Uppiordraad att redogora ior den olikhet, som belanns i hans uppgifter, då han i Norrköping hade angivit alla de andra drängarna såsom delaktige i mordplanen, men nu endast två, sade Carl Pehrsson, att han ej hade sagt detta, men väl, att de alla varit ense om att vilja slå husbonden; det visste han bestämdt och precist. Han sade för öfrigt, att det ej bullrade så litet när han varit uppe i rummet efter mordet, att nog borde Svensson och Anders hört det; men de ville väl ej röra sig om de voro vakna. Dessutom tillade han, att det varit Svenssons tur att elda under pannan klockan half fyra, och att denne aldrig plägade forsofva sig. Alla tre hade, om Lördagen innan de ätit middag, varit och sett ut stället, der mordet skulle ske. Anders och Svensson hade visat Carl Pebrson, hvar han borde stå. Carl Pehrsson hade då sagt: jag kan ej stå midtför, , utan måste då taga bort ledstången; då Svensson sagt: ja, det går väl an. Nu förekallades, efter hvarandra, de af Carl Pehrsson såsom medbrottslige anklagade Sven Gustaf Svensson och Anders Fredriksson. Den förre var född i Nydala socken år 1807, afen lång och stark kroppsbyggnad, mycket blond med fin hy, samt utan någonting utmärkande i sina auletsdrag Anders Fredriksson, liten till växten, med stark kroppsbyggnad, ett ärr på hakan, blå ögon och mycket rödt hår, född år 1815 i Jönköpings län. Båda hade haft goda betyg, och sistl. höst kommit till VWertmäller. Båda nekade icke allenast all vetskap. om brottet, utan förklarade derjemte, att patron varit riktigt beskedlig emot dem, och att de alldrig haft något att klaga på honom. Svensson sade att de alltid fåu af patron när de begärt något, och att Carl Pehrsson kanske blifvit afvundsjuk för det han tyckte dem hafva bättre än han. Orsaken hvarföre de vaknat först kl. :17 på morgonen uppgåfvo de vara, att bokhållaren alltid brukade väcka dem; Svensson hade dessutom varit uppe två nätter förut. Svensson nekade att hans skyldighet var att tända under pannan om morgonen, utan det skulle Carl Pehrsson göra, som hade nattvakten. Han hade ej supit bränvin med GCacl. Pehrsson. Svensson hade om Lördagen tunnat och skurat karen ända till klockan sex, då han gått och fått litet pengar af patron, samt i sällskap med -buteljköraren Petterson gått ut åt staden. Svensson hade väl öst mäsk om förmiddagen, men Carl Pehrsson hade då varit i ,mälthuset, och Anders sysselsatt att skölja buteljer och tappa. Stålhand och Johan hade burit drafven.. För öfrigt gaf Svensson angående händelsen på morgonen enahanda berättelse, som de andra drängarna, hvilkas utsagor förekomma hår nedan. Svensson omtalade, att när liket upptogs, hade han gått ned i karet, för att lyfta upp det. På Ordförandens fråga, om han ej ryste dervid, svarade Svens-. son: Jo, det gjorde jag.? Ordföranden: Ja, det var ej attundra på, i synnerhet om Ni förut haft vetskap derom; hvarvid Svensson svarade: Ah, en kunde väl rysa ändå. . Carl Pehrsson yttrade vid slutet af Svenssons berättelse: Att han skall stå så precist och vrida bort sanningen! Jag talar precist sanning, och vill derpå dö. Anders Fredricssons berättelse instämde med Svenssons, och han sade sig ej talat vid Carl Pehrsson på hela Lördagen eller ens sett honom, utom vid middagsmåltiden. Erkände likväl, på erinran, att han om aftonen fått en sup af Carl Pehrssons bränvin, som Stålhand slagit i, hvilket Anders uppgaf hafva varit omkring klockan 6 på eftermiddagen, men nekade alldeles, att han haft det af Carl Pehrsson berättade yttrandet: om jag nu hade branvin, så skulle jag traktera dig, ty nu tör du väl bli rädd efter gerningen -o. s. v. — Carl Pehrsson ville föra honom till. minnes flera. omständigheter af dem han förut uppgifvit, men Anders sade: Jag talar sanning, fastän du talat löga och kränkt oss illa ut. Likaså nekade Anders alldeles, att han berättat Carl Pehrsson någon historia om något mord i Småland. Han håde aldrig en gång hört någon vara ihjelslagen i Småland. Carl Pehrsson invånde: Då måste du diktat ibop hela historien, hvarpå Anders svarade: att han icke kunde taga på sig en lögn, om de wille göra af med honom. Det måtte väl de andra kamraterna veta och kunna understyrka. Emot det öfriga husfolket hade ingen angifvelse blifvit gjord. om delaktighet i den begångne förbrytelsen, eller medvetande deraf, hvarföre de sannolikt komma alt höras såsom vittnen i målet. Emellertid fingo de vu, hvar efter annan, utan edgång, afgifva sina berättelser. Erik Gustaf Ståhlhand, kusk, i tjenst hos Löjtnanten Wertmiller, den mördades fader; kom dit i sista flyttningen. Hade för egen del icke att beklaga sig öfver den aflidnes förhållande. Sjelf hade han icke fi: strvk af henam — Carl Paehrsgaens: PTa Så mins du