Het dt Steltll, HUdHad KalldS CN DOIKaStad penning, Sa länge de skattskyldige, för korfven som de gifva ifrån sig, få tillbaka det tomma korfskionet. Stadna vi nu med vår betraktelse vid landets försvarsverk, då finna vi tydligen huru litet vi stackars skumögda undersåtare magta se rin i den;höga regeringskonstens mysterium. Efter vårt naturliga begrepp om saken, skulle ett land, hvars vaälmåga lämnas till sköflings, sakna sitt bästa försvarsverk. Tomt hus står öppet, säger skalden. Men statskonsten är ingen skaldekonst; den förra finner det både nödigt och vackert att äfven det toma huset förses med port. vaktare, — att draken behåller sin hedersplats, om han ock sjelf har atit upp skatten. — Här vore mycket mera att tillägga, om folkets behandling, som nyligen visat sig med full dager i en rättegångs-akt emellan folkrätt och aristokrati, om hvars afdömmande man ) vågar säga: summurnr jus, summa injuria. Såsom folket behandlas, sådant blir det det till slut — ännu är det bättre. Dock måste jag medgifva, att man skall ha varit i Dalarne för att lära känna dalkarlens företräden. Den. som minst vandrat krieg landet, har minst förJorat. På sina utfärder, är det ej till sin fördel han visar sig. Mången gång under vår resa förekom den mig, som ett bedröfligt företag — när jag såg menskligheten betryckt, eller när jag såg landet menniskofattigt. Nöden i Dalarne är icke en författarens fiction, för att fiska i grumligt vatten. Men den gör ej så mycket alarm, som i andra landsorter. När döden är nära, talar den sjuka föga om sina krämpor. Derföre låtsar bondplågerisystemet, som voro inga krämpor för handen. För detta system är det likgiltigt om tjenaren släpar sig fram genom jordlifvet såsom en mask, hvars död är tillintetgörelse, eller omhan genomgår den såsom en lärjunge för ett Kf efter detta. Och detta. system pryder sig dock-med ett heligt namn; ty den onde har ännu en theatergarderobe. Det är en gammal manöver af de maktägande att kasta skugga på sjelfforsvaret, och ljus på förgripelsen, (?) eller att talaoch handla på samrna sätt som vargen vid bäcken gjorde med lammet. Så länge man icke vill ändra sitt orätta, är det af vigt att ej erkänna det. — Jag ville ogerna tro på mensklighetens tillbakagång — denna tante mnedtrycker lefnadsmodet, den följer oss som en mordhistoria igenom natten, men jag ser ingen hjelp, så länge ej aktning för Guds församling nedbockar de tomma axen, de nackdryga Saulshufvuden ibland grödan — till samma linie med dem, som innehålla kora och kärna. Vi Svenskar hafva litet att glädja oss åt såsom medborgare i en stationär stat. Skola vi måhända glömma staten och tacka Gud, om vi ännu få njuta en lugn och glad stund innom vår husliga krets! På ett annat ställe hetter det. . Ofver Orsa församling har jag samlat ett supplement till, min förra beskrifning, hvarpå ingen skall kunna se ett. spår af la Gaja Scienåia. Denna sydländska blomma vill hafva en annan föda än snö, för att hafva en annan färg. Det välluktande i blomman och det poetiska 1 gladjen år det atheriska och volatila. Den snö som Gud låter falla på jorden är blott ett täcke öfver den sofvande; men den snö som statsmakterna låta falla på folklynnet blir snart en svepduk öfver en död. — Allt hvad jag sagt om nöden i Wenjan kan ock appliceras på Orsa. Svälten är en dödgräfvare. En tillfällig olycka kan vara meniskan nyttig, men en ändlös utsigt af nöd shter ankaret för hennes moralitet. Svenska skattdragaren i allmänhet är lik en selbruten skjutshäst; ju usligare han befinnes, desto mer går piskan. Denna skjutsen kallar jag kronskjuts. Jordbrukaren i Orsa är betungad i högsta mått, hvartill bidrager den enorna roteringen af 64 soldater på 47 hemman. Det är sant, att rotehållet i Dalarna ej är så kostsamt som i auvdra landskaper; ty soldaterna sjelfva äro-jJordegare — likwvist de fattigaste af denva klassen; men så är det å andra sidan lika sant, att dessa 47 hemman reducerade till bästa gradtal afjordmon, ej äro jemngoda , med flera än 8 a 10. Huru ett sådant missförhållande emellan hemmantal och soldatrotar uppkommit, icke endast i Orsa, utan äfven i Elfdalen etc? etc. och framråför allt Lima, har sig ingen bekant. Måhända uppkom det genom en beräkning efter den kontingent till armcen, som härilrånutgick före indelningsverket. . Måhända genom kunskapslöst afseende på socknarnas stora areal, betraktad såsom produktif eller andvänbar. Den mäst vanhedrande gissningen för indelningsverkets män, är den, att de för att fylla det för länet på förhand bestämda nummertalet, påkastat de öfre Dalsoknarne for mycket, hrad de ulldelat de nedre, såsom Norroch Söderberke, m. fl. förlitet. Att förfara så på slump i en så maktpåliggande sak är en senare tids dlicentia admin;cstraänmd:; — Motta maöttvica miccfärhållan 4