STATSTIDNINGENS SISTA KAMP EMOT: DET
KONSTITUTIONELLA SAMHÄLLET.
Statstidningen har nu på en tid tagit i reqvisition
alla sina hjelpivucspar, för att värja sig emot det ohe-
mula ropet på konstitutionalitet från nationens sida.
Det har börjat utgöra en integrerande del af allmänna
tänkesättet, att en lagbunden styrelse icke kan finnas
utan ansvariga rådgifvare, och att rådgifvares ansvarig-
het är ett chariek, så framt !den icke är positif, det
vill säga, om den i hvilka fall som helst kan und-
vikas medelst reservationer. Det har ytterligare bör-
jat blifva en fordran, som icke mer vill låta nedtysta sig,
att hvad en enskild mans enskilda ombud finner sig å-
lagdt af hederskänsla, är icke förmycket begärdt af en
Konungs rådgifvare, eller att en man, i ordets upphöj-
da bemärkelse, bör anse det vara under sin värdighet
att fortfara såsom ombud eller rådgifvare, i fall hans råd
i vitala frågor förbises och han fiuner sitt namn figu-
rera bland befordrarne af ett system, som han ogillar.
Man har äfven begynt inse, att, så länge en folksre-
presentation finnes, och så länge man tillerkänner den
någon betydelse, kan ett styrelsesystem, som af den ö-
gonskenligen förkastas, och en styrelse, hvars vigtigaste
förslag möta motstånd hos den, omöjligen fortfara, utan
att allt sannt begrepp om ett representatft samhälle trot-
sas, ja samhället sönderbrytes. Det har den stora
mängden trott vara en så klar och gifven lag, att den
är högre än all skrifven lag och just derföre sjelf icke
hvarken :behöfver eller kan vara skrifven, likasom folk-
rätt, duellslagar o. s. v., och att en sådan, det allmän-
Ha vettets, samvetets och hederskänslans föreskrift tager
sin rätt ut; äfven om positif lag stridde deremot, och
således ännu mer då denna ingenting innehåller derom.
Också har mångas löje väckts af det påståendet, att
den förra föreskriften icke bör lydas, blott derföre att
den sednare icke befaller det. Det har till och med
synts tydligt, att den positiva lagen icke ens kan före-
skrifva en rådgifvares resignationsskyldighet, annars än
i fall. af bestämda lagöfverträdelser, - och att Svenska
grundlagen : likväl gått längre än andra, då,den före-
skrifvit detta; och deraf har man hemtat den slutsatsen,
att det måste fördras en ytterlig oblyghet för att på-
stå, det grundlagen, just derföre att den gått längre här
än på andra ställen i uttryckliga föreskrifter, der något
kan föreskrifvas, skulle mena mindre än andra i hvad
som icke kan föreskrifvas. : En viss ömkan har derföre
ej kunnat uteblifva öfver bemödandet, att af det nöd-:
vändiga och i alla monarkiska konstitutioner upptag-
na stadgandet om Konungens rätt att allena styra riket,
deducera rådgifvares frihet ifrån att resignera, ja obe-
hörigheten af en sådan handling. Slutligen har det synts
troligt, att om, såsom förhållandet är och bör va:a, Ku-
nungen allena styrer riket, de:ta. dock ingalunda ur-
säktar en rådgifvare, som ville figurera qvar i en sty-
relse, hvars system han ogillade och hos hvilka hans
råd intet gälla. Låt Konungen styra efter ett gifvet
system och i en gifven anda, så länge han kan; men
må han åtminstone då hafva bredvid sig män, som be-
känna samma system och lefva-i samma anda, och som
nemligen äro sinsemellan lika tänkande, på det de
ej må paralysera hvarandra och göra styrelsen till ett
plåckväsende, en negation. Sådana män bör han väl
kunna finna, ty det vore något för barockt att antaga,
det Konungen skulle kunna många dagar fortfara att
styra ett folk, bland hvilket icke nog många med honom
lika tänkande funnes, för att utgöra en fullsutten råd-
gifvare-personal. .
Konsten att utröna, huruvida Konungen, och na-
turligtvis hans rådgifvare pro tempore, tänka lika
med den upplysta och inflytelserika pluraliteten af nati-
onen, d. v. s. huruvida han kan styra så, som han
styrer — den fysiska möjligheten är visserligen till en
början icke i fråga, utan den inoraliska — den kon-
sten :har man ansett bestå deruti, att man rådfrågar
folkets sombud. I fall man: icke anser deras mening
vara vigtig, hvarföre ser man då altid och allestådes
ett så ängsligt sträfvande att öfvertyga eller köpa dem?
Denna fråga har man icke velat besvara. - Man måtte
väl ändock hafva ansett nödvändigt att draga dem på
sin; sida. — Detta ängsliga sträfvande och det stolta
skrytet, att man ej -behöfyer representationens bifall,
för att allena styra, stå mycket illa tillsamman ; och
något flag måtte finnas i resonnemanget, någon misstro
till de egna predikningarnas riktighet. F. d. Konun-
sen Gustaf Adolf tänkte på det sättet, och stadnade
icke vid orden, utan förvandlade dem till handling.
Hans ministrar hyste också fullkomligt samma begrepp
om sin ställning, som man nu hör predikas. — Statstid-
ningen måtte derföre förmodligen anse, att detta var en
lycklig period för Sverge, ty då fanns ingen opposition
— i tidningarna. Men huru gick det då? Strutsen sat-
e - hufvudet i busken och trodde på frånvaron af
la partier, emedan Zan icke såo dem : Men ,de funnas