AE
ns EE ARTE NE AE
FIESCHIS SISTA TAL INFÖR PÄRSKAMMAREN.
Vi hafva i gårdagsbladet i korthet omnämnt huru do-
men utfallit i det Parisiska högmålet, och anse oss, i
sammanhang med hvad vi redan förut meddelat om
förloppet af förhandlingarne, inför rätta, äfven böra intaga
det tal, Fieschi till slut höll till Pärerne, i sista sessio-
nen d. 14 Februari. Det var af följande lydelse:
AdletPärer! Jag ber om ursägt för mitt språk; J
skolen förlåta mig mina språkfel. Jag anser mig lyck-
lig att hafva upplefvat denna dag, och derigenom blif-
vit satt 1 stånd att öfverbevisa mina medbrotslige. Mitt
samvete, mitt förnuft och evangelium gjorde det till en
pligt för mig att upptacka dem, och derigenom gagna
mitt fädernesland. Efter de talangfulla tal mina advo-
kater hållit, återstår för mig blott föga att tillägga. Men
detta föga skall icke gå ut på att två mig. ren, ty jag
vet att jag ar brottslig. — Jag har. varit soldat, min
tjensteförteckning ligger framfor eder. Jag har först tjent
med distinktion i Caiabrien; sedermera bhfvit fången, och
såsom sådan förd först till Sicilien och derifrån till
Malta. Jag rymde från deona ö, och återkom till ar-
meen, bivistade Ryska fälttåget, och förtjente mig på
slagtfältet hederslegionskorset. -J veten hvarför det
fråntogs mig; men jag har inbränuat på mitt bröst denna
heliga symhol, och skall taga den med mig i grafven.
— På ett förfärligt sätt hafva minoa medbrotsliges ad-
vokater gått åt mig dessa sista dagarne; jag har måst
uppbjuda hela min kraft, för att icke duka under för
detta mo aliska stenande. Men jag förlåter dem. De
hafva utan tvifvel trott sig uppfylla sin pligt; men de
hade icke bort skildra mig såsom feg, utan förfara mensk-
ligt med mig; det tillkom icke dem att öfverantvarda
mig åt schavotten. — Jag har i tio år suttit i fångelse .
i Embrun. Van att gifva akt på mig sjelf, kan jag
berömma mig af att under min fågenskap hafva uppfört
mig redligt och ärligt. Uppsyningsmännen i fängelset,
föreståndarne för arbetsanstalterne derstädes, voro nöjda
med. mig och mitt arbete. Att jag, det oaktadt, måste
sitta ut hela min strafftid, utan att få nåd, kom deraf,
att man i fängelserna söker så snart som möjligt göra
sig af med de odugliga subjekterne, och för dem ut-
verkar eftergift i straffet, då man deremot qvarhåller
dem, som arbeta bra, ända till dess deras strafftid är
tilländalupen. — Sedan jag sluppit ur fängelset, begaf
jag mig till Lyon, och kom sedermera till Paris. Här
borde jåg tala om den olyckliga qvinna (Laurence Petit),
som beredt mig så gränslöst elände. Men jag tiger, e-
medan jag vet att hon ännu älskar mig, och i djupet
af sitt hjerta beklagar hvad hon gjort emot mig. — Det
är eder bekant, att jag då var alldeles hjelplös, och
utan några tillgångar. Då fann jag en god gubbe.
CFieschi undvek att. låta sin blick falla på Morey.)
Mitt hjerta blöder att nödgas anklaga den, som gaf mig
sitt linne, sma kläder, sitt bröd, som i flere dagar be-
höll mig i sitt hus. Ack! icke af hämndkänsla, icke
af ondska anklagar jag honom. Men då en högre pligt
bjuder, måste en ringare tystna. Jag kände jag var skyldig
mitt fädernesland sanningen, att trenne personers lif, ja till
och med hundrades, voro ett intet, då det gälde att be-
reda trygghet åt den första, den mest afvundade, nations på
jorden regering. Om de kammarvise, liksom jag, ge-
nomvandrat Europa, från Sicilien och Malta ända till
-Moskau, så skulle de inse, att en tyrann är någonting
annat än hvad de behaga gifva detta namn. Men dessa
äro saker, öfver hvilka det icke tillkommer mig att dö-
ma. — Hos Morey utkastade jag, för att hafva något att
sysselsätta mig med; planen till machinen. Jag säger:
för att hafva något att sysselsätta mig med, emegan jag
har den vanan att alltid vara verksam; till och med då
jag äter, sätter jag mig aldrig, emedan jag kan hafva
något för händer då jag står. Morey tog planen till
machinen med sig till Pepin. Huru skulle jag väl ock.
tv—rFre— — —-—e— —-—Ö—.7— — —SS