så kan man vara säker, att det som är utsådt skall gå upp, och bära frukt af en ovansklig och icke förgänglig art. Sådan är begynnelsen af publiciteten, som aldrig kan förtvifla om sitt mål; ty den har en oändlig framtids hela hopp framför sig, om den i det närvarande också blott skulle se misströstan och bedröfvelse. Men sedan Kristendomens ljus tände sig bland menniskorna, så äro de sällan eller aldrig så djupt fallna, att de icke förnimma ett språk, som telar till dem om kåarlek och sjelfförsakelse. Ser man icke mångahanda menniskor med mipdre rättskaffens vandel beställa om sina hus och sina barn, såsom vore de sjelfva hvad de borde vara, och bättre, än de äro! Detta är otvifvelaktigt en mäktigare genius, som verkar i deias inre, och i allmänhet är det säkert, att om det lyckades att rätt anslå de underbara strängarna i menniskans hjerta, så skulle hon af en oemotståndelig kraft föras till det goda. Men för att återkomma till utgångspunkten i denna uppsats, så äro de många brotten, som omtalas; alldeles icke något bevis på samhäöllslilvets närvarande forsamring; ty utom det, att det ar sannt hvad Dagbladet yttrat, att det är publicitetens hundrade munnar, som nu omtala, hvad hittuls utan allmänt deltagande obemärkt fått passera, så är det en nödvändig följd af kulturens mera ingripande kraft i menniskonaturen, att stora skakningar skola uppkomma. Stora förädlingsperioder hafva merendels varit åtföljde af ögonblicklig förvirring och oro i alla sinnen, liksom solens uppgång ofia förorsakar häftiga vindkast i de förut lugna rymderna. Ideens klarare ljus bryter sig till förskräckande skuggor i själens dunklare gömmor, och mången förfelar rätta vägen, missledd af sådana irrbloss. Men utom det att be reppsbildningen i allmänhet är besvärlig för de flesta menniskor, så. är det ej underligt, att mängden blir förbryllad, när de gamla reglorna ej mera vilja räcka till, och alla försök att subordinera det nya under de någorlunda kända lagarna misslyckas! Största delen handlar dock utan attegentligeh tänka; de känna blott, och denna deras känsla är vanhgtvis passion. När pu ett jäsningsämne verkar i massorna, så måste de röra sig, och detta sker i alla riktningar; men äro religionens. tjenare vaksamma, publicisterna ädla och oegennyttiga, och regeringarna varma och nitiska för folkets väl, så hända vanligen inga olyckor; annars går det som det kan, och om inga politiska hvälfningar just inträffa, så är det likväl alltid fara för rubbningar i medborgerlighetens jemna livardagslif, och brott och öfvervåld höra till tidens tecken. Men snart uppgår den andliga solen bögre på fästet, vallningarna försvinna, och allt återtager en lyckligare gång. Sedan man blott hunnit få fast fot på ett upphöjdare ställe, så trifves man der bättre, luften är renare och helsosåmmare, och naturen rundt omkring visar sigi en skönare fägring. Så går menskligheten, steg för. steg, framåt och uppåt, och skulle hela tidehvarf synas vara en återgång, så är dock regressionen blott skenbar, och är, såsom medeltiden var, en verklig progression för . det hela, fastän den gamla tidens välden måste nedsjunka i gruset och endast blifva en grundval för de nya formationerna.