Ra OM SNR OF RES RTV ATS ÅR RE RE
förstoring af ett. halfvildt rike, hvars monark lofvat att
icke återbygga de städer, dem han hotar att uppbrän-
na. .
Vestern har ögonskenligen behof af en förmur, som
håller Ryssland inom dess gamla gränser, och som
hindrar det alt blifva farligt för det allmänna oberoen-
det. - Denna förmur borde utgöras af Pohlen och Tur-
kiet; det förra betäcker Tyskland; det sednare tvingar
Ryssland inom Svarta Hafvet och förebygger fore-
ningen af Cronstadts och Odessas flottor. j
Nyss visade sig ett oförlikneligt tillfälle att ge Ryska
makten en afgörande stöt : det var under Pohlska upp-
- resningen. Ehuru öfvergifvet och utan bundsförvand-
ter, ehuru ledt af anförare, som icke hade nog snille
eller känsla för en statshvälfning, för att ens använda
alla insurrektionens resurser, höll dock detta högsinta
folk Rysslands stridskrafter i schack. i den stund då
Kejsar Nicolaus, genom den otålighet, hvarmed han
såg sina generalers långsamma framsteg, och de kän-
slor, hvarmed han emottog de elaka nyheterna om sla-
gen vid Grochow och Iganie, visade sin hufvudstad
den oro, som rådde hos honom, i den stunden var
det lika lätt att trygga tillvaron af Pohlens nationali-
tet, som det nu är löjligt och barnsligt att ljunga ma-
nifester emot Czaren, som lyckats återställa, hvad han
och våra ministrar kalla ordningen i Warschau, - och
som byggt den fästning, hvilken skall nedskjuta staden
vid minsta tecken till resning.
Om man ville undvika en direkt och offentlig inter-
vention till Pohlens fördel, så fanns ett tillfälle att med
lätthet göra den indirekt och likvål kraftfull. Turkiet,
ännu icke modlöst genom Ibrahims segrar, kände,. vid
åsynen af Pohlska insurrektionen, sin förbittring öfver
den Adrianopelska traktatens hårda följder återvakna,
äfvensom hoppet, att genom elt lyckligt krig bota så
många tid efter annan lidna förluster. — Faran skulle
hafva varit betydlig för Ryssland; en Turkisk armdee
kunde räcka handen åt insurrektionen; som redan in-
trängt i Volhynien och Podolien, och lägga svåra hin-
der i vägen för den mot Warschau agerande stora Ry-
ska armeens framgång. Ett ord af Frankrike hade för-
mått Sultan att gåin uti detta fördelaktiga och ärorika
äfventyr och på en gång söka afskudda sig den sista
traktatens olyckliga vilkor och ryska protektoratet , som
dag från dag hotande ryckte närmare. Detta ord ut-
sades icke; tvärtom, allt som hade kunnat göras, för
alt ägga Porten att gripa i ett gynnande tillfälle, som
aldrig mera skall framstå, blef, desavoueradt; och med det
samma man dömde Pohlen att gå under, dömde man,
genom en olycksalig politiks kombinationer, hvilken var
helt och hållet beräknad på dynasti-interessen, äfvep
Turkiet att definitift underkasta sig det af Rysslands
segrar beredda öde. Pohlen och Turkiet kunde, förenade,
arbeta på återvinnande af sitt oberoeude; man ville det
icke; man lät det ena gå under, och man tvang det andra
till en overksamhet, lika olycksbringande som ett ne-
derlag; man har hopat felsteg på felsteg, och man står
förvånad, att Kejsar Nicolaus betjenat sig deraf! att han
outtröttligt fullföljer ryska politikens planer, och att hans
språk smakar af det förakt, som våra statsmän ingifva
honom! :
Ifrån denna stund äro de slagne med en obhjelplig
maktlöshet i allt, som angår ryska angelagenheterna;
deras hittils visade uppförande har beröfvat dem all
rätt och makt att i ringaste måtto inverka på detta kabinetts
beslut. Vitro dem hafva stor fallenhet att luta åt de grund-
satser, som styra ryska politiken; nien äfven om de icke
mera voro så böjda derför, som vi oaflåtligen tro, så
ar det icke desto mindre säkert, att det nu är för sent
far dem att försöka vända, om. Det finnes ställningar,
dem man sjelf gjort sig, och ur hvilka man af ingen
ting kan lösgoras. De hafva, då de öfvergåfvo våra na-
turliga allierade och våra naturliga interessen, satt Sig,
hvad Ryssland angår, uti ett tillstånd af moralisk och
materiel underlägsenhet, hvarur de aldrig skola lyfta sig.
Ryssland. är oantasteligt (och Kejsar Nicolaus vet det
fullt val) för alla de varelser, som låto Pohlen gåjunder,
hvilket de kunde rädda; men det skall icke vara så,
hvarken i andra tider eller för andra menmiskor. Star-
kare och ädlare händer skola förmå gifva fruktansvärda
hugg åt detta rike, som, sedan ett halft sekel, förstoras,
alltsom konunga-coalitionerne besegra folken. Ar 1815
fick Ryssland, såsom lön för sina tjenster mot Frankri-
ke, hela Konungariket Pulen;.och England, i den förblin-
delse, som hotet mot oss (Fransmännen) verkade, tänkte ic-
ke påannat än att beröfva oss Belgien och att på den sidan
uppresa en förmur, men lättade derigenom åt Ryssland
ena förstoring, som Engelsmännen nu afsky och frukta...
År 1831 är det åter en dylik seger öfver de Lhberala.
och popolulära idderna, som betryggat Polackarnas un-
dergång. Preussen och Österrike förenade sig att hjelpa
Ryssland, och Frankrike deltog i tysthet i denna sam-
mangaddning; så att, om frihetens principer haft öfver-
hand ; regeringarnes rådslag, skulle Polen nu varit o-