elden och biifvit förbränd; en bonde från Kaliviks socken har nedfallit från slindet öfver sin loga och slagit sig till döds; och en ung dräng från Elmeboda socken har, vid nedtagandet från väggen af en laddad bössa, vådligen ibjälskjutit sin syster. (VV exiö-bladet.) Skånska Merkurius med gårdagsposten innehåller Handlanden Krooks förklaring öfver Aktors, Häradshöfdingen Zellingers ,. slutpåstående i Ystadska lurendrejerimålet. Då vi intagit ett utdraz af slutpåståendet, anse vi oss äfven böra intaga det hufvudsakliga af Hr Krooks förklaring: Innan jag yttrar mig öfver de slutpåståenden, hvarmed åklagaren Herr Häradshöfdingen och Tullfiskalen Zellinger inkommit, lärer ordningen fordra, att jag slut. ligen utförer det af mig väckta, men af åklagaren alldeles förbigångna, åtal emot kustsergeanterne Agren, Månsson, Rosengren och de flera af kustbevakningen, hvilka den 12 Oktober sistlidet år infunnit sigi mitt hus, under uppgift att derstädes vilja förrätta undersökning efter olofhgen i riket infört gods. Genom vittnena, Ulla Udd, Wils Jönsson och Ulrika Hagmans sammanstammande berättelser, har jag ådagalagt, att bemälte kustbevakare, åkande ankomne till mitt hus berörde dag, tidigt på morgonen, häftigt sprungit ur vagnen samt rusat på och uppstött de tillstängde gatudörrarne, som bevara ingången till mine boningsrum. Att desse dörrar varit läste, har väl icke kunnat fullkomligen bevisas; men det har blifvit dels upplyst, dels ock obestridt lemnadt, att samma dörrar vanligen finnas tilliste: att. deruti vid tillfallet varit hvarken handtag eller nyckel, att dörrarnes uppstötande gifvit ett dån, som påtagligen vittnar om våldet; att rätta och vanliga ingången till mitt hus är genom salubeden, och att denna ingång var vid tillfället öppen och således tillgänglig för kustbevakarne, hvilkas afsigt med det våldsamma inorusandet troligen varit ett sikerhetsmått å deras sida, att:hastigt vinna ändamålet af deras besök. — Månne väl ransakningen, då man deri icke fäister sig endast vid beslagarnes och deras konsorters uppgifter, gifver vid handen, såsom åklagaren yttrar sig, att jag begärt och erhållit anstånd med förrättningen för att anskaffa vittnen, men begagnat ett sådant rådrum endast till vidtagande af åtgärder för att samla folk ull motstånd: att jag affärdat budskickningar till åtskillige ställen i staden, för att anskaffa den folkmassa, som kom tilistädes: att under hela uppträdet jag varit en tyst åskådare till alla i mitt bus förefallne oordningar och våldsamheter, och att mine vänner inom handelsklassen blandat sig i folkmängden, för att verksamt bidrsga till mitt intresse? Redan i mitt skriftliga anförande d. 24 Oktober sistlidet år, har jag uppgifvit orsaken, hvarföre jag, efter kustbevakarnes ankomst, skyndade att tillkalla vittnen: och jag tvekar icke, att upprepa denna orsak, nemligen kustbevakarnes företag, att bemägtiga sig stämplade varor, under förevändning att stämplarne vore falska; men ehuru jag inom få ögonblick hann tillkalla ett vittne, Handlanden Stenberg, nade likväl vid hans snabba ankomst kustvakterne börjat deras såkallade förrättning. Af alla de vittnen, till antalet ofver trehundrade,; som i målet blifvit hörde, har, med undantag af några personer, hvilka jag låtit kalla för att, i egenskap af vittnen öfvervara undersökningen, ingen enda kunnat säga att han eller någon annan blifvit af mig eiler mitt folk anmodad att sig infinna; och en hvar, som vill göra sig besvär att lasa vittnena Lundgrens, Major Nordenstjernas, Stenbergs, Hagermans, Lambergs och Petzolds i protokollerne den 31 Oktober, den 2 och 13 November, 9 December förlidet år samt den 15 sist. Januari influtne berättelser, skall finna, att Hr åklagaren tillåtit sig en uppenbar osanning, då han yttrat, att jag var en tyst åskådare till våldet i mitt hus. Jag medger dock, att jag saknat både vilja och förmåga att handgripligen inblanda mig i den emellan folkhopen och kustbevakarne uppstådde strid, hvilken de sistnämnde sjelfve vällat och inledt, genom ett oförsigtigt och ötvermodigt uppförande, på sätt vittnen Seth, Per Ancersson och Hagerman intygat. I motsats af. hvad åklagaren vill hafva Domstolen att antaga, är det uppenbart, att intet annat än förvet sammanlockat folkhopen till åskådande af de ankomne resandes företag, hvilkas besynnerliga utstyrsel, en del ien höstvagn, och en annan del i en rödmålad vagn, af ett förflutet sekels modell, och i ett tillstånd, som troget vittnar om dess höga ålder, var slldeles tillräcklig, att bereda åskådare. Och då härtill lägges, hvad förhållandet i hvarje Svensk stad, der husvisitation ägt rum, vitsordar, att detta slags förättningar hafva en besynnerlig kraft, att reta allmänna nyfikenheten, så skall visserligen ingen förundra sig öfver det tillopp af folk, som vid mitt hus den ifrågavarande dagen existerade. Man Bbehöfver, för exemplets skull, icke gå längre tillbaka, än till-den nästföregående husvisitation härstädes hos Hand