forfång för enskild eltler allmän rätt, som konungen en: ligt 16 S. har sig åtagit att bevaka, och försvara. Just det af Minerva sjelf anförde exempel med saltpetergärdens afskaffande, styrker denna sats, och ingen utom Minerva torde, vare sig förr eller vu, hafva påstått, att något — rättsförhållande blifvit åsidosatt, derigenom att en till sim grund onaturlig beskattning pphäfdes. Vi föreställa oss att Minerva med den djupa insigt hon, serdeles i detta kapitel, låtit påskina, gjort sig reda för ursprunget af saltpetergärden. Den uppkom sålunda, att kronan, såsom qvarlefva från råare tidehvarf, innehade rättigheten till sjudning af befintelig saltpeterjord under ladugardarne. Huru denna rättighet begagnades och utofvades af den så kallade salti petersiuderistaten är ännu i friskt minne. Vi våga! tro att ingen kan försvara dåvarande styrelses förfarande, att vid 1800 års riksdag låta folket, icke utan emot betingad betalning, blifva återställdt uti dess genom den tvungna saltpetersjudningen förlorade husfred. Vid berörde riksdag måste neml. Ständerna derföre i stället åtaga sig en gärd, att utgöras med 3 lisp. oluttrad saltpeter af hvarje helt hemman i hela riket. Det var denna gård, som sedermera betaltes med penningar, och andiligen upphörde vid 1830 års riksdag, emot ett lika stort statsanslag, som gärden utgjort. Hvad fara för kronan härigenom uppkommit, kunne vi icke fatta, och således ej eller att härifrån för framtiden något hinder kan hemtas, att afskaffa andra lika orimliga beskattningssätt. Skulle åter den sats, som Minerva framkastat, göra sig gällande, eller att deså kallade ordinarie statsinkomsterna äro stadgade icke för tid utan för evighet, så vore i sanning Svenska folkets så högt värderade rättighet, att sig sjelf beskatta, ganska inskränkt. Det var emedlertid en fägnesam erfarenhet, au finna Minerva nu mera sjelf lemna den öppna förklaring, att Regeringen icke kan fordra, det Ståuderna skola såsom oundgängliga, behof antaga alla poster i Regeringens proposition, blott för det de der finnas upptagna, då Minerva i det följande klandrar hvarje försök å Ständernes sida, att undandraga sig en eller annan af de fordrade anslagssummorna. Medgifver således Minerva Ständerna pröfningsrätt af anspråken, så måste hon också tillåta Ständerna att efter deras omdöme få begagna denna pröfningsrätt, med ansvarighet inför folket, om den uppsåteligen missbrukas. Deremot äro vi med Minerva alldeles ense derom, att det är en falsk lära, att Statens inkomster först böra beräknas och utgifterna derefter jemnkas. . Man bör ihågkomma, att det tillhör ideen af en stat, att nödige medel til! dess upprätthållande aldrig få saknas, och att bebofven således i första rummet måste bestämmas. Härvid måste likväl tagas 1 betraktande landets financiella :ställning. Ar den god, blifva behofven möjligtvis större, och inskränkningen mindre nödvändig. Aro inbyggaroe i allmänhet fattige, måste åter behofven i möjeligaste måtto derefter lämpas. Sedan kan ingen prutning komma i fråga, utan medel ovilkorligen sökas att fylla desse behof. Bland dem kunna ock förekomma sådana, som fastän ej af Regeringen föreslagne derföre. äro lika nödvändige, och således böra komma i beräkningen af det hela. Det har i sednare tider varit en för Regeringen och Ständerna gemensam politik säger Minerva att vid Riksdagarne icke utan i yttersta nödfall öka den direkta bevillningen. Hvarföre har man behöft begagna en sådan politik? Jo! derföre att man icke velat gå nog öppet tillväga. Aro statsbehofren samvetsgrannt pröfvade och fullständigt utvecklade, erfordras ingen politik för att fylla dem. . Svensken är ej van att styras eller försvaras för intet. .. Han vet att dertill erfordras medel, och att då der ene medborgaren vill ägna sig åt sitt yrke, han måste uppoffra något åt den som, sköter ett annat, och att utgifteu för denne och inkomsten för den andra blott utgöra en omsättning; men han vet också att sparsamhet, i vårt land åtminstone, är lika nödvändig för den enskilde, som för det allmänna, och är han eller blir han förvissad, att den verkligen användes,, blir också uppoffringen lättare och mödan derföre belönad. Med benägenbet hos Ständernes pluralitet att gå regeringens fordringar till mötes, hvilka merendels icke varit svåra att uppfylla, har det, efter några prutningar och jemnakningar här och der, lyckats att finna utvägar för det hela, och motståndet med dess theorier, har stadnat 1 mincriteten. Historiskt sannt är detta Minervas ytiranden. Men hvilka hafva dessa utvägar varit, som man lyckats att finna? Jo! sådana som väl för ögonblicket synts antagliga; men i verkställigheten visat sina olyckliga följder. Vi vilja i fråga derom stadna vid verkningarna af 1830 års riksdag. En hvar, som åagnat minsta uppmärksamhet åt Riksdagsgöromålen; miste erkänna, att det utgör ett verkeligt studium att inträvga un den labyrinth hvaruti den financella delen af statens angelägenheter sig befinger, inom Ridderskapet och Adelen har man åtminstone hittils, eller kanhända rättare sagdt tillförene haft anspråk på att finna flere verklige statsmän. Om sådane träffas inom PresteAl 17s rr —