Het dt Steltll, HUdHad KalldS CN DOIKaStad penning, Sa
länge de skattskyldige, för korfven som de gifva ifrån
sig, få tillbaka det tomma korfskionet. Stadna vi nu med
vår betraktelse vid landets försvarsverk, då finna vi tyd-
ligen huru litet vi stackars skumögda undersåtare magta se
rin i den;höga regeringskonstens mysterium. Efter vårt
naturliga begrepp om saken, skulle ett land, hvars vaäl-
måga lämnas till sköflings, sakna sitt bästa försvarsverk.
Tomt hus står öppet, säger skalden. Men statskonsten
är ingen skaldekonst; den förra finner det både nödigt
och vackert att äfven det toma huset förses med port-
. vaktare, — att draken behåller sin hedersplats, om han
ock sjelf har atit upp skatten. — Här vore mycket
mera att tillägga, om folkets behandling, som nyligen
visat sig med full dager i en rättegångs-akt emellan
folkrätt och aristokrati, om hvars afdömmande man )
vågar säga: summurnr jus, summa injuria. Såsom fol-
ket behandlas, sådant blir det det till slut — ännu är
det bättre. Dock måste jag medgifva, att man skall ha
varit i Dalarne för att lära känna dalkarlens företräden.
Den. som minst vandrat krieg landet, har minst för-
Jorat. På sina utfärder, är det ej till sin fördel han vi-
sar sig.
Mången gång under vår resa förekom den mig, som
ett bedröfligt företag — när jag såg menskligheten be-
tryckt, eller när jag såg landet menniskofattigt. Nöden
i Dalarne är icke en författarens fiction, för att fiska i
grumligt vatten. Men den gör ej så mycket alarm, som
i andra landsorter. När döden är nära, talar den sjuka
föga om sina krämpor. Derföre låtsar bondplågerisyste-
met, som voro inga krämpor för handen. För detta
system är det likgiltigt om tjenaren släpar sig fram ge-
nom jordlifvet såsom en mask, hvars död är tillintet-
görelse, eller om- han genomgår den såsom en lärjunge
för ett Kf efter detta. Och detta. system pryder sig
dock-med ett heligt namn; ty den onde har ännu en
theatergarderobe. Det är en gammal manöver af de
maktägande att kasta skugga på sjelfforsvaret, och ljus
på förgripelsen, (?) eller att talaoch handla på samrna sätt
som vargen vid bäcken gjorde med lammet. Så länge
man icke vill ändra sitt orätta, är det af vigt att ej er-
känna det. — Jag ville ogerna tro på mensklighetens
tillbakagång — denna tante mnedtrycker lefnadsmodet,
den följer oss som en mordhistoria igenom natten, men
jag ser ingen hjelp, så länge ej aktning för Guds för-
samling nedbockar de tomma axen, de nackdryga Sauls-
hufvuden ibland grödan — till samma linie med dem,
som innehålla kora och kärna.
Vi Svenskar hafva litet att glädja oss åt såsom med-
borgare i en stationär stat. Skola vi måhända glömma
staten och tacka Gud, om vi ännu få njuta en lugn och
glad stund innom vår husliga krets!
På ett annat ställe hetter det. .
Ofver Orsa församling har jag samlat ett supplement
till, min förra beskrifning, hvarpå ingen skall kunna se
ett. spår af la Gaja Scienåia. Denna sydländska blom-
ma vill hafva en annan föda än snö, för att hafva en
annan färg. Det välluktande i blomman och det poe-
tiska 1 gladjen år det atheriska och volatila. Den snö
som Gud låter falla på jorden är blott ett täcke öfver
den sofvande; men den snö som statsmakterna låta fal-
la på folklynnet blir snart en svepduk öfver en död. —
Allt hvad jag sagt om nöden i Wenjan kan ock ap-
pliceras på Orsa. Svälten är en dödgräfvare. En till-
fällig olycka kan vara meniskan nyttig, men en ändlös
utsigt af nöd shter ankaret för hennes moralitet. Sven-
ska skattdragaren i allmänhet är lik en selbruten skjuts-
häst; ju usligare han befinnes, desto mer går piskan.
Denna skjutsen kallar jag kronskjuts. Jordbrukaren i
Orsa är betungad i högsta mått, hvartill bidrager den
enorna roteringen af 64 soldater på 47 hemman. Det
är sant, att rotehållet i Dalarna ej är så kostsamt som
i auvdra landskaper; ty soldaterna sjelfva äro-jJordegare
— likwvist de fattigaste af denva klassen; men så är det
å andra sidan lika sant, att dessa 47 hemman reduce-
rade till bästa gradtal afjordmon, ej äro jemngoda , med
flera än 8 a 10. Huru ett sådant missförhållande e-
mellan hemmantal och soldatrotar uppkommit, icke en-
dast i Orsa, utan äfven i Elfdalen etc? etc. och framrå-
för allt Lima, har sig ingen bekant. Måhända upp-
kom det genom en beräkning efter den kontingent till
armcen, som härilrånutgick före indelningsverket. . Må-
hända genom kunskapslöst afseende på socknarnas sto-
ra areal, betraktad såsom produktif eller andvänbar.
Den mäst vanhedrande gissningen för indelningsverkets
män, är den, att de för att fylla det för länet på för-
hand bestämda nummertalet, påkastat de öfre Dalsok-
narne for mycket, hrad de ulldelat de nedre, såsom
Norr- och Söderberke, m. fl. förlitet. Att förfara så på
slump i en så maktpåliggande sak är en senare tids
dlicentia admin;cstraänmd:; — Motta maöttvica miccfärhållan
4