till 200,000 realer. — De båda armeernas styrka upp-
gifves till 62,000 man å Drottningens sida, och 40,000
å Don Carloss.
Det talas om ett lån, som genom Hrr Franchesin och
Ouvrard , skulle i London vara negocieradt för Don
Carlos räkning. Det nominella beloppet är 400 millio-
ner francs, men som det noterades till 36, högst 40 pr.,
hvaraf endast 6, 8 till I pr. kontant, så skulle hela lå-
net i sjelfva verket ej komma att inbringa honom mer
än 33 millioner kontant. — En Fransk tidning berättar,
att Hr Thiers haft ett ganska lifligt samtal med general
Alava, och förklarat honom, att om icke revolutionen i
Spanien snart Xufvas, så skulle Konung Ludvig Filip
undandraga Drottningen sitt mäktiga beskydd. Genera-
len har, i anledning häraf, skickat en kurir till Madrid,
att göra Hr Mendizabal uppmärksam på de farliga följ-
der, Hr Thiers elaka lynne kunde hafva för Spanien.
Portugal.
Nästan i samma ögonblick, som Drottningen gifvit
Hertigen af Terceira befallning att bilda ett nytt kabinett,
lärer hon, genom åtskilliga personers inflytande, hafva
blifvit bragt på andra tankar, och tillsagt honom att
dröja dermed tillssehennes gemåls ankomst. En hufvud-
orsak lärer emedlertid ha varit Hr Campos försäkran,
det han nu vore färdig att förelägga Kammaren sin bud-
get. Detta lärer äfven ha skett den 26 Februari. Cam-
pos duglighet som Finansminister kan emedlertid till-
räckligen imhemtas af hans yttrande i inledningen till
nämnde budget, att Portugals kredit i utlandet vägde
för honom lätt som en fjäder, och att han ärnade
grundlägga denna kredit endast inom landet.
England.
I Underhuset gaf Krakaus besättande af de trenne
makterne anledning till en låug diskussion d. 18, hvil-
ken likväl icke ledde till något resultat. Sir Stratford
Canning började debatten med den anmärkning, att
hvad som vederfarits Krakau var ett uppenhart våldfö-
rande af Wienertraktaten, och att England, såsom en af
kontrahenterne i denna traktat, således derigenom blifvit
skymfadt. Hvad skalle väl andra makter säga, om de
sågo England icke fråga efter de mindre staternes interes-
se, hvilkas oberoende blifvit garanteradt genom traktater,
utan tillät drras mäktiga grannar att besätta dem? Hvad
känslor skulle väl hos Sverge och Danmark, äfvensom
hos andra makter uppstå, om England tillät sådana
ingrepp i traktaterne, utan att taga någon notis deraf?
Talaren frågade slutligen Lord Palmerston, om något
officiellt tillkannagitfvande från de trenne makternes si-
da skett till England i afseende på deras afsigt att be-
sätta Krakau? Lord Palmerston svarade hartill, att
Brittiska kabinettet intill närvarande stund icke erhållit
den ringaste komunikation i ämnet från de trenne hof-
ven; att allt hvad regeringen kände , rörande Krakaus
ockupation, blifvit henne meddeladt af hennes agenter
och ministrar i främmande länder, eller ock hade hon
inhemtat det af allmänna tidningarna. Som likvist de
mera utförliga rapporterna från de diplomatiska agenter-
ne, rörande händelserne i Krakau, först för några dagar
sedan ingått, så kunde lorden ännu icke med någon
utförlighet yttra sig öfver ämnet. Emellertid ville han
anmärka, att traktaten i Wien stipulerade, att ingen
främmande makts truppar, under någon förevänning, fin-
ge beträda Krakaus gebit. Samma traktat innehöll vis-
serligen, att republiken icke finge lemna fristad åt nå-
on individ, som sökte att störa lugnet i någon af de
trenne skyddsmakternes länder, utan tvertom vore för-
bunden att utlefverera sådana orostiftare åt den regering,
hvars undersåtare de voro. Men lorden ansåg icke till-
räckliga skäl hafva varit för handen för de trenne mak-
terne, att skrida till sådana våldsamheter mot Krakau,
som de gjort. Deras residenter hade begärt, att de
Poblska flyktingarne måtte utdrifvas från republikens ter-
ritorium inom åtta dagar, och i fall sådant ej verkstäl-
des, hotat med militärisk ockupation. Den förelagda
tiden var alltför kort, och alla vänliga medel hade bordt
försökas för att vinna ändamålet. De åtgärder de 3:ne
makterne vidtagit, syntes honomlöfverskrida traktaternes
gränser. — Den lilla republiken Krakaus sjelfständighet
hade lika mycken rätt till beskydd, och vore lika he-
lig, som det stora konungariket Preussens. Då England
var en af kontrahenterne i Wienertraktaten, så hade det
visserligen ålegat de trenne makterne, att på förhand
underrätta England om deras fordringar af regeringen i
Krakau, och om den tillämnade ockupationen. Intet-
dera hade likväl skett. — OConnell karakteriserade
med sitt vanliga lifliga, och på saken gående, språk de
trenne såkallade skyddsmakternes förfarande mot
Krakau. Han trodde ej, att skyddsmakt; vore rätta
benämningen, den borde utbytas mot en annan, som
vi dock ej kunna återgifva på vårt språk. Han hade
hört lord Palmerston anföra såsom någonting mildrande
i ockupationen, att den blifvit verkställd af Österrikiska
truppar. — Detta påminte honom om anekdoten om den
Snanske adelsmannen. som blifvit dömd att hängas.