk. — Troligen vore han af öfvertygelse
ännu densamme, som då han år 1815 undvikit detna-
tionella marsfältet och kejsaredömets glans for att med
Bourbonerne fly till utlandet, och på Frankrikes fienders
bagaze-vagnar låta öfverföra sig i triumf. (knot i ccn-
tern) Likasom han då hatat allt hvad som hade en na-
tionell prägel, så gjorde han äfven nu. Han talade o-
upphörligt om sitt system, hvarmed man endast kunde
förstå hans anti-demokratiska tänkesätt, och sökte göra
det gällande såsom det enda goda, under det han
slungade ett anathem emot alla dess motståndare, hvil-
ka han utmålade som anarkister. - Men hans system
vore nu likväl kammaren vidrigt, om också icke ull
samma grad, som nationen afskydde det. Derom bor-
de Hr Guizot längesedan hunnit öfvertyga sig, då han
varseblifvit, huru kammaren, utan all slags inre eller
yttre nödvändighet, låtit honom falla. Det var nu så
förbi med hans rike, att han äfven då skulle vara van-
mäktig, om man åter ville lemna regeringens tömmar i
hans händer. Med honom borde derföre äfven de oupp-
hörliga loftalen öfver skrämsellagarna försvinna ur kam-
maren, emedan sådana loftal väl kunde vara konse-
qventa i Hr Guizots mun, men icke i kammarens,
som öfvergifvit honom. För vänner af försoning och
fördragsamhet, till hvilka talaren hörde, voro dessa la-
gar en styggelse, just derföre att deras stränghet hin-
drade all försoning. Som han, talaren, likasom hans
vänner och hela landet, voro synnerligen angelägna om
försoning och sinnenas lugnande, så kunde man med sä-
kerhet vänta, att deras vilja skulle uppnå sitt
mål. Han förstod icke, huru man i landets
namn kunde fordra aktaing ock lydnad för des-
sa lagar. Det vore medborgarens och menniskans pligt,
att på alla möjliga sätt motverka och kringgå oförnuftiga
och skändliga lagar. Det hade funnits lagar, som orga-
niserat justitie-mord, drifvit de bästa medborgare i
landsflykt, dömt en son till döden, om han brefvexlat
med sin far m. m. Ville man verkeligen begära akt-
ning och lydnad för sådana lagar? — Då Centrerna
knotade öfver deana apostrof, fortfor Hr Pages: Ni vil-
jen icke, att jag jemför nämnde lagar med dem, som Hr
Guizot framkallat i dagen? Besinnen Er likväl, att samma
Hr. Guizot, straxt efter andra restaurationen, var med-
arbetare på proskrviptionslagarna mot kejsaredömets
anhängare, på prevotaldomstolars organiserande och på
censurlagarne. De, som stridt mot dessa lagar, hvilka
de med ord och gerning öfverträdt, hafva sedermera
blifvit krönta med borgarekronor. Jag säger detta, på
det man må inse, huru relatift politiska lagars värde är,
och huru föränderligt omdömet öfver dem Likasom
Hr Guizot, enligt Er tanka, då måste hafva misstagit
sig, likasom han sedan blifvit öfverbevist om sin förvil-
lelse, då han var upphofsman till krigslagarna efter o-
roligheterna i Junii 1832, äfven så skall snart stafven
brytas öfver hans och edra Septemberlagar. I represen-
tativa stater är det icke pog att någonting är lag, det
måste äfven vara en konsttutionell lag. Endast då för-
binder den. Men om hon strider emot konstitu-
tionens anda, så har man rätt, ja, man är för-
pligtad, att icke lyda henne. Förståndiga regeringar
behöfva icke frukta en sådan pröfning af deras lagar;
de veta, att endast förståndiga och rättvisa lagar vinna
bifall, och derföre bemöda de sig, att i sådan syftning re-
digera lagarna. Men om en regering, såsom vår, icke
tror sig behöfva utgå från rättvisans och moralens eviga
och oföränderhga grundsatser, om hon skapar sig en
föränderlig moral för dagen, och tror sig böra använda
den, då medger :ag, att en sådan pröfning af lagarna
ej kan vara henne behaglig: För öfrigt begriper jag
aldraminst, huru Hr Guizot kan bestrida oss rättigheten,
att -pröfva och förkasta de lagar, hen påtvingat oss.
Som protestant hyllar han till och med i öfverjordiska
ting grundsatsen af en fri pröfning, och likväl vill
han tvinga oss, att utan motstånd underkasta oss hans
förmenta vishets ofullgångna foster. Han måste hafva
ett högt begrepp om sig sjelf, då han ej en gång vill
tillåta oss, att begagpa den rättighet mot honom och
hans vishet, som han begagnar emot Guds egna uppen-
barelser. — I detta yttrande trodde sig Presidenten se
ett angrepp mot religions-friheten. Hr Pages svarade
likväl, att i jemförelsen mellan tvänne rättigheter, och i
den slutföljd, man drog af den enas behörighet till den
andras, icke låg ett bestridande, utan ett erkännande af
båda, således icke något anfall mot Hr Guizots prote-
stantism. — Talaren återkom derefter till de hemliga
fonderna och höll före, att deras beviljande ej skulle
vara något tvifvel underkastadt, då majoriteten var ense
derom, och meningarne endast voro skiljaktiga om de
ministrar, af hvilka de företrädesvis wille ledas. Han
och hans vänner voro vid denna fråga fullkomligt lik-
giltiga, och bådo endast kammaren snart sluta en de-
batt, hvars skandalösa sidor icke kunde öfverskyles af
den vältalighet, hvarmed de behandlades. Majoriteten
räknade för öfrigt bland sig både försonliga och oför-
sonliga sinnen, och kunde således göra ett urval ibland
bh