altid äro de tjenligeste skollärare, men deducerar den mindre tjenligheten från en splitter ny orsak, från icke mindre än från öfningen i prestembetet. — Huru så beskaffad) öfning kan medföra otjenlighet eller oförmåga på en lärareplats, fattar jag icke, med mindre, att jag får antaga, alt konsistorium gått så långt i omtanka, att det beräknat den tillfälliga heshet, som någongång tärer besvära predikanter, som skrika mycket. — Icke kan lärareförmågan förminskas genom repetitioner i katheketik och dogmatik; icke heller förlorades den, om några exe citii timmar skulle erfordras, för att kunna döpa, viga och begrafva. Otjenlig lärare kan man icke heller blifva genom behandling af casus conscientie, hvarvid icke annat fordras, än hvad hvarje man af hjerta och heder bör kunna förut. Kan konsistorium på allvar tro, att handläggningen af sådana ämnen vållar oskicklighet i läroväg? Ar det väl svårare, att öfvertaga lärarekallet vid en Folkskola, än att från discens vid Gymnasium och Akademien på en gång uppträda såsom docens på predikostolen? — Obegripligt förekommer det, huru ett sådant utlåtande kunnat emanera från ett Konsistorium, som bland ledamöterne räknar Herrar Lundblad, Kellgren och Guldbrand ). i Slutligen må man till vederbörande Konsistoriers behjertande åter erinra om hvad en kyrkoherde i Skåne för ett par år sedan yttrade uti en för Svenska Presterskapet säkerligen bekant skrift: Den klagan blir alltmera Kögljudd i alla länder nu för tiden, vårt fädernesland icke undantaget, att presterne ej fullt motsvara ändamålet hvarföre folket lönar dem. De predika väl, som förr, men man tviflar på kraften deraf, och vi få dagligen allt mera skäl, att klaga med Paulus: Ho tror vår predikan? : Man börjar allt mer och mer, att forska öfver våra privilegier, och billigheten deraf sättes allt mer och mer i fråga. Det ligger i sakens natur att hvar och en försvarar, hvad han tror vara sin rättighet. Men illa uppfattas försvaret för de presterliga privilegierne genom ett stationärt förhållande, det är genom ett handlingssätt, som endast kämpar för att bibehålla allt, som det är. Vill man kraftigt och med framgång:försvara sina privilegier, så göre man det för Guds och för sanningens skull; det är: man förvandle Presterskapets stora privilegier till upplysningens, för obskurantismen oåtkomhga, privilegier. Pr esten blifve mer än religionens ceremonimästare, mer än kristendomens mantelhöljde officiant i templet, han blifve hvad han bör vara: Menniskornas Lärare! Men skall detta kunna ske utöfver en lägre bildningsgrad, så måste Presterskapet åter lyfta sig upp till tidens bildning; Presterskapet måste lära sig inse, att all vetenskap är religion, all forskning protestantism, så snart den ställes i harmoni med det religiösa sinnet Rurico!a. EA Ake MANETEN Md ) I anledning af denna anmärkning böra vi upplysa, att Hr Guldbrand icke deltagit i underskriften å utlåtandet.