lyckliga afund, som är vår hemsynd, så skulle hela landet bringas upp till välmåga; men, ty värr! vilja de ruinera hvarandra. År 1828 kom en Svensk resande från Paris, och for rakt till riksdagen; men han anmärkte först i Lunds Weckoblad, att de Skånska köpmännen handlade mot sitt eget interesse, som sålde till Danska köpmän en t:na Korn för sju R:dr rgs, då de kunde få tjugu R:dr rgs för tunnan Korn i England, Holland eller Frankrike. En annan författare skref då ett svar under titel: ett ord om spannmålshandeln, der han yttrade sig om handelns hemlighet, att vara nöjd med liten vinst. Denna handelns hemlighet ville förf. icke uppenbara; men den bestod deri, att de Skånske köpmännen hade allenast gifvit oss producenter sex R:dr tunnan; men om de ej hade saknat fonder dem de deremot fingo från Danmark förskjutna, så hade de kunnat gifva oss tio R:dr t:an och derutöfver; emedlertid drog Danska handeln millioner i vinst af Skånska spannmålsproduktionen. Om vi då än icke emottagit hela vinsten i penningar, utan en stor del i varor, skulle dock national-välmågan betydligen förkofrat sig. Men sådant hade ju varit att befordra lyxen; och detta bör nödvändigt förhindras genom prohibitifsystemet. När man nu tager icke ett år, utan ett sekel under beräkning, må man deraf kunna sluta, hvarföre Sverige befinner sig i ett utblottadt tillstånd, och icke mer kan bära skatternas tyngd, långt mindre tillväxa i privat välmåga, som är sjelfva statens styrka. Ty vår handel är så beskaffad, att när en köpman vunnit en t:na guld på konsumenterna, har utländningen deremot vunnit en million; åtminstone är förhållandet så med den Skånuska handeln. Men häraf vill man draga den slutsats, att Skånska handeln skall med ännu strängare tullagar betvingas, då likväl en sund statsmannaprincip leder till en annan. slutsats. i Man klagar på Svenska nationen och förebrår den, att den hvarken kan eller vill hushålla, utan lefver upp det lilla den förtjenar. Visserhgen är det ett Svenskt ordspråk, att det är bättre lefva en dag som herre, än alla dagar som tiggare. Också är det ett fattighjons ordspråk. Men hvad man isynnerhet kan anklaga Svenska nationen för, är att den i sekler icke förstått sitt eget interesse; utan vid de tillfällen, då den genom kloka riksdagsbeslut borde bereda sin och efterkommandes sällhet, har den låtit särskilta antinationella intressen föra sig bakom ljuset; men genom en allmännare publicistisk anda skall den likväl lära sig, att alla åtgärder, som befordra utländsk: handel, inhemsk industri och allmän upplysning, skulle ock förskaffa nationen säkra utvägar att bära statens bördor, om ock vår yttre sjelfstandighet kräfde dem dubbelt större än de redan äro, Quistofta i December 18335. D. Munck af Rosenschöld.