till 200,000 realer. — De båda armeernas styrka uppgifves till 62,000 man å Drottningens sida, och 40,000 å Don Carloss. Det talas om ett lån, som genom Hrr Franchesin och Ouvrard , skulle i London vara negocieradt för Don Carlos räkning. Det nominella beloppet är 400 millioner francs, men som det noterades till 36, högst 40 pr., hvaraf endast 6, 8 till I pr. kontant, så skulle hela lånet i sjelfva verket ej komma att inbringa honom mer än 33 millioner kontant. — En Fransk tidning berättar, att Hr Thiers haft ett ganska lifligt samtal med general Alava, och förklarat honom, att om icke revolutionen i Spanien snart Xufvas, så skulle Konung Ludvig Filip undandraga Drottningen sitt mäktiga beskydd. Generalen har, i anledning häraf, skickat en kurir till Madrid, att göra Hr Mendizabal uppmärksam på de farliga följder, Hr Thiers elaka lynne kunde hafva för Spanien. Portugal. Nästan i samma ögonblick, som Drottningen gifvit Hertigen af Terceira befallning att bilda ett nytt kabinett, lärer hon, genom åtskilliga personers inflytande, hafva blifvit bragt på andra tankar, och tillsagt honom att dröja dermed tillssehennes gemåls ankomst. En hufvudorsak lärer emedlertid ha varit Hr Campos försäkran, det han nu vore färdig att förelägga Kammaren sin budget. Detta lärer äfven ha skett den 26 Februari. Campos duglighet som Finansminister kan emedlertid tillräckligen imhemtas af hans yttrande i inledningen till nämnde budget, att Portugals kredit i utlandet vägde för honom lätt som en fjäder, och att han ärnade grundlägga denna kredit endast inom landet. England. I Underhuset gaf Krakaus besättande af de trenne makterne anledning till en låug diskussion d. 18, hvilken likväl icke ledde till något resultat. Sir Stratford Canning började debatten med den anmärkning, att hvad som vederfarits Krakau var ett uppenhart våldförande af Wienertraktaten, och att England, såsom en af kontrahenterne i denna traktat, således derigenom blifvit skymfadt. Hvad skalle väl andra makter säga, om de sågo England icke fråga efter de mindre staternes interesse, hvilkas oberoende blifvit garanteradt genom traktater, utan tillät drras mäktiga grannar att besätta dem? Hvad känslor skulle väl hos Sverge och Danmark, äfvensom hos andra makter uppstå, om England tillät sådana ingrepp i traktaterne, utan att taga någon notis deraf? Talaren frågade slutligen Lord Palmerston, om något officiellt tillkannagitfvande från de trenne makternes sida skett till England i afseende på deras afsigt att besätta Krakau? Lord Palmerston svarade hartill, att Brittiska kabinettet intill närvarande stund icke erhållit den ringaste komunikation i ämnet från de trenne hofven; att allt hvad regeringen kände , rörande Krakaus ockupation, blifvit henne meddeladt af hennes agenter och ministrar i främmande länder, eller ock hade hon inhemtat det af allmänna tidningarna. Som likvist de mera utförliga rapporterna från de diplomatiska agenterne, rörande händelserne i Krakau, först för några dagar sedan ingått, så kunde lorden ännu icke med någon utförlighet yttra sig öfver ämnet. Emellertid ville han anmärka, att traktaten i Wien stipulerade, att ingen främmande makts truppar, under någon förevänning, finge beträda Krakaus gebit. Samma traktat innehöll visserligen, att republiken icke finge lemna fristad åt nåon individ, som sökte att störa lugnet i någon af de trenne skyddsmakternes länder, utan tvertom vore förbunden att utlefverera sådana orostiftare åt den regering, hvars undersåtare de voro. Men lorden ansåg icke tillräckliga skäl hafva varit för handen för de trenne makterne, att skrida till sådana våldsamheter mot Krakau, som de gjort. Deras residenter hade begärt, att de Poblska flyktingarne måtte utdrifvas från republikens territorium inom åtta dagar, och i fall sådant ej verkstäldes, hotat med militärisk ockupation. Den förelagda tiden var alltför kort, och alla vänliga medel hade bordt försökas för att vinna ändamålet. De åtgärder de 3:ne makterne vidtagit, syntes honomlöfverskrida traktaternes gränser. — Den lilla republiken Krakaus sjelfständighet hade lika mycken rätt till beskydd, och vore lika helig, som det stora konungariket Preussens. Då England var en af kontrahenterne i Wienertraktaten, så hade det visserligen ålegat de trenne makterne, att på förhand underrätta England om deras fordringar af regeringen i Krakau, och om den tillämnade ockupationen. Intetdera hade likväl skett. — OConnell karakteriserade med sitt vanliga lifliga, och på saken gående, språk de trenne såkallade skyddsmakternes förfarande mot Krakau. Han trodde ej, att skyddsmakt; vore rätta benämningen, den borde utbytas mot en annan, som vi dock ej kunna återgifva på vårt språk. Han hade hört lord Palmerston anföra såsom någonting mildrande i ockupationen, att den blifvit verkställd af Österrikiska truppar. — Detta påminte honom om anekdoten om den Snanske adelsmannen. som blifvit dömd att hängas.