den torra årstiden fullkomligt vattenbrist, och Nomaden j-gas stundom af Februarii sol att söka Nilarmarnes välgörande bölja. Att ingå 1 vidare detaljer ligger utom gränsorna för ett bref: jag vill endast nämna få ord om tropik-regnen. Dessa äro häftiga störtregn, med orkaner och blixt, att himmelen tycks stå i låga. Mörka molnstoder al det uppdrifna stoftet betäcka som tjocka moln himmelen, och föregå dessa störtskurar: invånarne hastå vid åsynen häraf till sina Tugul och ropa Habub, Habub (storm, storm). Äfven på de torra sandiga fälten vadar man inom en fjerdedels timma öfver knän i vattnet. Under mitt vistande vid Bahr el Abiad förlorade en enda egare en natt 75 får, som dränktes af regnvattnet. Man kan icke annat än skänka sin beundran åt ett hjeltemod hos naturforskaren och nästan väckas till forvåning öfver den starka kärlek för vetenskapen, som förmått denne utmärkte landsman att för dess skull trotsa sådana mödor och faror. Hr Hedenborg slutar också sitt bref med det yttrandet, att det icke är möjligt att fatta det mödosamma och tröttande som åtföljer dessa resor, utan att hafva gjort dem. Den med alla lifvets beqvämligheter försedde, med nöjen omgifne Europeen, hvilken -beqvämligt förrättar sina göromål och sedan i vänskapens kretsar eller bland en älskad familj förglömmer .dagens ringa mödor, kan, säger han, ej fatta hvad den resande lider i dessa länder, som kämpar med alla svårigheter om dagen, och om natten oftast vakar på sina vapen; som förtäres af sjukdomar oeh brännes af en lifvet förtorkande sol; som lider af hunger och törst, och sällan har ett ögonblicks vederqvickelse. Hr H. anser det för alltid skola blifva ett fruktlöst försök att vilja trotsa klimatet i det inre af Afrika och framför allt att tro sig kunna lefva som infödingen. Dennes makliga lif och liknöjdhet anser Hr H. såsom en egid, hvilken Europeen saknar; och likväl falla äfven de infödde talrika offer för klimatet. Framför allt anser han omöjligt för dem, som ej småningom vant sig vid de hetare klimaten, att här vilja intränga under den regniga årstiden. — Mungo Park med sina åttio följeslagare på sista resan erforo bedröfligt denna sänning, och ifrån Horneman, Mungo Park, Denham Römtgen, Laing, till Bröderne Lander och måiångfaldiga andra, hvilkas hekatomb ej afskräckt nya försök, huru många hafva väl åsersett sitt fädernesland? man ser sig slutligen i brist på allt hvarvid naturen blifvit vand, och man dukar under. Med de otroliga ansträngningar, som tecknas i detta bref, är det nästan underbart, att Hr H. undsluppit detta öde, och att hans vänner kunna hoppas, att ännu en gång få helsa honom välkommen till fäderneslandet.