han ansåg kammaren derigenom i alla fall ega fria händer, att ännu i denna session komma landet till hjelp med den åsyftade lättnaden i dess bördor. Hvad 3om af hela diskussionen likväl ådrog sig mesta uppmärksamheten, var Hr Lafittes yttrande. Det började med en öfversigt af Frankrikes hela financiella ställning. Sjelf: ledamot af den kommission, som skulle pröfva det Gouinska förslaget, förklarade han sig helt och hållet ense med berättelsens innehåll, och skulle ej bestrida reduktionens nödvändighet och gagn, hvilken författaren med så mycken grundlighei ådagalagt; men just derföre. måste han sätta sig emot konklusionen el-. ler förslaget om ett uppskof. De båda hufvudsakliga skäl, som derför blifvit anförda, att nemligen sessionen vore redan så långt framskriden, och att man först måste kunna disponera den del af amortissemangsfonden, som var anslagen till den sväfvande skuldens konsoliderande, vederlade han genom den anmärkningen, att tillika med sessionen, hade äfven diskussionen om frågan framskridit, hvarigenom en längre betänketid vore öfverflödig, samt att lagen rörande amortissemangsfonden lemnade finansministern frihet, att, när så behoöfdes, upphöra med de deruti föreskrifne operationer. Han fästade uppmärksamheten på, i hvilken ansenlig proportion den sväfvande skulden under de sednare åren blifvit förminskad. Massan af de löpande skattkammar-obligationerne hade under förlidet år minskats från 236 millioner till 60. Skattkammaren hade sett sig tvungen, att tillbakavisa en stor mängd kapitaler, som erbjudits henne till 2 procent, och nu ville man likväl fortfara att betala den stora bokens kreditorer 5 proc. Detta, at Hr Humann beredda, förhållande, var utomordentligen gynnsamt, om man genast ville företaga nedsättningen, men kunde medföra väsentliga clägenheter, om man ville dröja dermed till nästa år. Man borde begagna ögonblicket, upphöra med konsolideringen, återföra den svätvande skulden till större summor, mottaga de på fördelaktiga vilkor erbjudna kapitalerne, och använda dem till de mest tryckande skuldernas afbördande. — I anseende till räntornas egare, bevisade Hr Lafitte, att de fleste räntor befunno sig i handerna på stora kapitalister. Om dessa komma att lida af åtgarden, så kunde staten endast beklaga sådant, men vore ej skyldig att hjelpa dem, lika litet som de stora godsegarna, hvilka klaga ofver spannmålens låga pris. Detta hopande af kapitaler vore en följd af den långvariga freden; regeringen kunde likväl icke, till kapitalisternas fördel, afbryta den. Derefter genomgick Hr Lafitte omständligt förhållandet med statens finanser sedan 1834 års början, och resultatet af hans undersökning var, att ett likadant deficit af 36 milloner måste uppkomma för innevarande år, som för det nyssnämnda; dertill kommer ännu ytterligare betalningen. af de 25 millionerne till Amerika. Man kunde dessutom bli satt i nödvändighet, att nödgas erlägga de:för Grekland garanterade 20 millionerna, under det att Spanien ännu vore Frankrike skyldigt ea annuitet af 4 millioner, Belgien icke ersatt kostnaderne för expeditionen år 1832, och det alls icke mer är fråga om de 30 millioner, landet har att fordra af Sachsen. Till följe häraf bevisade Hr Lafitte räntenedsättningens ovilkorliga nödvändighet, och att den till och med borde ega rum i vida större skala, än regeringen och kommissionen åsyftade. — Resultatet är emedlertid redan bekant, och att Hr Lafitte stadnade i minoriteten, tillika med ungefär 40 ledamöter.