VE Ev RA I baneret, som ljuger i dag: för Fosterlandets försvar, bibehållas ännu dessa bajonettskogar, som äro politikens älskade barbarism och i hvilka den allmänna välmågan soldar sina egna bödlar. Krig äro icke en mnationalsynd; men de: äro ofta en regerings-synd. Ciesarerna vända numera sin eröfringslystnad icke emot hvarandra, ty de äro alla kusiner; is en inåt emot sina egna barn. De skynda att dethronisera sig sjelfva, midt ibland dessa armeer som icke äro införhfvade lemmar 1 nationaliteten, och som när jorden under deras fötter börjar att gå i vågor, äro lätta som fjäder. Det år en nedslående syn, attse ett herrligt arf försiöas, eller att se någonting gå tillbaka i menskligheten; men i dessa Dalsocknar undkommer man den omöjligt Det må vara tröttande att höra denna tragedi, som i författarens mun flyttas från rum till rum likt ett underligt djur, och aldrig slutas; det tröttar dock mera att vara en medspelande deruti. Välan! jag vill då en gång tala till punkt om det verkliga tillståndet i dessa aflägsna bygder, just derföre att jag ej reste dit för att uppsöka i verkligheten några drömmar om det förlefvade landet, som, i sin metaphoriska bemårkelse, aldrig funnits på jorden. Det finnes för närvarande il Orsa, hemmansdelar, som äro utlemnade af sina egare, åtminstone utbjudna, mot intet amnat arrende än skatternas presterande. Deras egare anse sig således lyckliga om de på detta sätt få köpa sigfrihet för sin tid och sitt arbete. Här be-höfdes en Erik den helige, som lindrade bördan, ty hka säkert som ,en måttlig skatt till det allmänna bästa är ett stimulerande medel, lika säkert är en omåttlig, kastad uti en afgrund, ett förlamande af all industri: Hungern gör en rask arbetare, men svälten gör en lazaron, om ingenting värre. Sällan såg jag leendet försköna ett ansigte. De flesta ta verlden tungt, och det måste ursägtas; men att de derföre bereda och luttra sig bättre för det tillkommande, är intet corollarium. Der barndomsglädjen är glömd — jag menar att i all oskuldsfull glädje är menniskan alltid ett barn — der är lifvets lyckliga stjerna nedgången. — Låtom oss folja en Orsa-karl i hans sädesbinge. Der ligger en portion för kronans räkning och denna är den största; der ligger en annan för presterskapets, och slutligen upptäcka vi en tredje, som kallas drås-säd, som är aflagd för hushållets brödföda och som består af mera sådor än korn. Öfver sådana data är det onödigt att författaren gör exegeser. Af denna säd äter Orsa-karlen ihjäl sig; men hvem kan begära att lejonet som springer öfver tre strömmar i dikten, skall hafva tid med verklighetens alla småkräk och småsaker! Tillsammans med åråssäden verkar äfven en annan dödsorsak, den jag förut har omtalat, nemligen slipstensstoftet, i de trånga backstugorna, i hvilka dock hädanefter, i stöd af sockenstämmo-protokoll, endast tvenne karlar få arbeta tillsammans. Att Orsa-kärlarne dö som flugor, utvisar sista mortalitets-tabellen , i fall man ej tror på deras skörlifvade utseende; ty enligt denna funnos i socknen, på en folkmängd af cirka 4000 persener, 370 enkor, hvaraf en stor del efter unga och medålders män. — Af alla reformer äro de bäst som göra sig sjelfva, d. v. s. på öfvertygelsens väg, som är den inre nödvändighetens, som är den väg hvarpå naturen verkar chemiskt. På det sätt som i therapien kallas, att underhjelpa naturen, kunde mycket uträttas till folkets förbättrade tillstånd både såsom medborgare af det gamla Svetige i tiden och af det nya i evigheten. Men att genom mekaniska .medel, genom blott yttre spjellverk, söka att komma till målet, äfven om vi antaga att vederbörande yerkligen åsyftade det enda rätta, torde snarare vara att derifrån aflägsna sig. Att genom förordningar till tusendetal arbeta på mensklighetens upplysmng, möraliter eller ekonomiskt, är som att vilja mätta den hungrige med matsedlarnå. Ju flera extra författningar desto sämre Jag! -Blott en lag är mägtig och sjelfbeståndande : den som träffar mensklighetens eviga behof af förädling; ty alla dess fluktuationer komma af detta behof. Men förädling och borgerlig trefnad stå i ett nära samband. Blott ett belsotillstånd är verkligt och tillfyllestgörande: det som fötjer af alla kroppsdej lars sätta förhållande inbördes. Apotcksflaskorna på husbondens bord, bevisa att det är sjukt i huset; hvem drager nyttan deraf? ej patienten; åtminstone om de ! ej verka analogt till hans natur. Det finnes ingen annan kowung i mensklighetens inre historia ännaturlagen. Denna är konungarnes konung, utan hvars käns nedom och hvars efterföljande de bygga sina hopflicka de cch aldrig hoptogade administrativa labyrinter till grafvar för sin generation och för sig sjelfva. RR nn rn ANDRA DELEN AF GOSSELMANS RESA I MINI VA Å ÅA cRR LV