är planen vida bäure och konseqventare geuomförd, och
versen, som för vår tids öron liter något gammalmodig,
likväl i sjeifva sin föråldrade alexandrin-form, aldraminst
jemförlig med Herr Kullbergs blankvers. En så god
tanke som denna:
till trot:s af alla olycksöden,
jag allt på jorden egt, och sedan — hvad är döden!
ha vi åtmicstone icke funnit hos Herr Kullberg, bland,
dam nemligen, som äro hans egoa. Deremot känna
vi honom for mästare i konsiea att förfuska andras i-
der och tankar. Man ser, alt det han ger utför sitt,
eiter hand allt mer uppdagas vara andras egeadom. I
hans Memoirer tinnas ett par bu leska infall, som kun-
na kallas småroliga nog. Wi befara likvil, att äfven
dessa torde befinnas tillhöra annan egare, och att man,
så snart i en skrift af honom någon tanka eller någon
period träffas, som icke kan kallas rent af förkastlig,
man måste siga åt honom, som bonden till den illa kän-
da läsaren, hvilken påstod sig ega himmelrikets nycklar:
ja, har du dem, så har du stulit dem med!
1