som lärare vid den tillämnade Waksonska skolinrättningen äro åtminstone för vanligt menniskoförstånd ofatilige, och äro Nillika, såsom Dagl. Alleh. Red. anmärkt, så lösligen angifne, att Max. Ven. Consistorium, intrasslat sig i en labyrint. Regeringens beslut lärer emedlertid hafva besparat Domkapitlet allt utredningsbesvär, som under andra omständigheter icke blifvit så lätt. Ty Konsistorium har sagt, att Prestmäns anställande vid folkskolor skulle högst menligt inverka på det öfriga prästerskapets befordran, det vill väl säga, vålla trängsel; men korrt derefter insinuerar Konsistorium, ait saken skulle föranleda en redan hotande Prestbrist. Presterliga skollärare skulle i. Skara stift föranleda på samma gång menlig inverkan på presterlig befordran och prestbiist! Excellerar Skara Konsistorium uti flinthåtd Theologisk orthodoxie, så visar sig Konsistorium inom logikens område mycket efterzifvande! Emedlertid hade logiken undgått sim misshanrdling, om Konsistorium upprigtigt sagt, hvad det sannolikt menat, nemligen Adjunktsbrist, i stället för Prestbrist. — Det har i många år blifvit af vårt styrande Presterskap anmärkt, huru som alla dessa lärareplatser vid folkskolor aldrig sakna sökande, då deremot en Pastor oftast har ytterst svårt, att erhålla Adjunkt. Hinc ille lacryme! — Också hedrar detta förhållande det yngre Presterskapet. Det bevisar, att de unge prestmännen hellre vilja verksamt bidraga till det uppväxande slägtets upplysning, än på en mindre verksam bana uti ett presthus antingen efter omständigheterne vänjas vid en viss vällefnad, eller ock fördjupa sig i brädspel och tobaksrökning m. m,. som ej så noga kan specificeras. Ty hvad deux omtalte öfningen uti prest-embetet beträffar, inskränker den sig oftast till en mer eller mindre lyckad prediko-kompilation, hvarmed man hvar eller hvarannan söndag uppträder, refererande dess innehåll för en församling, hvilkens pluralitet just genom brist på folkskolor saknar förmåga, att fatta och värdera en predikan. Alla förrättningar af en viss vigt bruka Pastorerne sjelfve öfvertaga, så vidt helsan medgifrer. I Westergöthland, der kyrkornas antal på åtskilliga ställen täflar med milstolparnas, och der Pastor kan öfverskåda hela sin hjords bostäder, bortfaller till och med det besvärliga uti såkallade socknebud eller kallelser till enskildte skriftemål, hvilka embetsförrättningar för de nordliga stiftens presterskap äro ytterst tidsödande och fatiganta. En Pastor i Skara stift bör således kunna sköta affärerna i all maklighet; men hvarigenom ock all sportelinkomst för den unge prestimannen försvinner, och hela hans inkomst inskränkes till den usla lön PastorsAdjunkter i allmänhet åtnjuta, en lön, som redan är otillräcklig för garderoben, och således aldeles icke medgifver inköp af nödiga böcker, hvarigenom hans Vundna bildning kuade ökas eller åtminstone underhållas. — Att under sådana omständigheter, en hotande prestbrist uti Westergöthland är förhand, förekommer ganska naturligt; men ingalunda aft hjelpes dea dermed, att man åt folkskolor vägrar prestmän till lärare; och låter de unga prestmännen just i sjelfva kraftens ålder fästas endast vid lönlösa sinekurer, som Adjunktsplatserne ofta kunna kallas. — Hafvaväl Konsistorierne vid prestafsättningsceremomer eftertänkt den verkliga källan till mången medelålders eller yngre prestmans olycka? Adjunkilifvets enformighet skapar ett behof af att någong:ng söka annat sällskap, än det alldagliga. Den gästfrihet, med hvilken Svenska allmogen öfverallt behandlar sina själasörjare, saknar icke 1ntresse för mången ung man, som från det glada Akademi-lifvet Slifvit helt hastigt förflyttad till ett t. ex. icke så elegant eller roligt presthus. — Adjunkten betyder mer hos Pehr eller Paul i socken, än hbemma i den tråkiga prestgården. De kuranta göromålen äro ogement lätta, och komma sällan i kollision 7 med promenader, och visiter hos nya vänner och grannar. Hos dem måste ock något förtäras. Svenskens husoch lifdryck presenteras under alla möjliga färgförändringar, och i diverse föreningar. Om än det där smuttandet i början må förefalla något vidrigt, så afhjelpes slikt genom tid och vana, hällst då den bjudandes välmening är ett mäktigt agens, och derjemte ofta måste smickras. Mången ung, lofvande prestman har under ett sådant dolce far niente? ådragit sig vanor, som förr eller sednare störtat honom i elände. Vore det då ieke bättre, att det bereddes de unga Adjunkterhe rillfällen till en större verkningskrets och med detsamma till bättre inkomster? Är det väl i sin ordning, att en Pastor med 3 till 6000 R:drs inkomst, skall endåst aflöna sin medbjelpare med 100 Rdr banko, endast en fjerdedel af hvad Aandlande i våra större städer årligen tilldela sin betjeriing? — Och hvad kan man skäligen pretendera i kunskapsväg af en ung man, som vill med: ett sådant lönebelopp sig åtnöja? — Det vore visst. icke besynnerligt, om under så fatta vilkor prester: erhöllos; som icke dugde till skollärare; men till lycka för pastorer och åhörare, har det väl ej