forfång för enskild eltler allmän rätt, som konungen en- :
ligt 16 S. har sig åtagit att bevaka, och försvara. Just
det af Minerva sjelf anförde exempel med saltpetergär-
dens afskaffande, styrker denna sats, och ingen utom
Minerva torde, vare sig förr eller vu, hafva påstått,
att något — rättsförhållande blifvit åsidosatt, derigenom
att en till sim grund onaturlig beskattning pphäfdes.
Vi föreställa oss att Minerva med den djupa insigt
hon, serdeles i detta kapitel, låtit påskina, gjort sig re-
da för ursprunget af saltpetergärden. Den uppkom
sålunda, att kronan, såsom qvarlefva från råare tide-
hvarf, innehade rättigheten till sjudning af befintelig
saltpeterjord under ladugardarne. Huru denna rättig-
het begagnades och utofvades af den så kallade salt-
i
petersiuderistaten är ännu i friskt minne. Vi våga!
tro att ingen kan försvara dåvarande styrelses förfaran-
de, att vid 1800 års riksdag låta folket, icke utan e-
mot betingad betalning, blifva återställdt uti dess ge-
nom den tvungna saltpetersjudningen förlorade hus-
fred. Vid berörde riksdag måste neml. Ständerna der-
före i stället åtaga sig en gärd, att utgöras med 3 lisp.
oluttrad saltpeter af hvarje helt hemman i hela ri-
ket. Det var denna gård, som sedermera betaltes med
penningar, och andiligen upphörde vid 1830 års riks-
dag, emot ett lika stort statsanslag, som gärden ut-
gjort. Hvad fara för kronan härigenom uppkommit,
kunne vi icke fatta, och således ej eller att härifrån för
framtiden något hinder kan hemtas, att afskaffa andra
lika orimliga beskattningssätt. Skulle åter den sats,
som Minerva framkastat, göra sig gällande, eller att de-
så kallade ordinarie statsinkomsterna äro stadgade icke
för tid utan för evighet, så vore i sanning Svenska
folkets så högt värderade rättighet, att sig sjelf beskat-
ta, ganska inskränkt. Det var emedlertid en fägnesam
erfarenhet, au finna Minerva nu mera sjelf lemna den
öppna förklaring, att Regeringen icke kan fordra, det
Ståuderna skola såsom oundgängliga, behof antaga alla
poster i Regeringens proposition, blott för det de der
finnas upptagna, då Minerva i det följande klandrar
hvarje försök å Ständernes sida, att undandraga sig en
eller annan af de fordrade anslagssummorna. Medgif-
ver således Minerva Ständerna pröfningsrätt af ansprå-
ken, så måste hon också tillåta Ständerna att efter de-
ras omdöme få begagna denna pröfningsrätt, med an-
svarighet inför folket, om den uppsåteligen missbrukas.
Deremot äro vi med Minerva alldeles ense derom, att
det är en falsk lära, att Statens inkomster först böra
beräknas och utgifterna derefter jemnkas. . Man bör
ihågkomma, att det tillhör ideen af en stat, att nödige
medel til! dess upprätthållande aldrig få saknas, och att
bebofven således i första rummet måste bestämmas.
Härvid måste likväl tagas 1 betraktande landets finan-
ciella :ställning. Ar den god, blifva behofven möjligtvis
större, och inskränkningen mindre nödvändig. Aro in-
byggaroe i allmänhet fattige, måste åter behofven i möje-
ligaste måtto derefter lämpas. Sedan kan ingen prut-
ning komma i fråga, utan medel ovilkorligen sökas att
fylla desse behof. Bland dem kunna ock förekomma
sådana, som fastän ej af Regeringen föreslagne derföre.
äro lika nödvändige, och således böra komma i beräk-
ningen af det hela.
Det har i sednare tider varit en för Regeringen och
Ständerna gemensam politik säger Minerva att vid
Riksdagarne icke utan i yttersta nödfall öka den direkta
bevillningen. Hvarföre har man behöft begagna en sådan
politik? Jo! derföre att man icke velat gå nog öppet
tillväga. Aro statsbehofren samvetsgrannt pröfvade och
fullständigt utvecklade, erfordras ingen politik för att fylla
dem. . Svensken är ej van att styras eller försvaras för
intet. .. Han vet att dertill erfordras medel, och att då
der ene medborgaren vill ägna sig åt sitt yrke, han
måste uppoffra något åt den som, sköter ett annat, och
att utgifteu för denne och inkomsten för den andra
blott utgöra en omsättning; men han vet också att
sparsamhet, i vårt land åtminstone, är lika nödvändig
för den enskilde, som för det allmänna, och är han el-
ler blir han förvissad, att den verkligen användes,, blir
också uppoffringen lättare och mödan derföre belönad.
Med benägenbet hos Ständernes pluralitet att gå
regeringens fordringar till mötes, hvilka merendels icke
varit svåra att uppfylla, har det, efter några prutnin-
gar och jemnakningar här och der, lyckats att finna ut-
vägar för det hela, och motståndet med dess theorier,
har stadnat 1 mincriteten. Historiskt sannt är detta
Minervas ytiranden. Men hvilka hafva dessa utvägar
varit, som man lyckats att finna? Jo! sådana som väl
för ögonblicket synts antagliga; men i verkställigheten
visat sina olyckliga följder. Vi vilja i fråga derom
stadna vid verkningarna af 1830 års riksdag. En hvar,
som åagnat minsta uppmärksamhet åt Riksdagsgöromå-
len; miste erkänna, att det utgör ett verkeligt studium
att inträvga un den labyrinth hvaruti den financella
delen af statens angelägenheter sig befinger, inom Rid-
derskapet och Adelen har man åtminstone hittils, eller -
kanhända rättare sagdt tillförene haft anspråk på att finna
flere verklige statsmän. Om sådane träffas inom Preste-
Al 17s
rr —
