VE Ev RA I
baneret, som ljuger i dag: för Fosterlandets försvar,
bibehållas ännu dessa bajonettskogar, som äro politi-
kens älskade barbarism och i hvilka den allmänna väl-
mågan soldar sina egna bödlar. Krig äro icke en mna-
tionalsynd; men de: äro ofta en regerings-synd. Ciesa-
rerna vända numera sin eröfringslystnad icke emot
hvarandra, ty de äro alla kusiner; is en inåt emot sina
egna barn. De skynda att dethronisera sig sjelfva, midt
ibland dessa armeer som icke äro införhfvade lemmar 1
nationaliteten, och som när jorden under deras fötter
börjar att gå i vågor, äro lätta som fjäder.
Det år en nedslående syn, attse ett herrligt arf för-
siöas, eller att se någonting gå tillbaka i menskligheten;
men i dessa Dalsocknar undkommer man den omöjligt
Det må vara tröttande att höra denna tragedi, som i förfat-
tarens mun flyttas från rum till rum likt ett underligt djur,
och aldrig slutas; det tröttar dock mera att vara en
medspelande deruti. Välan! jag vill då en gång tala
till punkt om det verkliga tillståndet i dessa aflägsna
bygder, just derföre att jag ej reste dit för att uppsöka
i verkligheten några drömmar om det förlefvade lan-
det, som, i sin metaphoriska bemårkelse, aldrig funnits
på jorden.
Det finnes för närvarande il Orsa, hemmansdelar, som
äro utlemnade af sina egare, åtminstone utbjudna, mot
intet amnat arrende än skatternas presterande. Deras
egare anse sig således lyckliga om de på detta sätt få
köpa sigfrihet för sin tid och sitt arbete. Här be-
-höfdes en Erik den helige, som lindrade bördan, ty
hka säkert som ,en måttlig skatt till det allmänna bästa
är ett stimulerande medel, lika säkert är en omåttlig,
kastad uti en afgrund, ett förlamande af all industri:
Hungern gör en rask arbetare, men svälten gör en la-
zaron, om ingenting värre. Sällan såg jag leendet för-
sköna ett ansigte. De flesta ta verlden tungt, och det
måste ursägtas; men att de derföre bereda och luttra
sig bättre för det tillkommande, är intet corollarium.
Der barndomsglädjen är glömd — jag menar att i all
oskuldsfull glädje är menniskan alltid ett barn — der
är lifvets lyckliga stjerna nedgången. — Låtom oss folja
en Orsa-karl i hans sädesbinge. Der ligger en portion
för kronans räkning och denna är den största; der lig-
ger en annan för presterskapets, och slutligen upptäcka
vi en tredje, som kallas drås-säd, som är aflagd för
hushållets brödföda och som består af mera sådor än
korn. Öfver sådana data är det onödigt att författaren
gör exegeser. Af denna säd äter Orsa-karlen ihjäl sig;
men hvem kan begära att lejonet som springer öfver
tre strömmar i dikten, skall hafva tid med verklighe-
tens alla småkräk och småsaker! Tillsammans med årås-
säden verkar äfven en annan dödsorsak, den jag förut
har omtalat, nemligen slipstensstoftet, i de trånga back-
stugorna, i hvilka dock hädanefter, i stöd af socken-
stämmo-protokoll, endast tvenne karlar få arbeta till-
sammans. Att Orsa-kärlarne dö som flugor, utvisar
sista mortalitets-tabellen , i fall man ej tror på deras
skörlifvade utseende; ty enligt denna funnos i socknen,
på en folkmängd af cirka 4000 persener, 370 enkor,
hvaraf en stor del efter unga och medålders män. —
Af alla reformer äro de bäst som göra sig sjelfva, d.
v. s. på öfvertygelsens väg, som är den inre nödvän-
dighetens, som är den väg hvarpå naturen verkar che-
miskt. På det sätt som i therapien kallas, att under-
hjelpa naturen, kunde mycket uträttas till folkets för-
bättrade tillstånd både såsom medborgare af det gamla
Svetige i tiden och af det nya i evigheten. Men att
genom mekaniska .medel, genom blott yttre spjellverk,
söka att komma till målet, äfven om vi antaga att ve-
derbörande yerkligen åsyftade det enda rätta, torde sna-
rare vara att derifrån aflägsna sig. Att genom förord-
ningar till tusendetal arbeta på mensklighetens upplys-
mng, möraliter eller ekonomiskt, är som att vilja mätta
den hungrige med matsedlarnå. Ju flera extra författ-
ningar desto sämre Jag! -Blott en lag är mägtig och
sjelfbeståndande : den som träffar mensklighetens eviga
behof af förädling; ty alla dess fluktuationer komma af
detta behof. Men förädling och borgerlig trefnad stå
i ett nära samband. Blott ett belsotillstånd är verkligt
och tillfyllestgörande: det som fötjer af alla kroppsde- j
lars sätta förhållande inbördes. Apotcksflaskorna på
husbondens bord, bevisa att det är sjukt i huset; hvem
drager nyttan deraf? ej patienten; åtminstone om de !
ej verka analogt till hans natur. Det finnes ingen an-
nan kowung i mensklighetens inre historia än- naturla-
gen. Denna är konungarnes konung, utan hvars käns
nedom och hvars efterföljande de bygga sina hopflicka
de cch aldrig hoptogade administrativa labyrinter till
grafvar för sin generation och för sig sjelfva.
RR nn rn
ANDRA DELEN AF GOSSELMANS RESA I
MINI VA Å ÅA c- RR LV