som lärare vid den tillämnade Waksonska skolinrätt-
ningen äro åtminstone för vanligt menniskoförstånd o-
fatilige, och äro Nillika, såsom Dagl. Alleh. Red. an-
märkt, så lösligen angifne, att Max. Ven. Consistori-
um, intrasslat sig i en labyrint. Regeringens beslut
lärer emedlertid hafva besparat Domkapitlet allt utred-
ningsbesvär, som under andra omständigheter icke blif-
vit så lätt. Ty Konsistorium har sagt, att Prestmäns
anställande vid folkskolor skulle högst menligt inverka
på det öfriga prästerskapets befordran, det vill väl säga,
vålla trängsel; men korrt derefter insinuerar Konsistori-
um, ait saken skulle föranleda en redan hotande Prest-
brist. Presterliga skollärare skulle i. Skara stift föran-
leda på samma gång menlig inverkan på presterlig be-
fordran och prestbiist! Excellerar Skara Konsistorium
uti flinthåtd Theologisk orthodoxie, så visar sig Kon-
sistorium inom logikens område mycket efterzifvande!
Emedlertid hade logiken undgått sim misshanrdling, om
Konsistorium upprigtigt sagt, hvad det sannolikt menat,
nemligen Adjunktsbrist, i stället för Prestbrist. — Det
har i många år blifvit af vårt styrande Presterskap an-
märkt, huru som alla dessa lärareplatser vid folkskolor
aldrig sakna sökande, då deremot en Pastor oftast har
ytterst svårt, att erhålla Adjunkt. Hinc ille lacryme!
— Också hedrar detta förhållande det yngre Prester-
skapet. Det bevisar, att de unge prestmännen hellre
vilja verksamt bidraga till det uppväxande slägtets upp-
lysning, än på en mindre verksam bana uti ett prest-
hus antingen efter omständigheterne vänjas vid en viss
vällefnad, eller ock fördjupa sig i brädspel och tobaks-
rökning m. m,. som ej så noga kan specificeras. Ty
hvad deux omtalte öfningen uti prest-embetet beträffar,
inskränker den sig oftast till en mer eller mindre lyc-
kad prediko-kompilation, hvarmed man hvar eller hvar-
annan söndag uppträder, refererande dess innehåll för
en församling, hvilkens pluralitet just genom brist på
folkskolor saknar förmåga, att fatta och värdera en pre-
dikan. Alla förrättningar af en viss vigt bruka Pasto-
rerne sjelfve öfvertaga, så vidt helsan medgifrer. I
Westergöthland, der kyrkornas antal på åtskilliga ställen
täflar med milstolparnas, och der Pastor kan öfver-
skåda hela sin hjords bostäder, bortfaller till och med
det besvärliga uti såkallade socknebud eller kallelser till
enskildte skriftemål, hvilka embetsförrättningar för
de nordliga stiftens presterskap äro ytterst tidsö-
dande och fatiganta. En Pastor i Skara stift bör
således kunna sköta affärerna i all maklighet; men hvar-
igenom ock all sportelinkomst för den unge prestiman-
nen försvinner, och hela hans inkomst inskränkes till
den usla lön PastorsAdjunkter i allmänhet åtnjuta, en
lön, som redan är otillräcklig för garderoben, och så-
ledes aldeles icke medgifver inköp af nödiga böcker,
hvarigenom hans Vundna bildning kuade ökas eller åt-
minstone underhållas. — Att under sådana omständighe-
ter, en hotande prestbrist uti Westergöthland är för-
hand, förekommer ganska naturligt; men ingalunda aft
hjelpes dea dermed, att man åt folkskolor vägrar prest-
män till lärare; och låter de unga prestmännen just i
sjelfva kraftens ålder fästas endast vid lönlösa sinekurer,
som Adjunktsplatserne ofta kunna kallas. — Hafva- väl
Konsistorierne vid prestafsättningsceremomer eftertänkt
den verkliga källan till mången medelålders eller yngre
prestmans - olycka? Adjunkilifvets enformighet skapar
ett behof af att någong:ng söka annat sällskap, än det
alldagliga. Den gästfrihet, med hvilken Svenska allmo-
gen öfverallt behandlar sina själasörjare, saknar icke 1n-
tresse för mången ung man, som från det glada Aka-
demi-lifvet Slifvit helt hastigt förflyttad till ett t. ex.
icke så elegant eller roligt presthus. — Adjunkten bety-
der mer hos Pehr eller Paul i socken, än hbemma i
den tråkiga prestgården. De kuranta göromålen äro o-
gement lätta, och komma sällan i kollision 7 med pro-
menader, och visiter hos nya vänner och grannar.
Hos dem måste ock något förtäras. Svenskens hus-
och lifdryck presenteras under alla möjliga färgförän-
dringar, och i diverse föreningar. Om än det där smut-
tandet i början må förefalla något vidrigt, så afhjelpes
slikt genom tid och vana, hällst då den bjudandes väl-
mening är ett mäktigt agens, och derjemte ofta måste
smickras. - Mången ung, lofvande prestman har under
ett sådant dolce far niente? ådragit sig vanor, som
förr eller sednare störtat honom i elände. Vore det
då ieke bättre, att det bereddes de unga Adjunkterhe
rillfällen till en större verkningskrets och med detsam-
ma till bättre inkomster? Är det väl i sin ordning,
att en Pastor med 3 till 6000 R:drs inkomst, skall
endåst aflöna sin medbjelpare med 100 Rdr banko,
endast en fjerdedel af hvad Aandlande i våra större
städer årligen tilldela sin betjeriing? — Och hvad kan
man skäligen pretendera i kunskapsväg af en ung man,
som vill med: ett sådant lönebelopp sig åtnöja? —
Det vore visst. icke besynnerligt, om under så fatta
vilkor prester: erhöllos; som icke dugde till skollärare;
men till lycka för pastorer och åhörare, har det väl ej
