rr r Sr nn na nn rm srt natet ententen stenens trRRRE ERE RREREREREERRRREEEEEEREEEERRE SE Re
så varit i stånd att realisera denna plan? jag, som var
utan tillgångar, utan vänner; jag, som blifvit förskjuten
afmin välgörare, och han hade rätt deri! Dock skola
mina välgörare i dag beklaga, att de förskjutit mig.
Men jag går med fasta steg schavotten till mötes. —
Pepin och Morey, båda ledamöter af hemliga samfund,
kommo öfverens om att vältra skulden för brottet på
Carlisterne, , emedan, i fall deras parti blefve beskyldt
derför, skulden skulle falla tillbaka på dem sjelfve. Jag
är icke någon pratmakare som Boireau; derföre har jag
blott med en vän talat om mina medbrotsliges skuld;
för sin vän, sm advokat och sin bigtfader får man upp-
täcka allt. Jag har talat, icke för att anklaga; utan för
att hjelpa rättvisan att bringa sanningen, i dagen. —
Men, jag återvänder till sjelfva saken. — Morey år god
och ädel, och modig; men han ser just icke någonting
serdeles ondt i bösskott. Pepin deremot måste jag låta
den rättvisan vederfaras, att af honom icke är någonting
att frukta. Penningar kan han väl gifva, men mod bar
han icke det allra ringaste; blott med cen lång stång vå-
gar ban antända löst krut; genom andra låter ban kraf-
sa kastanierna ur elden. De sista dagarne före 0-
gerningen var jag högst dyster till :sinnes; jag kunde
icke äta; ingenting kunde förströ mig; lifvet . hade för
mig förlorat allt behag. Min annars så lugna sömn ha-
de blifvit orolig; men jag hade en gång gifvit mitt löf-
te, och så fullbordade jag brotiet. Pepn höll sig på
långt afstånd. — Morey deremot gaf akt på mig under
alla mina förberedelser. Det är min öfvertygelse, att de
felaktigt laddade bösspiporna blifvit laddade af honom.
Om hen gjort det med afsigt, på det de skåälle sprirga
sönder och döda mig, desto värre för honom; har det
skett utan afsigt, så förlåter jag honom. Öfverhufvud
är det icke Moreys och Pepins död jag söker, utan
blott att sanningen målte komma i dagen. Här upp-
repade Fieschi sin förra berättelse, att han gifvit ma-
chinen en förändrad rigtning då han fick se Hr Lavo-
cat på Boulevarden, och omtalte vidare huru han genom
honom hlef förmådd till bekännelse. Hade han velat söka
att blifva benådad, så hade han snarare aflagt sina bekännel-
ser inför Hz Thiers, än Hr Lavocat, emedan en minister
står thronen närmare än en enskilt. — Man har sagt
eder — fortfor Fieschi — att J icke bören iro mig,
emedan jag är Fieschi. Stackars Fieschi! huru bekla-
gar jag dig icke; horu hår man ej misshandlat ditt
hjerta! Icke mina ord blott, nej facia tala mot mina
medbrottslige. Måtte jag derföre få den upprättelsen,
att denna domstol, att faderneslandet, att nationen er-
far att jag talar sanning. — Gud skapade menniskan,
och sade till henne: svaga väsen! jag har gifvit dig
lifvet, utan att du haft rättighet fordra lifvet; gå nu,
och bjelp dig sjelf, men tänk på mig. På samma
sätt talar naturen till 085; hon visar oss tvänne vägar,
och säger: marsch! Ty värr har jag beträdt den on-
da vågen, och begått ett stort brot, som måste straf-
fas. Derföre tigger jag också icke om mitt Hf. Men
jag bönfaller för Moreys lif, för denne gode, ädle gub-
be, som är den naturliga döden så nära, och derföre
icke mera farlig. Pepin har jag dessutom gjort oskad-
lig, emedan jag framställt honom i hans sanna dager.
Aldrig har jag visat mig feg; aldrig har jag hyst mnå-
got hopp om nåd, eller yttrat någonting sådant. Blott
åt Nina har jag en gång sagt, för att trösta henne:
fatta mod! icke alla lamm äro bestämda att uppätas
af vargarne! Så beder jag icke heller eder, mina
Herrar Pärer, om mitt lif. Allt hvarom jag beder, är,
att man måtte säga mig: du har sagt sanningen, men
lagen dömmer dig till: döden,? och att man derefter
genast måtte verkställa min afrättning. Blott ännu ett
par ord! min förbrytelse var nära att åstadkomma den
största olyckan af alla. Jag är icke vard att uttala
Hans Maj:ts namn. Frankrike älskar män af mod,
och Hans Maj:t har visat det högsta mod. Jag
vördar Konungen, liksom jag vördat Napoleon. Ko-
nungen lät icke störa sig mera af explosionen, än
Napoleon af en muskötsalfva. Hans barn skyddade ho-
nom med sina kroppar. Konungen närmade sig skåde-
platsen för mördarens, för mitt missdåd. Då skallade
ett vivat mor Fransmännens Konung. Di Frankrike
jubilerar öfver sin Konungs mod, hvad skall väl utlän-
ningen säga? Skall han icke ana, att en sådan Konung,
i fall det gäl!er, skall sätta sig i spetsen för armden, och
säga att han gifvit ett oförgängligt exempel åt sina barr.
Men Konungen skall säga åt sina söner: se der hvad
kronan utsätter oss för! Fransmännen hafva älskat Na-
poleon mycket; mennu älska de Konungens styrelse,
emedan den förer den nationella fanan. — Åmnnu en
gång, mina Herrar Pärer! beder jag om nåd för Morey
och Pepin, Då skola de tillstå sanningen. Jag för
min del önskar att gå öfver till andra sidan af grafven.
Jag skall öfvergå dit, och bhfva lycklig. Med skyn-
dande steg skall jag beträda gchavotten. och icke vän-
da mitt hufvud tills det faller. Åt Gud vill jag anbe-
falla min själ, då jag bestiger schavotten.. I. dag har
LE TR 1 IP I I TIS Pg