STATSTIDNINGENS SISTA KAMP EMOT: DET KONSTITUTIONELLA SAMHÄLLET. Statstidningen har nu på en tid tagit i reqvisition alla sina hjelpivucspar, för att värja sig emot det ohemula ropet på konstitutionalitet från nationens sida. Det har börjat utgöra en integrerande del af allmänna tänkesättet, att en lagbunden styrelse icke kan finnas utan ansvariga rådgifvare, och att rådgifvares ansvarighet är ett chariek, så framt !den icke är positif, det vill säga, om den i hvilka fall som helst kan undvikas medelst reservationer. Det har ytterligare börjat blifva en fordran, som icke mer vill låta nedtysta sig, att hvad en enskild mans enskilda ombud finner sig ålagdt af hederskänsla, är icke förmycket begärdt af en Konungs rådgifvare, eller att en man, i ordets upphöjda bemärkelse, bör anse det vara under sin värdighet att fortfara såsom ombud eller rådgifvare, i fall hans råd i vitala frågor förbises och han fiuner sitt namn figurera bland befordrarne af ett system, som han ogillar. Man har äfven begynt inse, att, så länge en folksrepresentation finnes, och så länge man tillerkänner den någon betydelse, kan ett styrelsesystem, som af den ögonskenligen förkastas, och en styrelse, hvars vigtigaste förslag möta motstånd hos den, omöjligen fortfara, utan att allt sannt begrepp om ett representatft samhälle trotsas, ja samhället sönderbrytes. Det har den stora mängden trott vara en så klar och gifven lag, att den är högre än all skrifven lag och just derföre sjelf icke hvarken :behöfver eller kan vara skrifven, likasom folkrätt, duellslagar o. s. v., och att en sådan, det allmänHa vettets, samvetets och hederskänslans föreskrift tager sin rätt ut; äfven om positif lag stridde deremot, och således ännu mer då denna ingenting innehåller derom. Också har mångas löje väckts af det påståendet, att den förra föreskriften icke bör lydas, blott derföre att den sednare icke befaller det. Det har till och med synts tydligt, att den positiva lagen icke ens kan föreskrifva en rådgifvares resignationsskyldighet, annars än i fall. af bestämda lagöfverträdelser, och att Svenska grundlagen : likväl gått längre än andra, då,den föreskrifvit detta; och deraf har man hemtat den slutsatsen, att det måste fördras en ytterlig oblyghet för att påstå, det grundlagen, just derföre att den gått längre här än på andra ställen i uttryckliga föreskrifter, der något kan föreskrifvas, skulle mena mindre än andra i hvad som icke kan föreskrifvas. : En viss ömkan har derföre ej kunnat uteblifva öfver bemödandet, att af det nöd-: vändiga och i alla monarkiska konstitutioner upptagna stadgandet om Konungens rätt att allena styra riket, deducera rådgifvares frihet ifrån att resignera, ja obehörigheten af en sådan handling. Slutligen har det synts troligt, att om, såsom förhållandet är och bör va:a, Kunungen allena styrer riket, de:ta. dock ingalunda ursäktar en rådgifvare, som ville figurera qvar i en styrelse, hvars system han ogillade och hos hvilka hans råd intet gälla. Låt Konungen styra efter ett gifvet system och i en gifven anda, så länge han kan; men må han åtminstone då hafva bredvid sig män, som bekänna samma system och lefva-i samma anda, och som nemligen äro sinsemellan lika tänkande, på det de ej må paralysera hvarandra och göra styrelsen till ett plåckväsende, en negation. Sådana män bör han väl kunna finna, ty det vore något för barockt att antaga, det Konungen skulle kunna många dagar fortfara att styra ett folk, bland hvilket icke nog många med honom lika tänkande funnes, för att utgöra en fullsutten rådgifvare-personal. . Konsten att utröna, huruvida Konungen, och naturligtvis hans rådgifvare pro tempore, tänka lika med den upplysta och inflytelserika pluraliteten af nationen, d. v. s. huruvida han kan styra så, som han styrer — den fysiska möjligheten är visserligen till en början icke i fråga, utan den inoraliska — den konsten :har man ansett bestå deruti, att man rådfrågar folkets sombud. I fall man: icke anser deras mening vara vigtig, hvarföre ser man då altid och allestådes ett så ängsligt sträfvande att öfvertyga eller köpa dem? Denna fråga har man icke velat besvara. Man måtte väl ändock hafva ansett nödvändigt att draga dem på sin; sida. — Detta ängsliga sträfvande och det stolta skrytet, att man ej -behöfyer representationens bifall, för att allena styra, stå mycket illa tillsamman ; och något flag måtte finnas i resonnemanget, någon misstro till de egna predikningarnas riktighet. F. d. Konunsen Gustaf Adolf tänkte på det sättet, och stadnade icke vid orden, utan förvandlade dem till handling. Hans ministrar hyste också fullkomligt samma begrepp om sin ställning, som man nu hör predikas. — Statstidningen måtte derföre förmodligen anse, att detta var en lycklig period för Sverge, ty då fanns ingen opposition — i tidningarna. Men huru gick det då? Strutsen sate hufvudet i busken och trodde på frånvaron af la partier, emedan Zan icke såo dem : Men ,de funnas