grannskapet. Den höll 15 och en half fot i längd. Den var ej af de större; jag såg i träsken väg efter dessa Boa, som om man framsläpat en grof timmerStock i gyttjan. Jag hade dock ej den lyckan attträffa dessa monstra, Jagten i dessa träsk är ingalunda den helsosammaste. De täta Akacieskogarne, som betäcka dem, hindra all sol att intränga och de täta buskarne deromkring all vädervexling En qväfvande och het ånga uppstiger från dem. Från Domdekola till Rozeres är en mängd af dessa träsk. Folket blifver mer och mer inskränkt, och eger alldeles intet begrepp om tid eller afstånd från ett ställe till ett annat. Om man frågar: huru långt till den och den byen? peka de på himmelen och säga: om du uppstiger tidigt anländer du, då solen är der. Vanligt är deras svar: Giddaåm (framför) och Greibb (nära), hvilket nära oftast är en dagsresa. Det tyckes att i ett klimat, der vintervärman öfverstiger sommarns i nedra Egypten, omkring 30 å 319 Reaumur, bröstsjukdomar skulle vara sällsynte. Jag fann dock i dessa trakter nära Rozeres flera hektiska personer, och äfven i sista stadium. Ju mera man kommer sydligt, ju mera vildt, ogent och ogästfritt blir folket. De kalla alla hvita Turkus (Turkar), som de dödligen hata, och det är omöjligt att öfvertyga dem, att andra menniskor finnas. Slafjagterne till bergen omkring Faroqul äro en statsekonomi, ty dels säljas de svarte, dels rekruterar man soldater dermed, som nu nyligen 3,000 till Jedda, dels aflönas militären i Sannoar med svarta, och -ullen för de slafvar, som af Djellubs (slafhandlare) nedföras till Egypten, Arabien och andra orter, gifver par tåte omkring 100 piaster. Den 22 Dec. anlände de till Rozeres, ett ogästfritt och osundt ställe, der Hr H. måste uppehålla sig åtta dagar, för den häftigaste flusstandvärk, som lade grund till en påföljande långvarig sjukdom. Han hade ämnat härifrån gå till Attick och Kalabat på Abysinska gränsen, fem dagsresor derifrån; men trakten var så oroad af infall från Abysinierne, som plundrade allt hvad de öfverkommo, att han måste vända om, för att på tjenhgt ställe gå tillbaka öfver Nilen och begifva sig till Fundinegrernas berg, i det inre af halfön, emellan de båda floderna. Härifrån gick vägen till Abdullhbalall och Gebelgula, det sydligaste af Fungi bergen, emellan 10 och 11 gr. n. bredd. Hela denna väg öfver stora flacka slätten är fattig på naturaister. I bergen insjuknade de alla, utom en kamelförare, hvartill det stinkande och tunga vattnet på stället ej ringa bidrog. Hr H. sjelf var den raskaste, men en del af de öfriga så usla, att de vid uppbrytandet kastade sig från kamelerne på marken, och ropade att de ville dö i ödemarken. Hr H. hotade då att binda dem på kamelryggen, ifall de ej ville hålla sig fast, och sede, att så länge han lefde, skulle ingen, som ännu andades, lemnas på vägen. Innan de hunno till Nilen, rymde deras tvenne vägvisare, och undkommo i det höga gräset, så att de resande förlorade stråten och måste färdas på måfå, plågade af en brännande feber och utan vatten, Några Rufainegrer träffades, men kunde ej förmås att, för hvad pris som helst, ledsaga de resande till Bad el Arroch. Slutligen tog Hr H. en, lät bakbinda honom, fråntaga honom halsoch armprydnader, samt föra honom framför hufvudet af sin åsna, under hotelser med döden, om han ville fly, men löfte om riklig belöning, om han förde dem till Blåa Nilen. På detta sätt återkommo de till: Abdullhalall. i Under ett ständigt febertillstånd, för hvilket Hr H. sökte bot uti kina och tamårind-sirap, återgingo de till. Kartum, dit de anlande d. 14 Jan. 1835. Efter en månads vistaude i Kartum, allt under återkommande febertillstånd, afreste Ar H. till Volidschey på Hvita Nilen, dit han anlände i början af April, och der han tillbragte nära 6 månader. Resans besvärligheter hade nu så medtagit allt, att han måste återvända till Kartum, utan linne, skor och kläder, såsom det heter i brefvet. Hr H. gör den mest ofördelaktiga beskrifning om klimåtet i dessa trakter. Det tycktes liksom vätskorna skulle undergå förvandling, och blifva elakartade. Den minsta skråma i huden bulnade till sår, som fordrade flere veckor för att läkas. I de taggfulla skogarna var det omöjligt att akta händerna, hvilka derföre ständigt voro fulla af blessyrer af nämnde beskaffenhet. Invånarne söka bevara helsan genom en stimulerande diet och njutningen af jästa drycker, kallade Merisa och 5ilbil, beredda af Durrah och Docket. Många förtära sällan bröd, blott denna dryck. Den största drinkaren af Hr Hs folk var den enda, som bibehöll sig frisk. Temperaturen var vid höjden af Sennoar 341 gr. RB. d. 11 och 12 April. Detta var dock en skogstrakt, och Hr H. säger att hettan ibland är större på slätten. I alla fall har han icke varit besvärad af temperaturen, utan gick, oaktadt sitt sjukliga tillstånd, nästan dagligen tvenne I AR Rå AR I Clhlatet fölian XY