TTCISCIOLHICI Å Slall UC VILLE DU Hadar mer an blott illusorisk. — Troligen vore han af öfvertygelse ännu densamme, som då han år 1815 undvikit detnationella marsfältet och kejsaredömets glans for att med Bourbonerne fly till utlandet, och på Frankrikes fienders bagaze-vagnar låta öfverföra sig i triumf. (knot i ccntern) Likasom han då hatat allt hvad som hade en nationell prägel, så gjorde han äfven nu. Han talade oupphörligt om sitt system, hvarmed man endast kunde förstå hans anti-demokratiska tänkesätt, och sökte göra det gällande såsom det enda goda, under det han slungade ett anathem emot alla dess motståndare, hvilka han utmålade som anarkister. Men hans system vore nu likväl kammaren vidrigt, om också icke ull samma grad, som nationen afskydde det. Derom borde Hr Guizot längesedan hunnit öfvertyga sig, då han varseblifvit, huru kammaren, utan all slags inre eller yttre nödvändighet, låtit honom falla. Det var nu så förbi med hans rike, att han äfven då skulle vara vanmäktig, om man åter ville lemna regeringens tömmar i hans händer. Med honom borde derföre äfven de oupphörliga loftalen öfver skrämsellagarna försvinna ur kammaren, emedan sådana loftal väl kunde vara konseqventa i Hr Guizots mun, men icke i kammarens, som öfvergifvit honom. För vänner af försoning och fördragsamhet, till hvilka talaren hörde, voro dessa lagar en styggelse, just derföre att deras stränghet hindrade all försoning. Som han, talaren, likasom hans vänner och hela landet, voro synnerligen angelägna om försoning och sinnenas lugnande, så kunde man med säkerhet vänta, att deras vilja skulle uppnå sitt mål. Han förstod icke, huru man i landets namn kunde fordra aktaing ock lydnad för dessa lagar. Det vore medborgarens och menniskans pligt, att på alla möjliga sätt motverka och kringgå oförnuftiga och skändliga lagar. Det hade funnits lagar, som organiserat justitie-mord, drifvit de bästa medborgare i landsflykt, dömt en son till döden, om han brefvexlat med sin far m. m. Ville man verkeligen begära aktning och lydnad för sådana lagar? — Då Centrerna knotade öfver deana apostrof, fortfor Hr Pages: Ni viljen icke, att jag jemför nämnde lagar med dem, som Hr Guizot framkallat i dagen? Besinnen Er likväl, att samma Hr. Guizot, straxt efter andra restaurationen, var medarbetare på proskrviptionslagarna mot kejsaredömets anhängare, på prevotaldomstolars organiserande och på censurlagarne. De, som stridt mot dessa lagar, hvilka de med ord och gerning öfverträdt, hafva sedermera blifvit krönta med borgarekronor. Jag säger detta, på det man må inse, huru relatift politiska lagars värde är, och huru föränderligt omdömet öfver dem Likasom Hr Guizot, enligt Er tanka, då måste hafva misstagit sig, likasom han sedan blifvit öfverbevist om sin förvillelse, då han var upphofsman till krigslagarna efter oroligheterna i Junii 1832, äfven så skall snart stafven brytas öfver hans och edra Septemberlagar. I representativa stater är det icke pog att någonting är lag, det måste äfven vara en konsttutionell lag. Endast då förbinder den. Men om hon strider emot konstitutionens anda, så har man rätt, ja, man är förpligtad, att icke lyda henne. Förståndiga regeringar behöfva icke frukta en sådan pröfning af deras lagar; de veta, att endast förståndiga och rättvisa lagar vinna bifall, och derföre bemöda de sig, att i sådan syftning redigera lagarna. Men om en regering, såsom vår, icke tror sig behöfva utgå från rättvisans och moralens eviga och oföränderhga grundsatser, om hon skapar sig en föränderlig moral för dagen, och tror sig böra använda den, då medger :ag, att en sådan pröfning af lagarna ej kan vara henne behaglig: För öfrigt begriper jag aldraminst, huru Hr Guizot kan bestrida oss rättigheten, att -pröfva och förkasta de lagar, hen påtvingat oss. Som protestant hyllar han till och med i öfverjordiska ting grundsatsen af en fri pröfning, och likväl vill han tvinga oss, att utan motstånd underkasta oss hans förmenta vishets ofullgångna foster. Han måste hafva ett högt begrepp om sig sjelf, då han ej en gång vill tillåta oss, att begagpa den rättighet mot honom och hans vishet, som han begagnar emot Guds egna uppenbarelser. — I detta yttrande trodde sig Presidenten se ett angrepp mot religions-friheten. Hr Pages svarade likväl, att i jemförelsen mellan tvänne rättigheter, och i den slutföljd, man drog af den enas behörighet till den andras, icke låg ett bestridande, utan ett erkännande af båda, således icke något anfall mot Hr Guizots protestantism. — Talaren återkom derefter till de hemliga fonderna och höll före, att deras beviljande ej skulle vara något tvifvel underkastadt, då majoriteten var ense derom, och meningarne endast voro skiljaktiga om de ministrar, af hvilka de företrädesvis wille ledas. Han och hans vänner voro vid denna fråga fullkomligt likgiltiga, och bådo endast kammaren snart sluta en debatt, hvars skandalösa sidor icke kunde öfverskyles af den vältalighet, hvarmed de behandlades. Majoriteten räknade för öfrigt bland sig både försonliga och oförsonliga sinnen, och kunde således göra ett urval ibland bh