så kan man vara säker, att det som är utsådt skall gå
upp, och bära frukt af en ovansklig och icke förgänglig
art. Sådan är begynnelsen af publiciteten, som aldrig kan
förtvifla om sitt mål; ty den har en oändlig framtids hela
hopp framför sig, om den i det närvarande också blott skulle
se misströstan och bedröfvelse. Men sedan Kristendomens
ljus tände sig bland menniskorna, så äro de sällan eller
aldrig så djupt fallna, att de icke förnimma ett språk,
som telar till dem om kåarlek och sjelfförsakelse. Ser
man icke mångahanda menniskor med mipdre rättskaf-
fens vandel beställa om sina hus och sina barn, såsom
vore de sjelfva hvad de borde vara, och bättre, än de
äro! Detta är otvifvelaktigt en mäktigare genius, som
verkar i deias inre, och i allmänhet är det säkert, att
om det lyckades att rätt anslå de underbara strängarna
i menniskans hjerta, så skulle hon af en oemotståndelig
kraft föras till det goda.
Men för att återkomma till utgångspunkten i denna
uppsats, så äro de många brotten, som omtalas; alldeles
icke något bevis på samhäöllslilvets närvarande forsam-
ring; ty utom det, att det ar sannt hvad Dagbladet ytt-
rat, att det är publicitetens hundrade munnar, som nu
omtala, hvad hittuls utan allmänt deltagande obemärkt fått
passera, så är det en nödvändig följd af kulturens mera
ingripande kraft i menniskonaturen, att stora skakningar
skola uppkomma. Stora förädlingsperioder hafva me-
rendels varit åtföljde af ögonblicklig förvirring och oro
i alla sinnen, liksom solens uppgång ofia förorsakar häf-
tiga vindkast i de förut lugna rymderna. Ideens klarare
ljus bryter sig till förskräckande skuggor i själens dunk-
lare gömmor, och mången förfelar rätta vägen, missledd
af sådana irrbloss. Men utom det att be reppsbildningen
i allmänhet är besvärlig för de flesta menniskor, så. är
det ej underligt, att mängden blir förbryllad, när de
gamla reglorna ej mera vilja räcka till, och alla försök
att subordinera det nya under de någorlunda kända la-
garna misslyckas! Största delen handlar dock utan atte-
gentligeh tänka; de känna blott, och denna deras kän-
sla är vanhgtvis passion. När pu ett jäsningsämne ver-
kar i massorna, så måste de röra sig, och detta sker i
alla riktningar; men äro religionens. tjenare vaksamma,
publicisterna ädla och oegennyttiga, och regeringarna var-
ma och nitiska för folkets väl, så hända vanligen inga
olyckor; annars går det som det kan, och om inga poli-
tiska hvälfningar just inträffa, så är det likväl alltid fara för
rubbningar i medborgerlighetens jemna livardagslif, och
brott och öfvervåld höra till tidens tecken. Men snart
uppgår den andliga solen bögre på fästet, vallningarna
försvinna, och allt återtager en lyckligare gång. Sedan
man blott hunnit få fast fot på ett upphöjdare ställe,
så trifves man der bättre, luften är renare och helso-
såmmare, och naturen rundt omkring visar sigi en skö-
nare fägring. Så går menskligheten, steg för. steg, fram-
åt och uppåt, och skulle hela tidehvarf synas vara en
återgång, så är dock regressionen blott skenbar, och är,
såsom medeltiden var, en verklig progression för . det
hela, fastän den gamla tidens välden måste nedsjunka
i gruset och endast blifva en grundval för de nya for-
mationerna.