är planen vida bäure och konseqventare geuomförd, och versen, som för vår tids öron liter något gammalmodig, likväl i sjeifva sin föråldrade alexandrin-form, aldraminst jemförlig med Herr Kullbergs blankvers. En så god tanke som denna: till trot:s af alla olycksöden, jag allt på jorden egt, och sedan — hvad är döden! ha vi åtmicstone icke funnit hos Herr Kullberg, bland, dam nemligen, som äro hans egoa. Deremot känna vi honom for mästare i konsiea att förfuska andras ider och tankar. Man ser, alt det han ger utför sitt, eiter hand allt mer uppdagas vara andras egeadom. I hans Memoirer tinnas ett par bu leska infall, som kunna kallas småroliga nog. Wi befara likvil, att äfven dessa torde befinnas tillhöra annan egare, och att man, så snart i en skrift af honom någon tanka eller någon period träffas, som icke kan kallas rent af förkastlig, man måste siga åt honom, som bonden till den illa kända läsaren, hvilken påstod sig ega himmelrikets nycklar: ja, har du dem, så har du stulit dem med! 1